Energi

Fru talman! Folkpartiet anser att de energipolitis-

ka riktlinjer som antogs i riksdagen 1997 skadar Sve-

rige som industri- och miljönation. Särskilt allvarligt

var beslutet att genomföra den förtida avvecklingen

av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring som

saknar motstycke och som kommer att medföra väl-

färdsförluster på sikt. Miljön skadas, och det blir

svårare att bekämpa arbetslösheten. Resultatet har

blivit att elpriserna stiger, och hela samhällets energi-

försörjning hotas vid stark kyla eller vid avbrott i

någon del av nätet. I skrivelsen redogörs på ett nästan

desperat sätt för hur Svenska kraftnät upphandlar

effekter och ingår avtal med företag att minska ef-

fektuttaget vid köldknäppar m.m.

Elförbrukningen i Sverige ökar dock mer och mer.

Sammantaget under år 2000 ökade elanvändningen

med i snitt 2 % netto. Beräkningar från Energimyn-

digheten tyder också på att förbrukningen kommer att

fortsätta att öka framöver. Det här gäller såväl i Sve-

rige som i övriga Norden.

Vi i Folkpartiet har en väsentligt annorlunda syn

på energipolitiken än regeringen. Folkpartiet anser att

en rationell energipolitik bäst främjas genom en fri

handel och produktion av energi. Staten har funda-

mentala uppgifter att ställa upp krav beträffande sä-

kerhet och miljö, att kontrollera att kraven uppfylls

samt att främja forskning och utveckling på ener-

giområdet som syftar till att ersätta fossilbaserad

energiproduktion med förnybara energikällor och till

att forskning inom energiområdet främjas.

God tillgång på energi är en förutsättning för väl-

stånd. Elektriciteten är mycket viktig, bl.a. för indust-

rin, handeln, jordbruket, servicenäringarna och hus-

hållen, dvs. för hela vårt samhälle.

Det svenska energisystemet bör successivt ställas

om till att bli ekologiskt hållbart. Men omställningen

av energisystemet måste ske med hänsyn till Sveriges

behov av tillväxt och ökad sysselsättning, dvs. välfär-

den på sikt.

Kärnkraften bör utnyttjas under hela sin tekniska

och ekonomiska livslängd. Vi säger därför nej till

regeringens och dess stödpartiers förtida avstängning

av Barsebäck, både vad gäller den första och den nu

aktuella andra reaktorn.

Det är i sig naturligtvis glädjande att regeringen

kommit till slutsatsen att den andra reaktorn i Barse-

bäck inte kan stängas förrän tidigast år 2003. Men

Folkpartiet kan ändå inte dela regeringens generella

bedömning av när och hur reaktorer ska stängas. De

ska stängas om en kompetent myndighet konstaterar

att de inte längre uppfyller gällande säkerhets- eller

miljökrav. De energipolitiska besluten bör begränsas

till att fastställa övergripande mål och vilka styrmedel

som kan behövas för att nå målen. Vi motsätter oss

således kraftfullt att den andra reaktorn i Barsebäck

ska stängas.

Beräkningar av Riksdagens utredningstjänst i

samband med riksdagens beslut om stängning av

reaktor 1 i Barsebäck under hösten 1999 visade att

nuvärdet av statens kostnad för enbart stängningen av

denna reaktor uppgår till över 8 miljarder kronor.

Samhällsekonomiska kostnader i övrigt är inte beak-

tade. Och någon som helst redovisning av kostnader

för stängning av den andra reaktorn, fru talman, finns

inte.

Men det här är inte bara en fråga om ekonomi.

Det handlar också om miljö. Stängningen av enbart

en reaktor i Barsebäck leder till att utsläppen av kol-

dioxid ökar med 2-4 miljoner ton per år. Stängningen

av den första reaktorn har lett till att denna elproduk-

tion ersatts med produktion från smutsiga kolkraft-

verk i Danmark eller i Tyskland. Regeringen ger inga

som helst garantier för att detta inte också blir fallet

vid en stängning av Barsebäck 2. Snarare är det väl

troligt att det är just så här det blir, fast värre, fru

talman.

Vi i Folkpartiet anser att växthusgasernas klimat-

påverkan är särskilt oroande i det här fallet. Rege-

ringen bör därför snarast tillsätta en miljökon-

sekvensutredning som bl.a. redovisar utfallet av ett

ökat beroende av el från t.ex. danska kol- och oljeba-

serade elproduktionsanläggningar.

Svensk energipolitik tycks med den rödgröna re-

geringsröran vara beroende av milda vintrar och stän-

dig lågkonjunktur med låg efterfrågan på energi.

