Fru talman! Jag anser att energisystemet måste
genomgå en total omställning till en elproduktion
med förnybara energislag och en slutgiltig avveckling
av kärnkraften år 2010. Detta år bör återinföras som
slutår för kärnkraftsavvecklingen. Under de närmaste
fem åren bör minst tre kärnkraftsreaktorer stängas,
samtidigt som koldioxidutsläppen från energisektorn
minskar.
Den svenska energipolitikens mål ska vara att
inom ramen för en bärkraftig utveckling på kort och
lång sikt skapa förutsättningar för att förse landet med
förnybar energi på ett sätt som medför att näringslivet
ges konkurrenskraftiga villkor och hushållen får rim-
liga totalkostnader.
Varje energislag ska långsiktigt bära sina egna
samhällsekonomiska kostnader, även risk- och miljö-
kostnader.
Marknadsekonomiska styrmedel ska utnyttjas för
huvuddelen av kärnkraftsavvecklingen. Principen ska
vara att alla energislag betalar sina fulla kostnader.
Kärnkraften ska påföras kostnader för risker när det
gäller reaktorolyckor och för den miljöpåverkan som
finns i olika delar av kärnbränslekedjan. Kärn-
kraftsproducenterna ska betala sina egna riskkostna-
der.
Produktionsskatten på elektricitet från kärnkraften
bör höjas så att kärnkraften betalar kostnaderna på
både kort- och långsiktiga miljöeffekter. Dock anser
jag inte att all energi för kärnkraftsavvecklingen
måste ersättas fullt ut. En hel del energi ska komma
från minskad elanvändning genom konvertering från
eluppvärmning, effektivisering och en utbyggnad av
ny elproduktion med förnybara energislag.
Dessutom är risken för terrordåd mot kärnkraft-
verk ett hot som måste tas på största allvar. Det för-
stärker argumenten för en omedelbar avveckling av
kärnkraften. Risken för attacker mot kärnkraftsan-
läggningar i tättbefolkade områden kan inte längre
avfärdas som osannolika.
Jag anser därför att de villkor som regeringen har
satt när det gäller avvecklingen av Barsebäck ska
upphävas. Elmarknaden ser annorlunda ut nu än den
gjorde 1977 när villkoren sattes, och det är inte rim-
ligt att hålla fast vid dessa villkor nu. Jag har två
synpunkter på detta.
Den första gäller effektbalansen. Det är faktiskt
ett marknads- och kontraktsproblem. Det är en fråga
om leveranssäkerhet som man mycket väl kan lägga
på de företag som säljer och producerar kraft.
Den andra gäller att en rad kraftfulla åtgärder
måste vidtas för att motverka miljö- och klimat-
problemen vid en stängning. Det är nödvändigt att
effektivisera och minska elförbrukningen liksom att
ställa om till förnybara och mer miljövänliga sätt att
framställa elektricitet.
Jag anser också att den redovisning som regering-
en ska förelägga riksdagen 2003, om inte Barsebäck
är avvecklat innan dess, också ska innehålla analyser
av miljökonsekvenserna, bl.a. effekterna av uranbryt-
ning i de länder där den sker. Detta är något som man
tenderar att inte se när man betraktar miljökostnader-
na.
Sedan är det naturligtvis så att Malmö och Kö-
penhamn ligger nära Barsebäck, och risken för terro-
rangrepp har visat att denna fråga har blivit ännu
allvarligare än vad vi kanske tidigare har trott.
Så till frågan Horno. Jag tänker inte uppehålla mig
så mycket vid den, eftersom Ewa Larsson har engage-
rat sig mycket i frågan och kommer att tala om det
om en stund. Men att ett statligt bolag ägnar sig åt,
enligt min mening, oetiska affärsmetoder och för-
flyttar en folkgrupp för att få fram brunkol tycker jag
är förskräckligt, och det kan vara nog sagt med det.