Fru talman! Konstitutionsutskottet överlämnar i
dag till kammaren den granskning som vi enligt för-
fattningen har utfört av statsrådens göranden och
låtanden under de senaste åren. Det vi nu överlämnar
till kammaren är en del av det som brukar kallas för
kontrollmakten, dvs. det system av kontroll av rege-
ringen som förutom konstitutionsutskottets årliga
granskning också omfattar justitieombudsmännen,
Riksdagens revisorer, de frågor och interpellationer
som riksdagsledamöterna kan ställa här i kammaren
och en möjlighet att väcka misstroende mot regering-
en eller enskilda statsråd om kammaren skulle finna
behov av detta.
Hela denna kontrollmakts syfte är att säkerställa
att den offentliga makten utövas under lagarna och är
därmed ytterst en kontroll å medborgarnas vägnar av
att den regering som riksdagen har utsett också sköter
sina åligganden på ett korrekt sätt.
Det utskottet nu överlämnar till riksdagen är en
granskning över en stor bredd av ärenden. Det är en
granskning som är föranledd av anmälningar från
enskilda riksdagsledamöter, där utskottet har haft att
granska huruvida de frågor eller påpekanden eller
anklagelser som finns i anmälningarna har fog för sig
och bör föranleda något uttalande från utskottet.
I flera fall är utskottet ense om sina bedömningar,
ense om iakttagelser med varierande mått av kritik
eller synpunkter gentemot det eller de statsråd som i
det förevarande fallet varit föremål för granskningen.
Ibland är utskottet oenigt, vilket inte innebär att
granskningen i sig saknar betydelse på dessa områ-
den, men fastmer att den som vill ta del, lära och dra
lärdom av utskottets granskning har att begrunda det
som såväl majoritet som minoritet har haft anledning
att påpeka.
Jag skall be, fru talman, i denna del av debatten
som griper över hela det område som utskottet har
granskat att få med exempel hämtade från de enskilda
ärendena se på några företeelser som det kan finnas
anledning att särskilt kasta ljus över i debattens inled-
ning.
Jag har valt att gruppera dessa iakttagelser i fem
delar: det överskridande, det dunkla, det principiella,
det förbluffande och till slut det möjligen inte fullt så
omdömesgilla. Under dessa rubriker skall jag försöka
belysa några av de iakttagelser som utskottet eller i
förekommande fall moderaterna eller andra partier
som reservanter har funnit anledning att föra fram till
kammarens beskådande.
Först det överskridande. Det brukar heta att det är
en styrka om utskottet kan ena sig kring gemensam-
ma iakttagelser. I ett centralt fall har utskottet gjort
det, nämligen i fråga om relationer mellan lagar,
stiftade av riksdagen, och författningar, fastställda av
regeringen. I ett fall som utskottet har granskat, näm-
ligen huruvida dåvarande statsrådet Wallström gjorde
rätt i en ändring av den s.k. tandvårdstaxan i förhål-
lande till den tandvårdsförsäkring som riksdagen
fattat beslut om, har utskottet funnit att det finns en
risk för att statsråd med de möjligen bästa av avsikter
använder regeringsmakten på ett sådant sätt att den i
realiteten undergräver det riksdagen har fattat beslut
om. Utskottet understryker att sådant inte får ske.
I det konkreta fallet handlade det om att den s.k.
tandvårdstaxan ändrades av regeringen på ett sådant
sätt att tandvårdsförsäkringen, som står över förord-
ningen, i realiteten kom att sakna en väsentlig del av
sitt innehåll.
Jag tror att det är väsentligt att regeringar ser upp
med denna typ av regeringsbeslut för att säkerställa
att respekten för riksdagen upprätthålls på ett sätt som
författningen anger som önskvärt och nödvändigt.
Som jag antydde: Oavsett de goda ambitioner en
regering kan ha med att använda sig av förordnings-
makten är det riksdagens lag som gäller och ingenting
annat.
