Amsterdamfördraget

Fru talman! Det råder en massiv EU-trötthet i vårt

land. Dagens debatt om Amsterdamfördraget möter

ett förstrött intresse. Visserligen är en klar majoritet

av folkopinionen EU-negativ, men trots detta lyckas

inte nej-sidan väcka någon större opinion med att

utmåla Amsterdam som det slutliga gigantiska steget

mot att ersätta nationalstaten med en allsmäktig,

överstatlig Brysselbyråkrati. Inte heller ja-sidan kan

på något sätt återuppliva entusiasmen från folkom-

röstningen hösten 1994. "Bingo för Sverige" möts av

en gäspning, om det över huvud taget noteras.

Vad är det för fel på svenska folket, som efter ett

ja i folkomröstningen, nu med klar majoritet avvisar

EU-tanken och i än högre grad tanken på ett svenskt

EMU-medlemskap? Svaret är naturligtvis att det inte

är något fel på svenska folket. Det är en fullt förståe-

lig reaktion på hur de politiska ledarna och främst

regeringen skött vårt svenska EU-medlemskap.

Inför folkomröstningen hukade särskilt Socialde-

mokraterna. I en gigantisk valspurt lyckades de - det

är helt sant - vända opinionen till ett knappt ja, främst

genom att utnyttja den auktoritet som den återinträdda

socialdemokratiska statsministern då åtnjöt. Det var

inte fredens Europa, det var inte samarbetets Europa

och det var inte visionernas Europa som vann det

svenska folkets stöd. Det var Ingvar Carlssons auk-

toritet och den socialdemokratiska rörelsens vädjan-

den till människors plånböcker. Det var krämarnas

Europa. När medlemskapet var ett faktum, upphörde

debatten om vad vi skulle göra med vårt EU-

medlemskap. Skyll inte EU-skepsisen på folket utan

på det politiska ledarskapet eller snarare bristen på

sådant.

Fru talman! "Handlar det mot bakgrund av de fö-

restående utmaningarna i form av utvidgning och

globalisering inte snarare om fördragskosmetik?

Kärnfrågorna i Europas förmåga att möta framtiden -

reform av jordbruks- och strukturpolitiken, finansra-

marna, institutionerna, konsekvenserna av den eko-

nomiska och monetära unionen - stod antingen inte

på dagordningen för Amsterdam eller blev ajournera-

de till nästa regeringskonferens. Vad som återstod är

ett sammelsurium av nyregleringar och detaljförbätt-

ringar som sammantaget inte betyder något substan-

tiellt steg framåt."

Orden är Werner Weidenfelds, utgivare av den

mest ansedda tyska utrikespolitiska tidskriften Inter-

nationale Politik och en av de främsta tyska Europafö-

respråkarna.

Den regeringskonferens som avslutades i juni

1997 i Amsterdam blev nödvändig då en rad viktiga

förändringar av EU inte kunde uppnås vid Ma-

astrichtkonferensen 1992. Det var förändringar som

då ansågs nödvändiga för att klara den förestående

utvidgningen med Österrike, Finland och Sverige.

Amsterdamkonferensen hade i uppgift att föreslå

förändringar som i än högre grad ansågs nödvändiga

för att möjliggöra en omfattande utvidgning till de

nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Som

Werner Weidenfeld så träffande skriver blev Amster-

dam ett fortsatt på stället marsch - om det nu är det

som är innebörden av "bingo för Sverige"?

Fru talman! Det gamla, fria och demokratiska Eu-

ropa har haft betydande svårigheter att möta det nya

Europa som framträdde efter murens fall. Litet till-

spetsat kan man hävda att de många nya demokratiska

staterna med öppnare gränser och en stark önskan att

snabbt integreras i det fria, demokratiska Europa av

många av de gamla demokratierna främst uppfattas

som problem och belastningar.

Visst kan man se EU-staternas, särskilt deras re-

geringarnas, ovilja och oförmåga att genomföra en

förnyelse av jordbruks- och strukturpolitiken och av

EU-institutionernas roll och utformning som ett sätt

att bevara nationellt förmånliga villkor i förhållande

till övriga medlemsstater. Men än allvarligare, och

minst lika sannolikt, är att oförmågan till förändring

bottnar just i en betydande ovilja att genomföra en

snabbare och mer omfattande utvidgning till de nya

demokratierna. Enligt många skulle detta ske till pri-

set av mindre gynnsamma villkor för de gamla med-

lemmarna. Amsterdamfördragets stillastående inte

bara försvårar och försenar utvidgningsprocessen -

det var i stor utsträckning motivet bakom.

På en lång rad vitala områden i byggandet av det

nya Europa - med Bosnienkriget som mest dramatiskt

exempel - där just EU:s och även Natos utvidgnings-

processer är de kanske mest avgörande för framtiden,

saknas politiskt ledarskap i Europa. Amsterdamför-

draget är avsett att maskera denna avsaknad av poli-

tiskt ledarskap och solidaritet med det nya Europa.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

skulle kunna ge EU en roll för freden i Europa, på

samma sätt som EU varit ett fredsprojekt mellan EU:s

medlemsstater. Den skulle kunna vara ett uttryck för

EU:s solidaritet med dem som står utanför. Men, som

den välrenommerade kännaren av GUSP vid Interna-

tional Institute for Strategic Studies i London Philip

Gordon visar i en nyligen publicerad artikel, därav har

blivit intet.

