Fru talman! Vi kan börja med frågan om rotsnur-
ren, som valsat här i kammaren som en följetong varje
år. Jag tror att vi måste inse att vi måste se framåt och
inte bara gräva i det gamla. De olika skogsvårdssty-
relserna har gjort ett omsvep med en övergripande
översyn av omfattningen. De kommit fram till att det
finns inslag lokalt som vi kan ha skäl att titta närmare
på och oroa oss för. Men de områden som visade sig
ha sämst utfall är redan i dag hjälpplanterade och
åtgärdade.
Jag skall hänvisa till ett seminarium som hölls
hösten 1997 i Garpenberg. Forskarna samlades då och
redovisade sina rapporter kring rotsnurr. Det visade
sig att speciellt granskogen tar vid igen. Den utveck-
lar ett rotsystem och stabiliserar sig efter några år.
Även i barrskogen får man i viss mån samma verk-
ningsgrad. Detta är ju tecken på att vi kanske inte
skall överdriva frågan. Men naturligtvis måste man ta
på sig ansvaret från olika håll när det gäller paperpot-
hanteringens vagga. Man hade fel material och hante-
rade plantorna fel. Man hade för stora rotutvecklingar
innan plantan sattes.
Men ett faktum är att vi aldrig kommer ifrån att
oavsett vilket plantmaterial vi har - täckrot eller bar-
rot - kommer det att på de hårda mjälamarkerna ut-
vecklas viss rotsnurr. I dag kan jag bara säga att viltet
faktiskt på långt när är ett större problem i ungsko-
garna än rotsnurren.