Herr talman! Sanningen bor i betraktarens öga.
Det är ett gammalt beteendevetenskapligt standardut-
tryck som även mindre nogräknade konsulter gärna
använder sig av. Och nog står det klart att det som
försvarsministern här i dag har velat marknadsföra
som ett ändamålsenligt försvar i huvudsak finns i
hans egna ögon. Verkligheten är för de flesta av oss
helt annan.
Regeringen har medvetet valt en destruktiv hante-
ring av försvarsfrågorna. Hårt trängd av den sederme-
ra avgångne finansministern Erik Åsbrink och de
försvarsfientliga partierna tvingades försvarsminis-
tern och Socialdemokraterna i riksdagen förra hösten
att ge upp striden om den tidigare helt självklara
kompensationen för effekten av anslagsförordningen.
Tillsammans med nya planeringsförutsättningar i
form av avskaffad teknikfaktor och en del småposter
blev det närmare 10 miljarder som fattades förra
hösten. Försvarsplaneringen kollapsade slutgiltigt.
Det som tidigare, redan vintern 1997/98, stod klart
för samtliga dåvarande oppositionspartier acceptera-
des nu av regeringen. Konstruktiva förhandlingar i
försvarsfrågan upptogs mellan Socialdemokraterna
och de borgerliga partierna. Men det stod alltför
snabbt klart att Björn von Sydow inte hade mandat att
göra upp på ett sätt som var acceptabelt för en parla-
mentarisk majoritet.
Det fanns inga pengar för att lösa de akuta pro-
blemen, och det krävdes dessutom en kraftig sänk-
ning av ramen för nästa försvarsbeslutsperiod. Det
var det enda tomten hade i säcken, för att använda en
så här i begynnande juletid passande liknelse.
Våra förslag om att föra upp förhandlingarna till
en beslutsför nivå, dvs. partiledarkretsen, avvisades.
Göran Persson vågade inte sätta sig i en realförhand-
ling om försvaret med Carl Bildt. Vänsterns och
Miljöpartiets allmänna stöd var viktigare. Socialde-
mokraterna vågade inte ens pröva. Försvarspolitiken
offrades på det rödgröna samarbetets altare. I stället
för att förhandla vidare i botten valde Socialdemo-
kraterna att avsluta samtalen och i stället göra upp
med bara ett parti.
Förutom att uppgörelsen var svag i sak saknade
den majoritetsstöd i riksdagen. På det sättet kastades
försvarspolitiken ut på en verkligt osäker arena, sam-
tidigt som uppgörelsens innehåll till skillnad från de
allra flesta andra uppgörelser inte löste problemen -
vare sig kortsiktigt eller långsiktigt.
Socialdemokraterna hade chansen att göra upp
över blockgränserna, men valde medvetet smalast
möjliga bas och sämsta möjliga politik. Vad skiljer
egentligen den politik man nu för tillsammans med
Centern från en försvarspolitik inom samma ramar
godkänd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet och en
politik som Socialdemokraterna själva hade drivit?
Frågan ställs ofta vad det är som vi är oense om.
Vad är det vi bråkar om? Jag tror att det väsentligen
är att vi moderater kräver att försvarspolitiken ska
präglas av stabilitet och fasta spelregler. Löftesbrott
och tvära kast kostar skattebetalarna långt mer än vad
det smakar.
Dessutom bygger den politik som presenteras i
dagens proposition på fromma förhoppningar och en
skev världsbild. Den bygger på principen om no war
in ten years' time. Det är såväl praktiskt som intel-
lektuellt ohederligt att bygga försvarsplaneringen på
en så exakt förutsägelse.
Om framtiden vet ingen säkert. Att dra ut dagens
trender tio år framåt i tiden leder ofelbart till säker-
hetspolitiska glädjekalkyler och till att det till synes
osannolika men fullt möjliga utesluts som grund för
försvarspolitiken. Ett exempel av många är utveck-
lingen i Europa under de senaste tio åren. Vem kunde
1989 förutse den här utvecklingen?
Ryssland, som försvarsministern talade mycket
om, är naturligtvis den eviga x-faktorn i svensk sä-
kerhetspolitik. Jag har lika lite otalt med Ryssland
som försvarsministern och menar att Rysslands suc-
cessiva inlemmande i Europa är alldeles avgörande.
Men Rysslands framtid avgörs i första hand på rysk
jord. Den senaste tidens händelser i Tjetjenien och det
instabila politiska läget inför kommande duma- och
presidentval gör varje förutsägelse i grunden osäker.
Sanningen är att alla hoppas, men ingen vet säkert.
Vår försvarspolitik måste ha en ordentlig säkerhets-
marginal i stället för att leva på hoppet om den eviga
freden.
Regeringen drar också stora växlar på sin egen
förmåga och handlingskraft vad gäller att i tid förutse
behovet av upprustning och utveckling av vår militära
förmåga. Anpassningsprincipen är samtidigt nödvän-
dig och omöjlig. Också här behövs en större säker-
hetsmarginal i form av fler kvalificerade förband på
olika beredskapsnivåer.