När solidariteten, särskilt med dem som står utan-

för, ställs mot snäva nationella egenintressen får soli-

dariteten alltid vika, särskilt om det rör sig om de

stora EU-staternas egenintressen. Som Philip Gordon

skriver: När inte ens krigen i Jugoslavien kunde bana

väg för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

inom EU - vad skall då kunna göra det?

Fru talman! Det var givetvis både viktigt och väl-

kommet att Danmark och Sverige kunde bidra till att

Lettland och Litauen gavs ett på papperet bättre ut-

gångsläge än vad kommissionen var beredd till. Men

det finns, mot bakgrund av de verkliga intresseförhål-

landena inom EU, inte anledning att överdriva den

slutliga betydelsen av denna kompromiss. I princip

återstår allt för att göra stödet för Lettland och Litau-

en till en succé. Här skulle Finlands aktiva stöd vara

en vital tillgång.

Ointresset och oviljan att alltför snart öppna EU

mot de nya demokratierna är stort. De avgörande

frågor som nu skjutits till ytterligare en regeringskon-

ferens kommer för många inom EU av rent nationellt

egenintresse att stå i vägen för den nödvändiga poli-

tiska beredskapen för en omfattande utvidgning. Det

är skäl nog att vara mycket försiktig i förväntningarna

på de resultat vid nästa regeringskonferens, som var-

ken Maastricht eller Amsterdam kunde frambringa.

Fru talman! Under 50 år av kallt krig i Europa

stod järnridån som symbolen för ofrihet. Med murens

fall öppnades Europas gränser, och människor kunde

åter röra sig fritt. Samtidigt har oviljan att forma en

öppen och generös flykting- och invandrarpolitik

blivit alltmer utbredd i Europa, inte minst - inte på

grund av Schengenavtalet - men inom ramen för hur

EU:s regeringar utformar det s.k. Schengensamarbe-

tet. Fästning Europa är ingen obehaglig framtidsvision

utan under snabbt förverkligande med Schengenlän-

derna som arkitekter.

Det hittillsvarande samarbetet inom EU:s tredje

pelare har varit mellanstatligt. Det innebar att EU:s

parlament och domstol saknat insyn. Det har varit en

betydande brist. I Amsterdam fördes dessa frågor in

under EU-samarbetet liksom även Schengensamarbe-

tet. Därmed får man i dessa frågor en bättre insyn och

mer kontroll. Det är i sig ett framsteg, men kan inte

dölja att Schengensamarbetet framför allt används för

att hålla flyktingar borta.

Det är därför inte någon tillfällighet att det var just

- och egentligen enbart - Schengenfrågorna som

fördes framåt i Amsterdam. På nästan bara detta om-

råde - att hålla oönskade människor utanför - är

enigheten mellan EU-staternas regeringar betydande.

Det cirka tusentalet kurdiska flyktingar som an-

lände till Italien under juldagarna fick EU:s regeringar

att sätta julmaten i halsen. De samlades till krisöver-

läggningar och hårda tag mot den turkiska regeringen.

Det Turkiet som man förolämpade vid toppmötet i

Luxemburg skulle nu ta sitt ansvar och förskona det

rika Europa från ytterligare flyktingar från fattigare

och mer förtryckta områden i Europas grannskap.

Helt i linje med svensk politik, kommenterade vår

utrikesminister detta.

Genèvekonventionen är grunden för asylpolitiken.

Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlems-

stater är därför principiellt djupt otillfredsställande.

Det kan förstås hävdas att eftersom EU:s medlemssta-

ter är demokratier skall inte frågan någonsin behöva

aktualiseras. Men i så fall är protokollet onödigt.

Sverige borde ha anslutit sig till den ensidiga förkla-

ring som avgavs av Belgien. Solidariteten med andra

EU-länder får i detta fall inte vara större än vårt an-

svar för de internationella åtagandena för att värna

asylrätten.

För många Europavänner innebar Sveriges med-

lemskap i EU att vi skulle få möjlighet att påverka EU

mot större öppenhet, minskat demokratiunderskott

och ökad solidaritet.

Amsterdamfördraget var ett närmast fullständigt

misslyckande i arbetet att reformera EU och skapa

förutsättningar för att snabbt integrera de många nya

demokratierna. Alla viktiga frågor sköts framåt.

Det demokratiska underskottet inom EU är en

verklighet. Visst är det demokratiskt valda regeringar

som fattar besluten. Men Europaparlamentet har i dag

en i allt väsentligt dekorativ funktion. Amsterdamför-

draget bara putsar i kanten på detta. Ett verkligt de-

mokratiskt EU skulle ta itu med att ett enstaka land på

grund av nationella egenintressen kan hindra EU från

att ta gemensamma tag i viktiga gränsöverskridande

frågor. Det står inte i strid med att subsidiaritetsprin-

cipen måste få ett tydligare genomslag - tvärtom är

det en förutsättning. Allt som inte måste beslutas i

Bryssel skall beslutas på hemmaplan. Endast så kan

det folkliga förtroendet för EU stärkas.

Fru talman! Att spela med och godkänna Amster-

damfördraget innebär att förändringstrycket gentemot

EU-staternas regeringar även i fortsättningen förblir

mycket svagt. Genom att avslå förslaget att godkänna

Amsterdamfördraget skulle vi ge en signal om att EU

måste påbörja en verklig reformering så att det kan

utvidgas med de nya demokratierna i Central- och

Östeuropa i det snaraste.