Fru talman! Det är dyrt att bevara mångfald. Det är också dyrt att skapa förståelse för biologisk mångfald och resonemang därvidlag. Därför är det, skulle jag vilja säga, avgörande att hitta modeller som är sådana att man får förståelse för den förda politiken bland dem som berörs. Det är lätt att sitta här i Stockholm och bestämma. Men kom ut till markägarna, till dem som fått marken inlöst - mark som man haft i generationer! Det sker plötsligt, genom ett klubbslag. Förvisso får man en ersättning. Den ska vara marknadsmässig. Men för de allra flesta är detta en svår påfrestning, skulle jag vilja säga.
Om den finska modellen är den enda kan jag inte säga. Men där tas mer hänsyn till detta med jämställda förhållanden mellan markägare och myndighet än som är fallet i nuvarande situation. Jag kan säga att jag vänder mig mot uppifrånperspektivet oavsett om det är Metsomodellen eller om det är den tidigare förda rovdjurspolitiken. Människorna på landsbygden, som ytterst berörs, måste förstå att det finns ett samband. Dessutom handlar det om att vara med på noterna. Sedan gäller det pengarna.
Miljöpartiet är ett parti som i de här sammanhangen har trovärdighet; det råder ingen tvekan om det. Det är mer, mer, mer hela tiden av det ena. Men när det gäller förutsättningarna för att skapa jobb och tillväxt kan jag nog inte säga att ni har stått på barrikaderna, utan då är det hela tiden fråga om mindre, mindre, mindre. Den ekvationen går inte ihop för mig.
Här gäller det att ha en trovärdighet baserad på skapandet av förutsättningar för jobb och tillväxt. Men det gäller också, i den andra ändan, att ge möjligheter för biologisk mångfald och möjligheter så att miljön klarar sig. Där saknar Miljöpartiet trovärdighet.