Min andra huvudrubrik har jag valt att kalla för
det dunkla. Det är en av de iakttagelser som det från
moderaternas utgångspunkt finns anledning att fästa
särskilt stor vikt vid. I två fall förefaller det oklart
även efter utskottets granskning vad det egentligen är
som har skett i de granskade ärendena.
Det handlar för det första om Björn Rosengren,
som i ett av de få beslut han faktiskt har fattat sedan
han blev statsråd uppenbarligen enligt somliga och
enligt tidningsuppgifter gav besked till Samhalls
styrelseordförande om att den verkställande direktö-
ren borde sparkas. Rosengren anser inför utskottet att
han inte har lämnat en sådan uppgift, ej heller ordför-
anden i Samhalls styrelse anser att han har mottagit
en sådan uppgift. Likväl vittnar styrelseledamöter i
Samhalls styrelse om förfaranden som mycket starkt
för tanken till att det är just det besked från statsrådet
som anmälaren har ansett sig ha skäl att misstänka
har givits som faktiskt också har levererats.
Frågan är vad som faktiskt hände. Utskottet kan i
detta hänseende inte komma längre än att konstatera
att de båda, och endast de båda inblandade säger att
det som förefaller ha hänt inte har inträffat. Varför,
frågar sig vän av ordning, blev då styrelsen så upp-
rörd? Varför, frågar sig igen vän av ordning, kallade
styrelsen till ett extraordinärt sammanträde utan de
fackliga representanternas närvaro om, som det nu-
mera brukar heta i politiken, allting bara handlade om
business as usual.
Den andra dunkelheten härrör sig från ett helt an-
nat ärende, nämligen statsrådet Ulvskogs förhållande
till företaget Bonniers eller Marieberg, respektive
Svenska Dagbladet. Bakgrunden är i all korthet att
Marieberg eller Bonniers för något år sedan planerade
att köpa Svenska Dagbladet. Man uppvaktade statsrå-
det Ulvskog för att uppenbarligen söka någon välsig-
nelse för affären.
Så långt är allt entydigt att någon välsignelse inte
kunde levereras från statsrådet. Hon ville inte göra
det. Den oklarhet som fortfarande återstår är huruvida
de tidningsuppgifter talar sant som samtidigt antyder
att beskedet från statsrådet skulle ha varit ett annat
om man samtidigt hade kunnat leverera en lösning
likartad den som Marieberg erbjöd Svenska Dagbla-
det för den Socialdemokraterna närstående tidningen
Arbetet.
De som hade kunnat kasta ljus över vad som fak-
tiskt skett har inte velat komma till utskottet för att
lämna uppgifter om detta.
Denna typ av dunkla iakttagelser eller, om jag får
uttrycka det så, dunkla slutsatser från en utskotts-
granskning är av uppenbara skäl inte bra. Om ett
utskott av KU:s karaktär inte har möjligheter att ska-
pa klarhet om vad som faktiskt har skett i ärenden av
stor principiell betydelse lämnar detta ett allvarligt
tomrum i kontrollmaktens konstruktion.
Med detta antyder jag inget, men garanterar heller
ingenting. Jag konstaterar bara att i ett par ärenden
som utskottet haft att granska är det med nuvarande
författning inte möjligt att avgöra vad som faktiskt
har förevarit.
Den tredje kategorin ärenden handlar om det jag
vill kalla det principiella. På det området finns det två
ärenden av stor principiell betydelse för statsmaktens
förhållande till de enskilda medborgarna; själva
nyckeln, eller kärnan i det vi brukar kalla de medbor-
gerliga fri- och rättigheterna.
Sverige är ett land baserat på övertygelsen om öp-
penhet men också respekt för den enskildes integritet
och rättigheter. Sverige är baserat på övertygelsen om
att enskilda människor, även om de är små och även
om de har starka intressen emot sig, har rätt att få det
skydd som enskilda människor som individer rätteli-
gen skall ha.
Det första av de principiellt starka ärendena
handlar om statsrådet Ulvskogs förhållande till utdel-
ning av tillstånd att sända television digitalt. Det är
förvisso en teknisk och komplicerad fråga, men ändå
en fråga med betydande principiella ingredienser.