Men den svenska försvarspolitiken handlar inte
längre bara om försvaret av Sverige. Vår blick är inte
längre riktad enbart mot det som under hundratals år
varit arvfienden. Det rena invasionsförsvarets endi-
mensionella syn på försvaret är inte längre hela verk-
ligheten men fortfarande en viktig del. Vid sidan av
den mer passiva, defensiva, hotrelaterade dimensio-
nen måste försvaret byggas om för att klara också
dagens utmaningar. Om detta är försvarsministern
och jag överens i ord, men i praktisk handling saknas
förutsättningar för att höja ambitionsnivån.
Sverige lämnar nu Bosnien med svansen mellan
benen. Inget annat än regeringens oförmåga att ta
fram pengar för att fullfölja en av det svenska försva-
rets mest lyckosamma operationer någonsin är skälet
till den här nesan. Jag kom hem från ett besök i Bos-
nien för bara en dryg vecka sedan. Den gemensamma
frågan från våra soldater och vårt befäl där nere är:
Varför? Varför kasta bort de många miljarder vi har
satsat? Varför inte fortsätta det Ulf Henriksson och
snart 8 000 andra svenskar byggt upp? Det finns inget
svar, försvarsministern. Lika lite som det finns något
försvar för regeringens politik på detta områden. Det
är självklart att vi skulle åka till Kosovo. Det är vi
alla överens om. Men till vilket pris?
Stor i orden, men liten på jorden är en beskrivning
som väl kännetecknar klyftan mellan ord och hand-
ling vad gäller Sveriges förmåga att delta i krishante-
ring i Europa och närområdet. Den lilla organisation
som blir kvar om regeringens och Centerns förstörel-
severk fullbordas kommer inte att klara de höga am-
bitionerna på det internationella området. Basen räck-
er helt enkelt inte till hur man än bär sig åt.
Var talet om de internationella insatsernas bety-
delse bara tomma ord? Är regeringen nu beredd att
backa för att pengarna inte räcker till? Om det är så,
visar det med extrem tydlighet att försvarets förmåga
blivit en restpost i en ekonomisk uppgörelse vars
grundvillkor faktiskt dikterats av Vänstern och Miljö-
partiet. Det viktiga blir inte vad försvaret kan, utan
vad det kostar. En sådan försvarspolitik kan jag som
svensk försvarspolitiker inte annat än skämmas för.
Den avgörande frågan och det vi borde diskutera
- det alldeles centrala - är vad försvaret ska kunna.
Vad kommer den framtida organisationen med en
armé bantad med 60-80 %, en halverad flotta och ett
avskaffat kustartilleri att klara av? Hur kommer våra
200 flygplan att kunna verka utan viktiga vapen, utan
skydd och med kraftigt minskad utspridning? Fyra
brigader klarar försvaret av en landsända om olyckan
skulle vara framme, varken mer eller mindre. Det lilla
antal ytstridsfartyg som redovisas i regeringens pro-
position klarar en-två uppgifter samtidigt. Kvalitet
kan inte i varje läge ersätta kvantitet. Tid och rum
finns fortfarande kvar. Det lilla antalet förband som
regeringen föreslår kan vara på få ställen samtidigt
och har en alldeles för låg uthållighet.
Försvarsministern och andra företrädare för rege-
ringen kan hänvisa till hur mycket av målbildsarbete
som helst, särskilt som det utgår från de felaktiga
ingångsvärden man själv gett försvaret, men resultatet
är ett försvar som blir för litet och för tunt och ett
försvar och en försvarspolitik som faktiskt skadar
Sverige.
Sverige sänder ut fel signaler, skrev Financial Ti-
mes nyligen. Det är allvarligt. Men det allvarligaste är
trots allt nedrustningen i praktiken. Sverige blir sva-
gare. Vårt nationella försvar, som är vårt allra vikti-
gaste bidrag till stabiliteten i närområdet, urholkas
samtidigt som osäkerheten om och när vi i verklig-
heten kommer ett kunna bidra ordentligt till den mi-
litära krishantering som nu står i centrum för både EU
och Nato är monumental. Regeringen har inte ens
brytt sig om att analysera hur utvecklingen av EU:s
försvarsdimension kommer att påverka svenskt för-
svar. I stället fortsätter man på den inslagna nedrust-
ningsvägen som om ingenting har hänt. EU ställer
krav, men vi svarar med exempellös nedrustning.
Sveriges röst i världen blir svagare. Militär för-
måga att försvara sitt eget land men också att kunna
bidra i ordentlig omfattning när världssamfundet
kallar spelar, alldeles oavsett vad vi ibland lite mili-
tärt naiva svenskar tror och tycker, faktiskt roll. Den
nedrustning av försvaret som nu förbereds kan kom-
ma att bli ett historiskt misstag av samma dignitet
som 1925 års försvarsbeslut.
Tro och hopp är vackra ord, men låter sig inte för-
enas med en realistisk försvarspolitik. Försvaret be-
höver förändras, ominriktas som försvarsministern
uttrycker det. Det är vi överens om, men det är en
avgörande skillnad mellan planlös panikavveckling
och planerad utveckling. Det är därför vi moderater
avvisar regeringens destruktiva försvarspolitik.
(Applåder)