Fru talman! Jag är lite undrande över vad som
räknas in i de alternativa behandlingsmetoderna, och
det är en diskussion som vi haft tidigare.
Jag har inte ett dugg emot att människor får alter-
nativa behandlingar. Det bästa vore om de vore så
beskattade att de hade råd med det. Men jag tycker att
det är något problematiskt, om man tänker sig en
finansiering solidariskt över skattemedel, att anslå
medel till alternativa behandlingar i allmänhet, dvs.
sådana behandlingar som saknar stöd av beprövad
erfarenhet eller vetenskap. Då spricker alla kostnads-
gränser, för tyvärr är det ändå så att vi måste ha ett
kostnadsansvar för de medel som vi satsar gemen-
samt och begränsa dem till vissa delar som det all-
männa kan klara.
Gör vi denna mycket vänliga gest, att alla får söka
vilka behandlingar de vill om de inte trivs med den de
får och grannen ändå skall betala den, då hamnar vi
nog väldigt snett. På något sätt måste väl även Cen-
tern inse att någon form av beprövad erfarenhet och
vetenskap måste ligga bakom behandlingen. Meto-
derna måste alltså utvärderas innan man säger att de
skall finansieras solidariskt via skatt eller avgift.