Fru talman! I slutet av förra seklet skickades poli-
ser ut för att bevaka de landsförrädiska och revolutio-
nära socialdemokraternas möten. Noggranna polis-
stenografer antecknade varje ord som sades, och inte
sällan ställde mötesarrangörerna fram bord och stol
till polisspionerna, så att de skulle kunna arbeta lite
bekvämare. Det kan låta idylliskt, men otaliga fängel-
sedomar avkunnades på grundval av dessa anteck-
ningar. Samtidigt skapades ett ovärderligt historiskt
källmaterial.
Det var först efter första världskriget som denna
mer eller mindre öppna övervakning av socialdemo-
kraterna upphörde. Självaste kungen hade ju då, om
än motvilligt, accepterat socialdemokraterna som
regeringsbildare.
I stället riktades uppmärksamheten mot arbetarrö-
relsens vänsterflygel - vänstersocialisterna, från 1921
kommunisterna - som nu fick förkroppsliga överklas-
sens ständiga skräck för underklassens hämnd. Över-
vakningen professionaliserades, de militära och civila
underrättelse- och säkerhetsorganen byggdes ut.
Under andra världskriget skärptes trycket mot
kommunister och andra antifascister. Interneringslä-
ger upprättades. Transportförbud utfärdades. Fängel-
sedomar avkunnades. Norrskensflamman i Luleå
utsattes för attentat. Man underkände demokratiska
val av kommunister i fackföreningarna, och man
förberedde ett partiförbud.
Samlingsregeringens strävan var att hålla landet
utanför kriget, och det lyckades genom en blandning
av tur och skicklighet, men till priset av långtgående
eftergifter till Nazityskland. Inom militär och polis
blomstrade samarbetet med Gestapo och andra tyska
organ, i synnerhet inom de hemliga underrättelse- och
säkerhetsorganen var nazisympatierna utbredda. På
sina håll väntade man otåligt på att man med Tysk-
lands hjälp skulle få börja beta av de listor med
kommunister som man noggrant hade förberett. Så
skedde som bekant i Norge och Danmark 1940.
Kanske var det redan under andra världskriget
som de givetvis informella men olycksaliga kontak-
terna mellan delar av socialdemokratin och vissa
kretsar inom underrättelsevärlden tog sin början. På
partistyrelsemötet den 15 januari 1940 redogjorde
socialminister Gustav Möller för kampen mot kom-
munisterna och de razzior som han hade låtit genom-
föra några dagar tidigare, razzior vars mest kompro-
metterande resultat var ett schackprotokoll. Möller
skall i detta sammanhang ha yttrat: "Jag vill tillägga,
att det sedan åtskillig tid faktiskt sker en övervakning
genom andra organ än polisen." Innebörden av detta
yttrande återstår att utreda.
Under det kalla kriget tycktes socialdemokratins
intresse av att kontrollera och hålla tillbaka sin kon-
kurrent inom arbetarrörelsen, kommunisterna, sam-
manfalla med överklassens och statsapparatens tradi-
tionella intresse av att förfölja upproriska element
inom arbetarklassen, samtidigt som socialdemokratin
naturligtvis ville undvika de mest korkade delarna av
underrättelseetablissemanget där man inte såg skill-
nad på socialdemokrater och kommunister. Till detta
kommer då USA:s och CIA:s hemliga, antikommu-
nistiska konspirationsstrategier i allierade och neu-
trala västländer.
I och med IB-affären på 70-talet började en del av
denna undervegetation inom underrättelsevärlden att
dras fram i ljuset. Avslöjarna sattes visserligen i
fängelse, men stenen var satt i rullning. Den ena ut-
redningen efter den andra tillsattes. Varje gång av-
slöjades några tidigare okända men obetydliga detal-
jer, men man fann att det mesta hade gått rätt till, och
om det inte hade gått rätt till så var det i alla fall his-
toria nu.
Men tvivlen fanns kvar, och de växte. Nya doku-
ment och nya vittnesmål kom i dagen. Torsten Lean-
der fick rätt och fick skadestånd. Till slut blev det
omöjligt för socialdemokraterna och moderaterna att
hålla emot. En granskningskommission efter modell
från den norska Lundkommissionen har tillsatts. I
höst skall riksdagen förse den med nödvändiga juri-
diska befogenheter. Låt oss hoppas att den förmår och
tillåts fullgöra sin uppgift.
Fru talman! Denna mycket rapsodiska historik får
tjäna som bakgrund till det granskningsärende som
rör förre statsminister Ingvar Carlsson och hans utta-
landen i ämnet. Miljöpartiets Peter Eriksson menar att
Ingvar Carlsson ljugit för riksdagen om socialdemo-
kratins medverkan till åsiktsregistrering. I anmälan
hänvisas till boken Kommunistjägarna och Ingvar
Carlssons svar på en interpellation från Per Gahrton
den 24 april 1990. Ingvar Carlsson svarade bl.a.: "Låt
mig inledningsvis slå fast att det socialdemokratiska
partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering."
Det centrala i denna, säkerligen mycket väl av-
vägda, formulering är dess tempus. Ingvar Carlsson
säger "bedriver", inte "har bedrivit". Det rör sig om
nutid. Den 24 april 1990 bedriver inte socialdemo-
kratin åsiktsregistrering. Jag kan inte svära på saken,
men det är fullt möjligt, t.o.m. troligt, att Ingvar
Carlsson talar sanning. Man bedriver vid denna tid-
punkt inte någon åsiktsregistrering. Frågan om SAP:s
eller SAP-funktionärers verksamhet vid andra, tidiga-
re tidpunkter berör inte Invar Carlsson med ett ord i
interpellationssvaret, och det är naturligtvis ingen
tillfällighet. Ingvar Carlsson uttalar sig inte oöverlagt,
i synnerhet inte i denna fråga.
Saken är ur formell synpunkt och ur KU:s syn-
punkt glasklar. Ingvar Carlsson kan icke klandras på
konstitutionella grunder. Men det föranleder ändå ett
särskilt yttrande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
ur vilket jag vill citera följande:
"Beredvilligheten att bidra till ett definitivt klar-
läggande av sakförhållandena har varit begränsad från
de inblandades sida. Ingvar Carlssons här refererade
interpellationssvar är bara ytterligare ett exempel på
ett förhållningssätt som ur konstitutionell synpunkt
kan vara oantastligt, men som heller inte är ägnat att
sprida ljus över denna sak. Vi ser därför fram emot
resultatet av den av regeringen tillsatta gransknings-
kommissionens arbete."
Tack!