Amsterdamfördraget

Fru talman! Om ett par timmar, förhoppningsvis,

förväntas Sveriges riksdag med bred majoritet säga ja

till Amsterdamfördraget. Vid voteringen kommer jag

att trycka på avstår-knappen. Jag vill med det här

inlägget redovisa varför.

Mönstret inför den här riksdagsbehandlingen är

detsamma som vid beslutet om att ansöka om ett

svenskt medlemskap i EU. De som då var för med-

lemskap accepterar nu med något enstaka undantag

förbehållslöst Amsterdamfördraget. Det är lika trist

att konstatera att de partier som sade nej till EU-

medlemskap endast söker efter negativa argument mot

det nya fördraget. Dessa kategoriska nej-sägare måste

till slut inse att deras sätt att tackla de europeiska

frågorna av gemensamt intresse är till stort förfång för

en konstruktiv demokratisk debatt som det svenska

folket efterlyser.

Det är med andra ord hög tid, som jag ser det, för

svenska politiker att försöka kravla sig upp från de

gamla skyttegravarna från striden om EU-

medlemskapet. De som sade nej då måste en gång för

alla mönstras ut ur debatten kring Europafrågorna.

Svenska folket har klart uttalat sig för medlemskap.

Detta måste vi i god demokratisk anda respektera.

Amsterdamfördraget bör därför diskuteras enbart från

den utgångspunkten för att se vilka konsekvenserna

kan bli om Amsterdamfördraget godtas av riksdagen.

Personligen är jag en varm anhängare av EU och

deltog också aktivt i arbetet för ett svenskt medlem-

skap. I likhet med Ingvar Carlsson, Göran Persson,

Lena Hjelm-Wallén och många andra i vårt parti

talade jag för att ett medlemskap var bra för Sverige

och att vi kunde gå med utan att för den skull ge upp

vårt lands suveränitet. Vi slog med kraft fast att vi inte

på något sätt ville medverka till ett federalt Europa.

Min invändning mot fördraget är att det utgör ytterli-

gare ett steg i federativ riktning.

Naturligtvis har utrikesministern rätt när hon säger

att vårt statsskick inte eroderas på grundval av Ams-

terdamfördraget. Också det de grundlagssakkunniga

har kommit fram till är riktigt, att det inte heller rub-

bar våra grundvalar när det gäller regeringsformen.

Jag menar att den ståndpunkt som KU har kommit

fram till, att Amsterdamfördraget ryms inom våra

grundlagar, naturligtvis är en fullkomligt riktig slut-

sats. Jag har ingen annan mening på den punkten.

Min invändning mot fördraget är som sagt att det

utgör ytterligare ett steg i federativ riktning. Det är en

utveckling som vi har sagt att vi inte vill ha. Det har

understrukits här i debatten också av utrikesministern.

Hon sade att hon inte heller vill ha en sådan utveck-

ling. I vart fall bör vi inte acceptera det utan att först

ha haft en bred allmän samhällsdebatt och gjort en

ingående analys av konsekvenserna. Bara några få

som i dag är för EU-samarbetet reflekterar dessvärre

över hur snabbt tåget går mot en europeisk federation.

Kanske är det därför som federalisterna är så tysta. De

tycks nå sitt mål utan att över huvud taget behöva

anstränga sig.

Amsterdamfördraget visar inte upp - där håller jag

med Kenneth Kvist - några större svenska förhand-

lingsframgångar. Till framgångarna hör visserligen

den ökade öppenheten, rätten för medborgarna att få

ta del av allmänna handlingar. Sverige har också med

viss framgång drivit sysselsättningsfrågorna inom

unionen. Vårt lands möjligheter att påverka besluten i

EU skall därmed inte på något sätt överdrivas. Sveri-

ge är ett litet land. Östutvidgningen kommer att mins-

ka de mindre staternas röststyrka ytterligare. Vårt

lands inflytande i framtidens Europa blir därför än

mer marginellt än det är i dag. Det är en sanning och

den bör man inte vara rädd för att tala om.

Det går inte heller att bortförklara att Amsterdam-

fördraget innebär flera steg i överstatlig riktning. Den

svenska regeringen har under förhandlingarna tvingats

att acceptera dessa förändringar. Sverige har också

fått backa i många frågor, t.ex. i frågan om flexibel

integration. Flera länder - bl.a. Tyskland och Frankri-

ke - har banat väg för att grupper av länder inom EU

kan gå vidare i ett fördjupat samarbete på olika områ-

den. Sverige ville ha enhällighet i varje enskilt fall,

men enligt det fördrag som vi nu skall ta ställning till

räcker det med kvalificerad majoritet.

Inför regeringskonferensen betonade Sverige att

det var av stor betydelse att vårt inflytande inte skulle

minska. Vi argumenterade emot att ländernas befolk-

ningsstorlek i högre grad än nu skall återspeglas i

röstviktningen, som det heter. I den proposition som

nu ligger på riksdagens bord retirerar man från denna

ståndpunkt. Man säger sig vilja diskutera en ändring

av röstviktningen. Det betyder i klartext att Sveriges

inflytande minskar.

