Fru talman! Jag tänkte ta min utgångspunkt i Sve-
riges säkerhetspolitiska mål. Det är något vi inte dis-
kuterar så ofta i kammaren. En majoritet har slagit
fast att målet skall lyda som följer:
Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitis-
ka mål är att i alla lägen och i former som vi själva
väljer trygga en handlingsfrihet att såsom enskild
nation och i samverkan kunna utveckla vårt samhälle.
Lyssna en gång till: Syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende.
Detta är alltså Sveriges säkerhetspolitiska mål. Är
det det som majoriteten följer i dag? Är det säker-
hetspolitik vi sysslar med i kammaren i dag?
I betänkandet trycker man på EU:s säkerhetspoli-
tiska betydelse. Det är någonting som regeringen har
återkommit till i olika propositioner om säkerhetspo-
litiska frågor. EU framhålls för sin stora säkerhets-
politiska vikt.
I betänkandet om Amsterdamfördraget är det kli-
niskt rent från den mest grundläggande formen av
problematisering om EU:s säkerhetspolitiska roll och
konsekvenserna av utvecklingen av EU i och med
Amsterdamfördraget.
Varför är majoriteten så rädd att man inte ens er-
känner att det finns problem? Varför är man så rädd
så att man inte ens erkänner att det finns problem med
att en stor del av befolkningen i EU är emot den ut-
veckling som sker eller mot EU i sig? Det gäller inte
bara Sverige. Man måste väl kunna erkänna att det är
ett säkerhetspolitiskt problem? Det leder till spän-
ningar inom landet och mellan länder beroende på hur
snabbt eller långsamt de vill gå fram i olika frågor.
Anledningen till att majoriteten inte vill diskutera
problemen beror på att man känner att befolkningen
inte är med. Då är man rädd för att erkänna att det
finns problem. Då läggs ytterligare sten på börda. Då
ges nej-förespråkarna rätt. Det måste tydligen vara
väldigt farligt. Då undviker man helt diskussionen.
Det är farligt.
Bl.a. är det märkligt att ja-förespråkarna inte tar
diskussionen. Det skulle göra dem mer trovärdiga om
de åtminstone försöker analysera läget. Men det har
de misslyckats fullständigt med. Det är vår uppgift i
riksdagen att vända och vrida på saker och ting så
mycket det går i stället för att anamma teser och driva
dem oavsett vart de leder.
Regeringen framhåller det svenska EU-
medlemskapet som det fundamentalt viktigaste för vår
säkerhet. Miljöpartiets analys är en annan. Ett tätare
samarbete, trots avsaknad av folklig förankring i
medlemsländerna och interna spänningar kring viktiga
frågor, bygger in risker. I förlängningen inskränker
EU handlingsmöjligheterna för att möta hoten som
ryms inom det vidgade säkerhetspolitiska begrepp
som riksdagen har varit enig om, dvs. inte bara titta på
antalet stridsvagnar på andra sidan gränsen utan också
räkna in hot som på sikt kan bli konflikter, miljöfrå-
gor, sociala och ekonomiska klyftor osv. Det är fråga
om mellan länder inom EU och inte minst mellan
nord och syd. Detta motverkar utvecklingen inom EU.
EU driver utvecklingen i fel riktning - en riktning
som inte är vare sig ekologiskt eller socialt hållbar.
Inför folkomröstningen om EU sades det att ett
medlemskap på intet sätt skulle rubba den svenska
alliansfriheten och att nej-sidans farhågor om ett mili-
tariserat EU saknade förankring i verkligheten. Nu har
vi facit i handen. Efter regeringskonferensen kan vi
konstatera att regeringen har agerat utan mandat från
svenska folket, dvs. utan det mandat regeringen fick i
samband med folkomröstningen om Maastrichtför-
draget.
Jag skall uppehålla mig litet grand vid GUSP, dvs.
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I
Amsterdamfördraget slås det fast att GUSP innebär
att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet,
inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam
försvarspolitik i enlighet med andra stycket som
skulle kunna leda till ett gemensamt försvar.
Vidare kommer den svenska riksdagen att efter
dagens debatt ställa sig bakom att unionen skall fast-
ställa och genomföra en gemensam utrikes- och sä-
kerhetspolitik som omfattar alla områden inom utri-
kes- och säkerhetspolitiken, vilken skall ha som mål
att skydda unionens gemensamma värden, grundläg-
gande intressen, oavhängighet och integritet.
Nu blir jag nyfiken! Hur hänger detta ihop med
målet för den svenska säkerhetspolitiken - dvs. att
svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende? Vad är unionens
intressen? Är det en rättvis fördelning av resurser
inom länder, mellan nord och syd? Är det en ekolo-
giskt hållbar utveckling som är unionens gemensam-
ma intresse och som skall försvaras? Vad är unionens
gemensamma intressen? Är det gemensamma intres-
sen att hålla flyktingar utom unionens territorier, eller
är det att så småningom garantera sig resurstilldelning
av råvaror osv.? Det kan man tycka. Det är väl av det
mest spekulativa slaget. Men varför då inte försöka
diskutera vad det är man menar med unionens intres-
sen, som man skall försvara?
Det står också i Amsterdamfördraget att medlem-
marna skall informera och samråda med varandra
inom rådet om alla utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor av allmänt intresse för att säkerställa att unio-
nens inflytande utövas så effektivt som möjligt genom
ett konvergent uppträdande. I fördraget talas det
klartext. Där står att medlemsstaterna skall samordna
sitt uppträdande inom internationella organisationer
och på internationella konferenser. De skall där hävda
de gemensamma ståndpunkterna, står det.
Återigen undrar jag: Vad är det för gemensamma
ståndpunkter man skall hävda? Vilken utveckling är
det som man gemensamt skall ställa sig bakom och
driva i olika internationella sammanhang? Är det
Kyotokonferensen om klimatfrågan, FN eller vad är
det som unionen skall driva? Är det det som riksda-
gens ledamöter har pratat om under dagen - den ut-
veckling som skall vara så positiv och bra för folk i
alla länder, för nord och syd, för flyktingar, för miljön
osv? Man har räknat upp en hel räcka med olika om-
råden som man menar skall stå inför sin blomstring nu
i och med Amsterdamfördraget.
Jag är väldigt tveksam, för att inte säga väldigt
rädd, för hur utvecklingen kommer att se ut - inte
minst beroende på att man väljer att inte alls diskutera
och problematisera de här frågorna i Sveriges riksdag.
Hur går det med Sveriges röst i världen mot bak-
grund av vad jag just läste upp om konvergent upp-
trädande, att tala med gemensam tunga osv? Vad har
regeringen för strategi på det här området egentligen?
Hur ser regeringen på unionens utveckling framöver?
Det är naturligtvis speciellt regeringens synpunkter
som är intressanta just nu. Vad kommer man att säga
på gator och torg nu den 1 maj? Det skall bli spän-
nande att höra. Är det att Sveriges röst inom FN skall
vara rösten för den solidariska och rättvisa världs-
ordningen och för en ekologiskt hållbar utveckling?
Och i så fall: Menar man på fullaste allvar att Ams-
terdamfördraget är ett steg i rätt riktning?