Fru talman! Det har varit en lång dags färd mot
eftermiddag, och det finns väl inte mycket som inte är
sagt i detta ämne. Jag skall ändå tillåta mig att ta
kammarens tid i anspråk för att reflektera något över
det som har sagts här i dag. Innan jag går in på det vill
jag deklarera att jag tycker att det finns anledning för
oss alla att understundom ifrågasätta den expan-
sionslusta som finns framför allt i EU-kommissionen.
Nu är det inte någonting att överraskas över, därför att
varje sammanslutning eller organisation har ju en
inneboende mekanism som innebär att man vill bli
större och mer betydelsefull. Då är det naturligtvis vår
uppgift att vara ifrågasättande.
Fru talman! Om jag tittar litet grand på hur debat-
ten har gestaltat sig tycker jag att jag ser två ytterlig-
heter. Den ena handlar om att Moderaterna, företräd-
da av Göran Lennmarker, här på morgonen gick till
ett våldsamt angrepp på den socialdemokratiska re-
geringen. Som jag tolkade detta anförande var ut-
gångspunkten att Moderaterna är missnöjda med den
inriktning som den socialdemokratiska regeringen har
givit det här arbetet. Man är förgrämd och besviken
över att vi inte i stället har använt EU-medlemskapet
till att rusta ned arbetsrätten, att rusta ned offentliga
sektorn och att sänka skatterna, så att vi inte har råd
med vård, omsorg och skola på det sätt som vi har i
dag.
Den andra ytterligheten är den som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet i allt väsentligt företräder, där man
på något sätt inte vill låtsas om att vi i Sverige har
haft en folkomröstning om vårt medlemskap. Som
Gustaf von Essen sade i ett replikskifte tidigare, ligger
det en fara i att svartmåla på det sätt som miljöpartis-
ter och vänsterpartister gör här i debatten. Om männi-
skor tror på det som sägs finns det en uppenbar risk
att man motverkar det demokratiska arbetet och med-
verkar till de antidemokratiska krafter som finns.
Efter detta tänkte jag också säga, som många av er
i kammaren vet, att jag tillhörde dem som inför folk-
omröstningen argumenterade mot ett svenskt medlem-
skap i EU. Jag gjorde det därför att jag, i likhet med
de flesta andra svenskar, balanserade detta på mitten:
talar mer för eller mer emot? För min del landade jag
på att det nog var mer som talade emot EU-
medlemskap än för.
Sedan hade vi denna folkomröstning i november
1994, och en majoritet av svenska folket sade att vi
skall vara med. Då tycker jag att det är förmätet att
inte respektera detta utslag. Efter en rejäl folkom-
röstningskampanj, med ja och nej, mycket debatter
och mycket information beslutade svenska folket att
vi skulle ha det på detta sätt. Då tycker jag att det är
min uppgift och alla andra parlamentarikers uppgift
att verka för att detta medlemskap blir så bra som
möjligt för Sverige.
Det är oerhört märkligt att höra en diskussion som,
såvitt jag kan förstå, handlar om att vi skall gå ur EU.
Efter ett tag, om EU råkar göra som vissa här tycker,
skulle vi kunna gå med igen. Antingen är man med
eller är man utanför. Det går inte att springa in i och
ut ur ett samarbete. Det vet förmodligen alla om de
tänker efter.
Nu är vi med, och då skall vi påverka. Sedan kan
vi ha olika uppfattningar om hur vi skall påverka. Alla
som deltar i någon form av demokratiskt arbete eller
förhandlingsarbete vet att man får ge och ta och att
man väldigt sällan får precis som man själv vill. Det
handlar om att argumentera och försöka få gehör för
de synpunkter som man företräder. Det är det jag
tycker att vi skall använda vårt medlemskap i EU till.
Fru talman! Nu tänkte jag säga någonting med ut-
gångspunkt från de konkreta delarna i fördraget. Inför
förhandlingen om ett nytt fördrag hade svensk och
europeisk fackföreningsrörelse två krav. Det ena
kravet var att kampen mot arbetslösheten skulle bli en
angelägenhet för hela EU. Det andra kravet var att
den sociala stadgan skulle bli en del av fördraget. Vi
kan nu konstatera att det är på det sättet. Vi har fått
fullt gehör på de här punkterna.
Jag minns från olika diskussioner och debatter,
inte minst i EU-nämnden, att Moderaterna nästan
förlöjligade detta att vi svenskar, nya små medlemmar
i EU, tog oss ton och skulle tänka oss vara med och
lyfta fram något helt nytt. Men vi lyckades. Vi fick
gehör. Det handlade inte enbart om att vi hade bra
argument, utan också om att sådana här krafter finns
på många håll i Europa.
Jag tycker att det finns anledning att peka på att vi
också har nått framgång när det gäller miljö, öppenhet
och jämställdhet. Det har diskuterats mycket här i dag
på vilket sätt man skall tolka det som står i fördraget.
Det är klart att detta som det mesta kan tolkas på olika
sätt. Men jag tycker att det finns anledning för oss att
säga att vi har nått stora framsteg sett ur Sveriges
utgångspunkt. Det faktum att arbetslöshetsbekämp-
ningen står lika högt upp på den politiska dagord-
ningen i Europa som när det gäller att hålla ordning
på ekonomin och den gemensamma marknaden visar
att även små länder som är nya medlemmar faktiskt
kan åstadkomma någonting i det här samarbetet.
Jag tycker, fru talman, att man avslutningsvis kan
säga att det som vi nu har gått igenom, tillsammans
med det ifrågasättande som vi mött under dagen, visar
att det arbete som har skett har en mycket positiv
betydelse. Vi kan titta närmare på vad som hände
under toppmötet i Luxemburg, där sysselsättnings-
kapitlet blev en viktig punkt på dagordningen, trots att
fördraget inte var ratificerat. Bl.a. enades EU-
länderna vid det tillfället om att ingen europeisk ung-
dom skall behöva gå arbetslös mer än sex månader.
När det gäller vuxna är det tolv månader.
Det är klart att vi som svenskar kanske tycker att
det är att lägga ribban väldigt lågt. Men om vi tänker
oss hur arbetslöshetssituationen är på många håll i
Europa och att det inte finns någon arbetslinje i
många länder, utan människor som har hamnat utan-
för arbetsmarknaden får vara där, då är detta definitivt
ett framsteg.
Det är också ett framsteg att satsa på en utbyggnad
av barnomsorgen med stöd av det här fördraget, så att
fler kvinnor har möjlighet att förvärvsarbeta. Det
innebär att vi ökar jämställdheten, vi ökar friheten.
Som jag sade tidigare blir nu också den sociala
stadgan en del av EU:s fördrag genom Amsterdam-
fördraget. Det har mycket stor betydelse för det fack-
liga arbetet i Europa. Att ett ekonomiskt betydelsefullt
land som i det här fallet Storbritannien tidigare har
stått utanför har inneburit att det har varit svårt att
hålla ihop de fackliga kraven och att se till att det är
samma villkor som gäller över hela linjen.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande och därmed
till Amsterdamfördraget.