Herr talman! Jag tackar Ola Johansson för frågan om detaljplaner.
Sverige har haft detaljplaneinstitut sedan 1907. Under den här perioden har vi haft både ett mycket högt och ett mycket lågt bostadsbyggande. Vi hade ett 1960-tal där vi låg på 100 000 byggda bostäder per år och ett 1990-tal där vi låg på 10 000-11 000 byggda bostäder per år - med ungefär samma regelverk. Med det vill jag ha sagt att kärnfrågan förmodligen inte ligger i regelverket i sig.
Däremot vill jag säga att jag tycker att det finns en poäng med att vi har ett demokratiskt planerande av våra bostäder och våra kommuner. Är man som kommun ålagd att genomföra detta får man naturligtvis attrahera den kompetens som finns för att ta fram detaljplaner. Man kan som kommun inte säga att man inte har den kompetensen. I så fall finns det ju mycket annat kommunen skulle kunna avstå ifrån, som äldreomsorg och skola - ja, det finns många olika saker kommunerna är ålagda att genomföra.
Jag tror att huvudfrågan här ligger just på personalförsörjningssidan. Jag kan gå tillbaka till min egen kommun, där vi länge har haft svårigheter att attrahera rätt personal.
Jag tycker att man ska vara lite pragmatisk och praktisk. Det är inte regelverket i sig som sätter stopp för bostadsbyggandet. Att planera bostäder och städer kräver samordning, och det kräver insyn och transparens. Det kan inte ligga på ett enskilt bolag som vill göra en affär, för då är det helt andra intressen som styr.