Fru talman, ärade åhörare och riksdagskamrater!
Jag vill börja med att be om ursäkt till stenograferna
för att jag som vanligt inte har något maskinskrivet
manuskript. Jag kommer hela tiden fortlöpande på
saker när jag hör meddebattörerna prata, och då blir
anförandet mer spontant. Jag hoppas det ska gå bra
ändå.
Jag har med mig det senaste numret av tidningen
Vi. I den finns ett skakande bildreportage om hur det
går till vid Schengenområdets gränskontroller. Där
finns en stor bild på en flicka och hennes pappa, som
väntar på att bli förhörda. De ingår i en grupp av
kosovoalbaner som överraskats i skogen av den tyska
gränspolisen när de försökte ta sig in i Tyskland via
Tjeckien. Alla flyktingar som fångas registreras med
ett nummer på handen. Vad tänker man på när man
får veta det? Dessutom kroppsvisiteras de, och det
gäller även barn. Det är fråga om människor som
tidigare har varit med om mycket dramatiska situa-
tioner.
Att lämna sitt land är ett stort steg. Trots politiska
förföljelser, etnisk rensning och andra katastrofer
väljer många människor ändå att in i det sista stanna
kvar i sitt land. Många fler än man kan tro vill också
återvända till sitt land så snart det finns minsta indi-
kation på att det är möjligt att göra det. Så var det
också med kosovoalbanerna här. Många åkte hem
mycket tidigare än de hade behövt. T.o.m. när de
hade varnats för minor och andra faror åkte de hem.
Så stark är önskan att komma tillbaka. Men när man
protesterar mot att sändas hem finns det faktiskt orsa-
ker.
En migrationspolitik består av de principer, regler
och avtal som reglerar personers resor och flyttning
mellan stater. Den svenska migrationspolitiken bör
ses som en helhet som omfattar flykting-, invand-
rings- och återvändandepolitik, och den ingår i sin tur
i utrikes-, säkerhets- och biståndspolitiken. Detta står
att läsa i regeringens skrivelse som vi behandlar här i
dag.
Miljöpartiet har reagerat mot det som där står om
målen. För det första har man plockat bort målet att
verksamheten ska präglas av rättssäkerhet, humanitet
och respekt för individens mänskliga rättigheter.
Detta har man satt utanför målen och kallar det ett
medel. I stället har man satt in att det ska ske en har-
monisering av migrationspolitiken. Vi menar att rätts-
säkerheten ska komma först. Först sedan ska det
föreskrivas att handläggningen ska ske i ordnade
former, så att kaos inte uppstår. Därefter ska det fast-
läggas att asylrätten ska värnas.
Genèvekonventionen är den grundläggande och
mest betydelsefulla konvention som rör flyktingar
och invandrare. Det är den konventionen som vår
svenska lagstiftning bygger på. Hörnstenen i svensk
flyktingpolitik är asylrätten. Asylprocessen måste
präglas av en hög grad av rättssäkerhet, ökade möj-
ligheter till muntlig förhandling samt kortare hand-
läggningstider. Jag vill även här säga att det behövs
mer resurser till Migrationsverket.
Gustaf von Essen hör kanske inte på mig så noga
just nu, men jag vill motverka att han hoppar på ock-
så mig för det som gäller resurserna. Jag vill även
undvika att han ska framhålla att jag tillhör ett samar-
betsparti och att det är Ulla Hoffmanns och mitt fel
att handläggningstiderna på Migrationsverket nu är
för korta. Gustaf von Essen efterlyser en helhetssyn
men uppehåller sig sedan till den milda grad vid
handläggningstiderna. Det är inte bara handlägg-
ningstiderna som har betydelse för vår behandling av
flyktingarna, utan det har i allra högsta grad en bety-
delse hur man från regeringens håll ser på det hela.
Det är regeringen som talar om för sitt verk hurdan
synen på flyktingarna ska vara. Det gäller alltså inte
bara handläggningstiderna. Men jag tycker också att
man ska ha mer resurser, och jag vill fortsätta att
kämpa för det.
I lagstiftningen anges vilka kategorier som ska ha
principiell rätt till skydd i Sverige. Det är fråga om
flyktingar och därutöver om tre andra kategorier. Det
gäller dem som känner välgrundad fruktan för att
straffas med döden eller med kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förned-
rande behandling eller bestraffning. Det gäller också
dem som på grund av en yttre eller inre väpnad kon-
flikt behöver skydd eller som på grund av miljöka-
tastrofer inte kan återvända till sitt hemland. Dess-
utom gäller det dem som på grund av sitt kön eller
homosexualitet känner välgrundad fruktan.
Jag undrar om det är på grund av att det föreskrivs
en principiell rätt som lagen inte alltid följs. Inte
heller det har med Migrationsverkets resurser att
göra, utan det har mer att göra med tolkningen och
synen på saken.
