Fru talman! Politiker vill väl. Ja, visst vill politi-
ker väl. Men sedan är det just det förmyndarperspek-
tiv som vi har pekat på - alltså detta med att det pas-
sar politikerna; annars finns myndighetsaspekten. Så
fort det talas om att patienten skall få reell makt, t.ex.
när det gäller att själv välja sjukhus eller läkare eller
om man säger att patienten skall få rätt att kräva
second opinion, säger socialdemokraterna nej därför
att det inkräktar på den politiska makten. Ibland pas-
sar det att vara alla goda gåvors givare och att vilja
alla patienter väl men ibland passar det inte. Det
tycker vi är något förnedrande. Patienten är ju myn-
dig.
Det är alldeles riktigt att det finns många experter
som avundas en sak i svensk sjukvård, nämligen den
kostnadskontroll som man når i vårt system genom att
ransonera vården. I och för sig måste man ha kost-
nadskontroll men att se den som det som skall bygga
upp svensk sjukvård - dvs. att vården kan ransoneras
- är inte rimligt.
Vad jag har sagt är att de senaste åren har SNS,
Industriförbundet och vårdfacken varit ense om att
brytandet av monopol, av sambandet finansiering-
produktion på samma händer, är viktigt att det skall
finnas många arbetsgivare och etableringsrätt och att
sådana förändringar är viktiga.
När det gäller den läkemedelsförsäkring som vi
talar om bedömer man själv, precis som i fråga om
alla försäkringar, hur stor risken är att man behöver
använda försäkringen. Några kommer att råka ut för
det, precis som man kan råka ut för brand exempel-
vis. Då har man ett högkostnadsskydd på 1 200 kr.
Andra däremot kommer inte under ett år att råka ut
för detta. De har turen att vara friska och inte behöva
medicin. De pengarna är då alltså inte förbrukade.
Som jag mycket noga har framhållit väger vi ock-
så in detta med avmonopolisering och de förändringar
som det innebär genom konkurrens som medför ef-
fektiviseringar. Allt detta finns, fru talman, mycket
väl beskrivet i motionen, vilken jag rekommenderar
till studier.