I dag fattas tre fjärdedelar av besluten i rådet med

kvalificerad majoritet. Enligt Amsterdamfördraget

slopas de enskilda medlemsländernas vetorätt på

ytterligare områden, det är obestridligt. Konsekvensen

av en sådan utveckling är att nationalstatens självbe-

stämmanderätt naggas i kanten - jag stjäl gärna det

uttrycket från Kenneth Kvist. Det är ett otvetydigt

steg i federativ riktning. Fem år efter det att fördraget

har trätt i kraft skall även regler om asyl, invandring

och gränskontroller kunna beslutas med kvalificerad

majoritet.

Enligt fördraget skall EU-parlamentet godkänna

medlemsstaternas förslag till ordförande i kommissio-

nen. Parlamentet får vetorätt när det gäller i princip

alla lagstiftningsfrågor inom EU. Trenden att lägga

mer och mer makt hos parlamentet förstärker de fede-

rativa kännetecknen i utvecklingen inom EU. Till

detta skall läggas att det finns ett förslag om att

kommissionens ordförande skall utse kommissionens

övriga ledamöter på samma sätt som en vald statsmi-

nister utser sin regering. Kommissionen skulle där-

med få karaktären av en federal regering. Ingen kan

bestrida att ett genomförande av ett sådant förslag

skulle få den konsekvensen.

I regeringens proposition till riksdagen framhålls

det att det inte är bra att parlamentet får ta ställning

till vem som skall utses till ordförande i kommissio-

nen i ett särskilt beslut, men att ändringen "får accep-

teras som en del av den slutliga förhandlingsuppgö-

relsen". Det som jag tycker är oroande är att denna

formulering i propositionen återkommer på flera

ställen i samband med andra beslut i överstatlig rikt-

ning.

Utvecklingen inom EU i federativ riktning sker

uppenbarligen med regeringens goda minne. Det är

svårt att tolka det som sägs i propositionen på annat

sätt. Man kan därför med fog ställa frågan om det är

den svenska regeringens uppfattning att mer och mer

makt skall lämnas över till EU:s institutioner på be-

kostnad av nationalstatens suveränitet. Eftersom Peter

Eriksson talade om "odemokratiska institutioner" vill

jag understryka att jag avser EU:s demokratiska insti-

tutioner, så att det inte blir något missförstånd på den

punkten.

Finns det då enligt regeringen någon smärtgräns

för hur långt man kan gå i federativ riktning när det

gäller det europeiska samarbetet? Jag har ställt den

frågan hundratals gånger, men ännu inte fått något

svar. Var går smärtgränsen i federativ riktning för den

svenska regeringen när det gäller EU-samarbetet

innan man har kommit dithän att man befinner sig i en

federativ situation? Jag är oerhört intresserad av att få

svar på den frågan, eftersom jag har ställt den så väl-

digt många gånger.

Amsterdamfördraget är således ett dokument med

tydliga federala förtecken som regeringen vill att

riksdagen skall ratificera. Regeringen säger samtidigt

att det är viktigt att slå vakt om nationalstaten och att

man inte vill se en utveckling mot ett federalistiskt

Europa. Jag måste tillstå att det inte är helt lätt att få

den ekvationen att gå ihop. Jag vill gärna tro att rege-

ringen verkligen menar vad den säger. Men för att bli

trovärdig på den här punkten måste de frågor liknande

dem som jag nyss ställde nöjaktigt kunna besvaras.

Kan man inte besvara dessa frågor, ja, då blir det

svårt att få ekvationen att gå ihop.

Vad vi säkert vet är att det europeiska samarbetet

kommer att utvecklas vidare i mycket snabb takt.

Amsterdamfördraget får efterföljare. Som jag ser det

måste medborgarna få chansen att på ett helt annat

sätt än i dag få komma till tals i sådana här viktiga

frågor och när de skall avgöras. En levande demokrati

värd namnet kräver det. Regeringen bär naturligtvis

ett särskilt ansvar för att sådana möjligheter skapas.

Hela Folkrörelsesverige har här ett ansvar och de

politiska partierna likaså. Svenska folket har rätt att få

veta vad det är som är Sveriges färdriktning för det

europeiska samarbetet. Att ratificera nya fördrag med

federativa inslag och samtidigt hävda att man slår

vakt om nationalstaten är litet av falsk varudeklara-

tion. Då är det bättre att säga som det är: Den europe-

iska unionen utvecklas snabbt i riktning mot en fede-

ration, och Sverige sitter redan i den federala tågku-

péen.

Men jag tycker att det är viktigt att vi i en debatt

som omfattar hela folket får möjligheter att diskutera

när den här typen av förslag som nu ligger på vårt

bord skall avgöras. Och jag vill säga att det ligger ett

tungt ansvar på den som har regeringsmakten att för-

söka skapa former för att det - när vi skall ta ställning

till sådana här dokument som vi skall göra i dag -

sker genom en bred och folklig debatt.

I detta anförande instämde Juan Fonseca och

Ingemar Josefsson (båda s).