I all korthet handlar det om detta: När regeringen
tilldelar rätt att sända television på de nya digitala
frekvenserna, vilka rättigheter har regeringen då att
föreskriva hur t.ex. programinnehållet i ett sådant
tillstånd skall gestalta sig?
Lagen är mycket klar på denna punkt: Det är ytt-
rande- och tryckfrihetsintresset som skall stå främst. I
en reservation till betänkandet understryker Moderata
samlingspartiets representanter att det på ett antal
områden inom denna sektor med fog kan hävdas att
regeringen har gått över de lagens råmärken som i
detta fall måste iakttas. Man har för de programföre-
tag som har erhållit tillstånd att sända uppställt villkor
som inte står i överensstämmelse med respekten för
friheten och den enskildes rätt.
Man frågar sig: Är detta betydelsefullt? Det är ju
ändå bara en försöksverksamhet som pågår. Ja, det är
betydelsefullt, säger reservanterna, av det enkla skälet
att när en regering tar sig före att ange villkor för
innehåll för den som sänder television eller radio
eller, varför inte, för en tryckt skrift, går man över
den rågång som friheten och respekten för den en-
skilde uppställer.
Lagen är mycket tydlig på den punkten. Det är
friheten som har företräde, inte maktens intresse av
att styra programutbudet.
Jag beklagar att utskottets majoritet på denna
punkt inte haft någonting alls att säga. Den som läser
utskottets betänkande kommer att upptäcka att på just
denna punkt säger majoriteten absolut ingenting mer
än att man inte tänker säga någonting.
Man frågar sig: Kan man inte, vill man inte eller
får man inte säga någonting om hur Marita Ulvskog
sköter sitt digitala eller massmediala fögderi?
Under det principiella skulle jag också vilja säga
ett par ord om det som sannolikt är detta betänkandes
viktigaste ärende, nämligen fallet Torgny Gustafsson
på Gotland.
Vad handlar detta om? Jo, det handlar om småfö-
retagaren och restaurangägaren Torgny Gustafsson
som på 1980-talet drev restaurangen Ihrebaden utan-
för Visby med ett antal anställda. Den förbrytelsen
hade han uppenbarligen begått, åtminstone av andra
förhärskande seder och traditioner, att han hade gjort
upp med de anställda om villkoren alldeles på egen
hand. De var nöjda med att inte vara fackligt anslut-
na, och Torgny Gustafsson var nöjd med att inte till-
höra Svenska arbetsgivareföreningen.
Sedan händer något. Plötsligt krävs av facket att
de anställda skall vara fackligt anslutna. Det går till
slut så långt att Torgny Gustafssons lilla restaurang
utsätts för en facklig blockad som till slut leder till att
Torgny Gustafsson tvingas lämna sitt företag.
Hela denna långa process har gått genom de euro-
peiska rättsinstanserna under 1980- och 1990-talen
och kom till ett slut för bara något år sedan och till ett
formellt slut för bara några månader sedan. Den fråga
utskottet har haft att granska är följande nyckelfråga:
Hur kom regeringen, i detta fall den socialdemokra-
tiska regering som tillträdde efter 1994, att hantera
fallet inför de europeiska rättsliga instanserna? Vad
utskottet har kunna finna har regeringen valt att till de
europeiska institutionerna vidarebefordra en facklig
version av vad som hände på Gotland, som med till
visshet gränsande sannolikhet är falsk.
Nyckelfrågan är alltså: Vad har en regering som
vår att iaktta i väsentliga frågor inför de europeiska
konventionsorganen när de för sin egen talan?
Från reservanternas sida - detta är också ett ären-
de där utskottet dessvärre har spruckit och inte för-
mått ena sig om en gemensam hållning - är kravet
kristallklart, nämligen att en regering har en skyldig-
het att uppträda så sanningsenligt som det bara är
möjligt i processer inför Europadomstolen.
