Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till yrkande 4 i motion 2014/15:154, som behandlas i betänkandet under punkt 18. Motionen rör kommunernas rätt att ställa krav på energisnåla bostäder, utöver de regler som Boverket föreskriver. Vänsterpartiet står även bakom regeringspartiernas samtliga reservationer i detta betänkande.
Det finns fyra tillkännagivanden från utskottet med anledning av detta betänkande. Jag ska kommentera några delar.
Jag börjar med att kommentera den privata initiativrätten till detaljplanen. De krav som finns uppställda i plan- och bygglagen för att garantera en demokratisk process och för att ett flertal allmänna och enskilda intressen ska beaktas i planläggningen bör sätta ramarna för hur detaljplanearbetet kan bedrivas.
Till att börja med är en detaljplan helt nödvändig för att visa hur ett komplett område ska bebyggas. Det handlar alltså inte bara om de aktuella bostadshusen utan även om var gatorna ska gå, var parker och grönområden ska placeras, var kollektivtrafik och transporter ska dras. Detta sker för att man ska kunna ta ställning till olika intressekonflikter som kan uppstå. Kanske behövs det ett daghem eller en skola i området som kommunen behöver titta närmare på. I många fall kan större utredningsarbeten behöva sjösättas.
Det är alltså ingen slump att det ofta är plankontoren i kommunerna som sitter med detta arbete. Det skulle helt enkelt bli alldeles för rörigt och ineffektivt om delar av detta skulle brytas ut och privatiseras. Det finns, enligt mig, helt uppenbara samordningsvinster med att hela den kommunala apparaten kan involveras för att man ska kunna ha så välplanerade bostadsområden som möjligt, vilket vi ofta har i Sverige.
Förslaget om en privat initiativrätt går, såvitt jag förstår, ut på att samma person som förut satt i kommunhuset nu ska sitta hos ett byggbolag och planera något som man utifrån den positionen har betydligt sämre förutsättningar att planera och med ett mycket starkt kommersiellt intresse i ryggen.
Att döma av förslaget ska det kommunala planmonopolet kvarstå, vilket innebär att planen ändå måste godkännas utifrån dagens principer. Det innebär alltså ett förfaringssätt som adderar ytterligare led i planprocessen, med den skillnaden att den har sämre insyn och demokratisk förankring. Det kommer att förlänga dagens ledtider.
Hela idén bygger på en missuppfattning om vad problemet med bostadsbyggandet och planeringen i dag är. Vi har, tvärtemot vad de borgerliga partierna tycks tro, en mycket decentraliserad planprocess i Sverige. Den skulle inte behöva decentraliseras ytterligare. Vi sticker ut i internationella sammanhang genom avsaknaden av nationell fysisk planering, i princip ingen regional planering och en mycket svag och framför allt inte bindande översiktlig planering. Vi skulle behöva mycket mer av samordning mellan exempelvis landstingens och regionernas ansvar för kollektivtrafik, Trafikverket och de andra statliga målen.
Förslaget om mindre detaljplanering medför sämre förutsättningar för samordning mellan bebyggelseplanering och infrastrukturplanering och risk för att olämplig bebyggelse tillkommer i förhållande till riksintressen, strandskydd, hälsa, säkerhet, olyckor, översvämningar och annat. Att privatisera hela detaljplaneinstitutet skulle undergräva många komponenter som i dag är viktiga i planeringen av våra städer.
Norge, som det hänvisas till i betänkandet och som många här har hänvisat till, har en betydligt mer genomarbetad översiktsplan. Och både den regionala och den nationella planeringen i många europeiska länder är betydlig mer utvecklade än i Sverige.
Vi tror i stället att man skulle titta på att förstärka den regionala planeringen. Exempelvis har vi i regionen Stockholm problemet med borgerligt styrda kommuner som inte tar ansvar för bostadsförsörjningen utan åker snålskjuts på kommunerna runt omkring. Bindande mål för antal byggda bostäder skulle kunna upprättas på det regionala planet och sedan följas upp på olika sätt. På det sättet skulle bostadsförsörjningen bli mer rättvist fördelad över regionen, och vi kan se till att bygga på den mark som det är bäst att bygga på - oavsett kommungränser. En förstärkning av den regionala planeringen skulle kunna ge förutsättningar för en snabbare planprocess och smidigare bygglovshantering.
Plan- och bygglagen är att betrakta som ett slags ramlag. Det är egentligen inte det som står i den som gör att planprocesserna ibland - inte alltid - drar ut på tiden. Ofta är det i stället det utredningsarbete som måste ske för att upprätta till exempel en byggnad som påverkar. Man behöver hantera och förhålla sig till konkreta planeringsproblem, och många gånger kan det leda till långa förhandlingar med olika intressenter.