Inte heller beträffande förföljelse på grund av
sexuell läggning har Migrationsverket eller Utlän-
ningsnämnden alltid tillämpat lagen. Miljöpartiet
anser att regeringen bör uppmärksamma berörda
myndigheter på behovet av att följa lagen.
Jag vill också ta upp lite om ord och begrepp som
man använder i migrationspolitiken. Jag har hakat
upp mig lite på begreppen "återvandring" och
"återvändande". Jag har också sett ordet
"avlägsnande" användas, och det låter väldigt läskigt.
Det låter nästan som att man vill att personer ska
försvinna.
Man använder termen "återvandring" när det
handlar om personer som har uppehållstillstånd i
Sverige och som väljer att flytta tillbaka till hemlan-
det, men man talar om "återvändande" vare sig detta
är frivilligt eller inte, dvs. även för personer som
nekas asyl eller uppehållstillstånd. Jag vill lyfta fram
och uppmärksamma detta språkbruk, för det tål att
tittas på. Ordet "återvändande" låter som något väl-
digt snällt, frivilligt och oskyldigt. Ordet
"avlägsnande" tycker jag som sagt är gräsligt.
Vi vill i det här sammanhanget också påpeka vik-
ten av att UD och berörda myndigheter noga tar reda
på vilka förhållanden den enskilda personen återvän-
der till. Man tar mycket sällan reda på vad som hän-
der med människor när man utvisar dem. Vi får t.ex.
veta att Migrationsverket har en person i Kosovo,
men det görs alldeles för lite, och man har inte heller
resurser att ta reda på vad som sker. Ifall det finns en
vilja att göra det vet jag inte.
Så kommer jag till Schengensamarbetet, den
sorgliga historia som faktiskt också hör till helheten.
Det är ju inte bara Sverige som det nu handlar om.
Jag vill starkt hävda att Schengen inskränker asylrät-
ten och effektiviserar en redan stenhård gränsbevak-
ning. Man utdömer höga bötesstraff för flygbolag och
rederier som transporterar invandrare till Europa.
Flera flyktingdebattörer och frivilligorganisationer
har länge varnat för den här utvecklingen. Den ille-
gala vägen är snart den enda möjligheten att ta sig till
ett land för att få söka asyl, och metoderna att ta sig
in i Europa blir alltmer desperata.
Förra veckan, tror jag det var, hade jag en inter-
pellationsdebatt med statsrådet Klingvall. Då hade jag
ett förslag om att man skulle kunna införa en över-
enskommelse i Schengen om ett humanitärt visum, så
att människor skulle kunna få komma in i ett land och
där söka asyl. Det här förslaget avvisades på det be-
stämdaste. Det avvisades så till den milda grad att det
inte ens fanns någon möjlighet att undersöka hur det
var med det här, trots att det finns i andra länder. Jag
blev kränkt i den debatten för statsrådet hade en fråga
tillbaka till mig. Hon ville att jag skulle ta reda på hur
man skulle administrera det här, att jag skulle berätta
för regeringen hur man skulle kunna administrera och
ordna ett humanitärt visum på ambassaderna ute i
landet. Det kändes som en väldigt omvänd interpella-
tionsdebatt. Jag var ledsen för det.
Vi är kritiska till Dublinkonventionen som säger
att man, om man kommer till ett land, inte kan söka
asyl i ett annat land. Och vi är kritiska till de här
avtalen, som finns mellan länderna, som alltså inne-
bär att man omedelbart blir skickad till det land som
det land som man kommer till har avtal med.
Till sist vill jag uppehålla mig vid barnen. Vi har
två motioner som handlar om barnen i det här sam-
manhanget. Det är Ett samhälle för barnen och så är
det en med anledning av den här skrivelsen. Enligt
barnkonventionens andra artikel, principen om icke-
diskriminering, ska alla barn inom landet ha lika
rättigheter. Tyvärr har det inte varit så. Asylbarnen
hade inte samma sociala förmåner och inte heller
samma skolförmåner. Nu har det gudskelov börjat bli
bättre, och jag är jätteglad för det. Det har kanske
blivit det till en följd av att den olycksaliga mass-
flyktspropositionen drogs tillbaka och att frågorna
lyftes väldigt högt och väldigt tydligt. Det är bra.
Men vi vill också, som många andra här har gjort,
påpeka att asylsökande barn och invandrarbarn har ett
stort behov av såväl medicinskt som psykologiskt
omhändertagande. Och vi måste understryka vikten
av ett tydligt barnperspektiv, att det utvecklas, och att
arbetet med det regelbundet ska följas upp med kon-
kreta åtgärder för att förbättra de asylsökande barnens
villkor, och jag poängterar då "konkreta".
Då är jag klar och vill bara avsluta med att yrka
bifall till reservation 4 under punkt 2 och reservation
37 under punkt 29. Men jag står naturligtvis bakom
alla mina reservationer och de reservationer som jag
är med på tillsammans med andra partier.