I ärendet har det visats med stor tydlighet hur
somliga av de uppgifter som fördes vidare till Stras-
bourg uppenbarligen är ren hörsägen. Det har fram-
förts med sådan tydlighet också till regeringen under
processens gång att ingen kan ha svävat i tvivelsmål
om hur tveksamma de uppgifter som regeringen förde
vidare till Strasbourg egentligen var.
Vi säger från reservanternas sida att så får en re-
gering inte handskas med det finaste och värdeful-
laste som vårt samhälle äger, nämligen respekten för
den enskildes rätt.
Vad vi i realiteten fick se var en regering som fö-
reträdde makten, i detta fall Restauranganställdas
Förbund, inför de europeiska konventionsorganen och
därmed bidrog till att en ensam småföretagares rätt
inte kunde bevakas.
Det är illa för Torgny Gustafsson och det är illa
för Sverige i Sverige. Men det har också en bäring
utanför vårt lands gränser i den meningen att om
länder vänjer sig vid att inte ha höga sanningskrav på
det man säger inför de europeiska konventionsorga-
nen, hur skall vi då kunna kräva att andra länder, som
vi vill instämma därför att de bryter mot de mänskliga
fri- och rättigheterna, står upp för sanningen och
rätten om inte vi själva med våra demokratiska tradi-
tioner ställer mycket höga krav på vårt eget handlan-
de?
Fallet Torgny Gustafsson är en trist och tråkig del
av Sveriges moderna konstitutionella historia. Han
hade varit förtjänt av ett bättre öde.
Så till det fjärde och femte påpekandet i all kort-
het, fru talman.
Det fjärde handlar om det förbluffande. Det finns
ett ärende bland de 21 vi har granskat som handlar
om den dåvarande jordbruksministern Annika Åhn-
bergs sätt att hantera jakträttigheten. Det kommer att
kommenteras senare i debatten, men det är och förblir
förbluffande hur ett statsråd uppenbarligen kunde
misslyckas med att hitta ens de mest grundläggande
fakta i målet.
Plötsligt upplåts dubbla rättigheter där bara en
rättighet egentligen får plats. Plötsligt upptäcks att
relevanta brev över huvud taget inte finns i Rege-
ringskansliets akt över ärendet. Det är förbluffande
och bekymmersamt att någonting sådant kan ske.
Till slut vill jag säga något om det inte fullt så
omdömesgilla. Som har rapporterats i tidningarna
under tidigare månader har KU haft att diskutera den
nuvarande och dåvarande jämställdhetsministerns
uttalande om mäns och kvinnors benägenhet att begå
brott. I en artikel i en dagstidning skrev Margareta
Winberg för en tid sedan att män begår brott. Då
måste man naturligtvis sätta fokus på det kön, dvs.
männen, som har begått brotten och skulden. Med
andra ord: Vad statsrådet säger är att en hel grupp
människor är mera benägna än andra att begå brott.
Detta är förvisso inte konstitutionellt förgripligt,
eftersom statsrådet inte har skrivit detta, som det
heter, i sin tjänsteutövning. Likväl är det, säger vi
som har haft en annan mening än övriga i detta ären-
de, väsentligt att statsråd också i sina övriga göranden
och låtanden respekterar den fundamentala principen
i ett rättssamhälle som vårt att enskilda människor är
enskilda människor och inte tillhöriga kön eller
grupp.
Fru talman! Detta var några iakttagelser som det
finns anledning att göra i inledningen av denna de-
batt. Det är min förhoppning att detta granskningsbe-
tänkande förutom det meningsutbyte som det i dag
kommer att ge upphov till dessutom skall studeras
och bli inlärt och att de som granskats skall ta lärdom
av det. Därmed kan det läggas till grund för ett mera
avancerat och kvalitativt gott handhavande av de
regeringsärenden vars grannlaga hantering vi alla,
riksdagsmän och det svenska folket, är beroende av.
Fru talman! Jag ber att få yrka på godkännande av
utskottets anmälan i de delar där den inte motsvaras
av reservationer från moderaterna och godkännande
av anmälan i reservation nr 1.