Jag tror att det ibland finns en övertro på att man kan lösa planeringsproblem med plan- och bygglagen. Jag tror att till exempel en tydligare vägledning av Boverket i dessa situationer vore en betydligt viktigare åtgärd. Precis som Sabo och många andra pekar på är det i grunden brist på resurser som är det största problemet med plan- och bygglagens tillämpning. Det är brist på yrkesgrupper som arkitekter och lantmätare på många nivåer, och vi har sett en hög personalomsättning när det har varit stora pensionsavgångar. Det leder till att projekten försenas.
Sedan är det förstås så att återkommande förändringar i regelverket skapar oerhörda förseningar i sig. Kraft och tid behöver återigen läggas på nya utbildningsinsatser, och projekten måste ibland uppdateras och försenas därför ytterligare. Gammal praxis kan då ibland inte längre användas, och det blir osäkerhet i tillämpningen. Investeringar i fastigheter och infrastruktur är långsiktiga. I grunden tror jag därför det är oklokt att ständigt vända och vrida på förutsättningarna för dessa stora investeringar.
Flera av de förändringar av plan- och bygglagen som de borgerliga partierna föreslår innebär en avsevärt krångligare och mer resurskrävande bygglovshantering. Det är allvarligt eftersom det är bygglovshanteringen kommunerna har allra svårast att rekrytera personal till, och det gäller framför allt personal med tillräcklig kompetens.
Det finns ytterligare ett tillkännagivande från de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna, innehållande krav på försämringar av tillgängligheten i våra bostäder. Det är på många sätt helt orimligt att i dagsläget föra fram den typen av förslag. Förutom det självklara, det vill säga att även personer med funktionsnedsättning och deras vänner och släkt har rätt att leva ett fullgott liv, har vi i dag ett stort problem när det gäller den stora andel av vårt bestånd som inte är tillräckligt tillgängligt. En betydande andel flerfamiljshus i Sverige saknar till exempel hiss - detta samtidigt som vår nations befolkning blir allt äldre.
Om inte ens den lilla andel nybyggnation som finns byggs med tillgänglighet i dag kommer vi att ha ganska stora problem i framtiden. Antingen bygger vi anpassat från början, eller så får vi i efterhand spendera mycket pengar på att anpassa våra bostäder. Dessutom har Boverket på den tidigare regeringens uppdrag redan utrett om de tekniska egenskapskraven när det gäller tillgänglighet och användbarhet bör ändras för studentbostäder med tidsbegränsat bygglov. Boverket kom dock fram till att det inte fanns skäl för detta utan framhåller att ändringen endast kan leda till en begränsad minskning av byggkostnaderna och att det som är tänkt som en regelförenkling mycket väl kan leda till att regelverket blir mer komplicerat att tillämpa.
Tillkännagivandet gällande buller innebär att bostäder i fortsättningen kommer att få byggas i mycket bullriga miljöer. För studentbostäder föreslås en bullernivå bli accepterad som en samlad expertis anser medför påtagliga risker för människors hälsa. Det är sorgligt att de borgerliga partierna verkar immuna mot expertkunskap och forskning på detta viktiga område som rör vår boendemiljö. I grunden behöver en lagstiftning gällande buller syfta till att tvinga fram bullerreducering - inte till att anpassa sig efter dagens bullersituation. Utifrån kunskapsläget vi har i dag skulle en ordentlig konsekvensanalys behöva tas fram innan vi utsätter våra barn för de föreslagna bullernivåerna.
Jag ska säga några ord om hållbart byggande. Vi menar att kommunerna behöver få behålla rätten att ställa krav på mer energisnåla bostäder än vad Boverkets byggregler föreskriver. Bostadssektorn står i dag för ungefär 40 procent av utsläppen i Sverige, och vi har åtagit oss att minska dem. För att uppnå den målsättning som finns i EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda är det nödvändigt att minska energianvändningen både genom att renovera dagens bostadsbestånd och genom högre krav på energianvändning vid nybyggen.
I nuläget är Boverkets krav otillräckliga dels i förhållande till de tekniska möjligheter vi har i dag, dels i förhållande till våra uppställda miljömål. Det kommer att innebära att utvecklingen mot ett mer energieffektivt byggande försvåras och försenas. Nya projekt som till exempel Hammarby Sjöstad i Stockholm, Västra Hamnen i Malmö och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm kommer inte att vara möjliga att genomföra. Det är projekt som har bidragit till nytänkande och miljömässig teknikutveckling.
Det här regelverket sporrar inte till framtagande av nya, moderna sätt att hantera vårt energiberoende utan sätter tvärtom stopp för det. Det är ett ganska märkligt förhållningssätt i ett läge där EU snart kräver nollenergihus. I stället skulle vi vilja se en gemensam plan och ett samråd mellan kommun, byggbransch och andra berörda parter för att se hur vi faktiskt ska kunna uppnå de miljömål vi har satt upp.