Noteras bör väl också i sammanhanget att utsläppen

från den importerade elen inte bokförs som svenska

utsläpp. De finns inte med i någon statistik någon-

stans. Inte heller bokförs de i det land som producerar

den energi som man exporterar. Det tycks, fru talman,

vara frågan om någon sorts utsläppens svarta hål eller

en politikens Bermudatriangel där utsläpp oförklarligt

försvinner ut i ett svart hål eller ett tomt intet - så

praktiskt förresten.

En annan fråga, fru talman, som jag måste beröra i

dag är frågan om Horno och statliga Vattenfalls brun-

kolsbrytning i Tyskland.

Vi i Folkpartiet anser att brunkolsbrytning och

användning av brunkol är en verksamhet som är helt

oförenlig med en ekologiskt och socialt hållbar fram-

tidsstrategi. En stor del av brunkolsbrytningen i östra

Tyskland pågår just i de områden där den sorbiska

minoriteten bor. Brunkolsbrytningen innebär både en

storskalig landskaps- och miljöförstöring och ett hot

mot hela kulturen hos den västslaviska folkgruppen

sorberna. Den sorbiska byn Horno ligger, som vi hört

här tidigare, mitt i det stora brunkolsfältet Jänschwal-

de. Den ska nu rivas för att lämna plats åt den fort-

satta expansionen av brunkolsbrytningen. Vi menar

att det finns flera utarbetade alternativ för att förhind-

ra denna ödeläggelse av byn och tvångsförflyttningen

av dess invånare.

Trots att statliga Vattenfall i sin miljöpolicy utta-

lar att företagets agerande präglas av respekt för kul-

tur, seder och värderingar i de länder där man verkar i

enlighet med sin etiska grundsyn - dvs. att man bryr

sig. Trots detta är det uppenbart att bolaget i den här

frågan inte har tagit miljömässiga och mänskliga

hänsyn.

Vår uppfattning är att riksdagen ska besluta att re-

geringen genom ägardirektiv ska ålägga Vattenfall att

leva upp till sina egna miljöetiska krav, så att den

kulturminnesmärkta sorbiska byn Horno skyddas och

en tvångsförflyttning av dess invånare förhindras.

Vi menar också att frågan om statliga företags

etiska förhållningssätt måste resas. De stora svenska

privata företagen har faktiskt för längesedan insett

behovet av att utveckla etiska och sociala principer i

verksamheten. De ställer också i allt högre grad stora

krav på underleverantörerna. De har insett att det

handlar om företagets överlevnad och att det inte

längre räcker att företaget har t.ex. en miljö- eller

jämställdhetspolicy.

Om inte en etisk policy finns i vart och ett av de

statliga företagen bör regeringen visa ansvar genom

att snarast ge ägardirektiv och kräva en sådan. Varje

företags policy bör sedan redovisas i årsberättelse. I

regeringens årliga redogörelse för statligt ägda före-

tag bör det även anges om företaget har en etisk po-

licy på samma sätt som det i dag nämns om miljöar-

bete, mångfald och jämställdhet.

Statliga Vattenfall står nu inför en utplåning av en

liten, kulturellt mycket värdefull sorbisk by. Om byn

utplånas bryter inte Vattenfall mot någon tysk lag,

som vi har hört flera andra talare här i dag påpeka,

men väl mot varenda moralisk regel som jag känner

till. Det kanske inte var Norge som var den sista

Sovjetstaten. Det kanske var ett annat land. Riv därför

upp beslutet om att statliga Vattenfall skövlar i östra

Tyskland! Överge brunkolen som energikälla! Redo-

visa de koldioxidutsläpp som förorsakas av den im-

porterade elen. Det sker faktiskt inte i dag var sig för

den el som produceras eller för den som konsumeras.

Fru talman! Göran Persson sade på valnatten för

tre år sedan: Vi fortsätter regera. Jodå, det betalar vi

ett högt pris för i dag, både för miljön och för ekono-

min men inte minst också för dem som statliga Vat-

tenfall nu är med och tvångsförflyttar i östra Europa i

dag. Det är något som vi mycket väl, Lennart Värm-

by, kan påverka i Sveriges riksdag. Sveriges riksdag

har ett ägaransvar genom regeringen, som har sin

representant i Vattenfalls styrelse. Försök inte komma

undan ansvaret.

Fru talman! Med några sekunders marginal vill

jag också hinna beröra hur jag tycker att man agerar

från Vänsterpartiet, speciellt i den här saken. Dels har

man i utskottet, som Lennart Värmby redogjorde för,

röstat nej till de motioner som föreslår ett stopp för

denna skövling och tvångsförflyttning. Dels mark-

nadsför man lite grann de ledamöter som jag säkert

tror har ett eget, privat och genuint intresse för frå-

gan. Det brukar kallas dubbelmoral, fru talman. Det

tycker jag är tråkigt, speciellt i den här frågan.