Fru talman! Situationen i Kosovo är något som vi
i den svenska regeringen har följt under långt tid. Inte
minst när den stora krisen uppstod lyssnade självklart
Sverige och flera andra länder på vädjandena från FN
om att gå in och göra den stora humanitära evakue-
ringen. Vi har fortsatt att lyssna på rapporterna och
omdömena om läget nere i Kosovo.
De som har svåra problem - t.ex. de som är svårt
traumatiserade, de som kommer från minoritetsområ-
den, de som är gifta över de etniska gränserna osv. -
tillhör ju de grupper som har fått stanna i Sverige.
Av de beslut som hittills har fattats - nu är det ju
flera hundra som inte har fått sina slutliga beslut - har
nära hälften fått permanent uppehållstillstånd i Sveri-
ge, och väldigt många av dem just av humanitära
skäl.
Jag vill bara peka på ett vägledande beslut som ju
fattades av Utlänningsnämnden förra året och just
detta att även livssituationen ska vägas in i beslutet.
Det var i stor nämnd som Utlänningsnämden då be-
slutade om kosovoalbanska familjer och barn i käns-
lig ålder som var i behov av behandling efter krigs-
upplevelser. För att de skulle få adekvat behandling,
vilket de inte kunde få annat än i begränsad omfatt-
ning i hemlandet, fick de stanna. Här har man verkli-
gen vägt in flera av de viktiga hälsofaktorer som Ulla
Hoffmann pekar på.