Fru talman! Får jag göra ett par kommentarer till
Kenneth Kvists påpekanden. Han förfaller likt Göran
Magnusson till anklagelser gentemot alla vars
granskningsuppgifter han inte gillar och hävdar att
dessa är partipolitiska. Jag tror att denna debatt skulle
vinna på mer diskussion i den konstitutionella saken
och mindre av denna typ av undanflykter inför det
som Kenneth Kvist uppenbarligen inte vill diskutera.
För det första Svenska Dagbladet och Bonniers:
Det säger sig väl självt att det hade varit av central
betydelse om de uppgifter är sanna som säger att
parallellt med att Svenska Dagbladet och Bonniers
diskuterade med Marita Ulvskog utarbetades, möjli-
gen på hennes inrådan, en motsvarande plan för tid-
ningen Arbetet, och denna skulle från regeringens
sida ha kommit att påverka bedömningen av affären
mellan Bonniers och Svenska Dagbladet. Mitt påpe-
kande i denna debatt är att det är att beklaga att ut-
skottet inte har möjligheter att gå till botten med vad
som faktiskt var sant.
För det andra digital-TV: Det utskottet har att
granska enligt anmälan är huruvida regeringen har
ställt villkor för programverksamhet som står i strid
med lagen. Huvudregeln i yttrandefrihetsgrundlagen
är att man inte får ställa villkor för sändningstillstånd.
Om det kan göras gällande, vilket jag menar att det
kan göra, att regeringen har ställt sådana villkor,
oavsett på vems inrådan, är detta konstitutionellt
anmärkningsvärt.
För det tredje fallet Torgny Gustafsson: Som
Kenneth Kvist alldeles riktigt säger har regeringen
sanningsenligt återgivit vad facket angivit som motiv
för sin konflikt. Det är precis detta som är problemet.
Regeringen har bara återgivit vad facket har sagt och
slängt in brasklappen att man inte riktigt vet, trots att
man i realiteten genom idoga påpekanden innan
Strasbourgprocessen visste att detta var uppgifter som
med fog kunde ifrågasättas.
Det gäller att inte bara säga att regeringen skall
vara sanningsenlig, utan också att vara beredd att
kritisera den när den har brustit.