Fru talman! Den 10 januari, när vi tog emot
budgetpropositionen, riktade jag en mycket hård
kritik mot regeringen. Jag kritiserade regeringen
för att den var passiv. Den accepterade
massarbetslösheten. Den gjorde ingenting åt
budgetunderskottet.
Till den kritiken ansluter sig nu OECD. Det
internationella organet gör samma bedömning. Vi
är i ett utomordentligt bekymmersamt läge. Det
krävs politisk handling. Det krävs aktivitet.
När vi nu skall sammanfatta det fögderi som Anne
Wibble har haft ansvar för kommer det att i
stenskrift stå: massarbetslöshet, förstörda
statsfinanser, orättvis fördelning, efterkrigstidens
största politiska misslyckande, Anne Wibble.
Den passivitet som regeringen visar inför
utvecklingen är utomordentligt allvarlig. Vi måste
handla, och vi måste göra det nu. Om ingenting
görs faller Sverige ytterligare neråt.
Vi har pekat på det tydliga sambandet mellan
arbetslösheten och statsfinansernas förfall -- det gör
också OECD. Arbetslösheten är inte någonting
som bara drabbar de arbetslösa. Med vår typ av
ekonomi drabbar den oss alla. När arbetslöshetens
gigantiska kostnader tar sig uttryck i att
besparingskraven kommer på andra områden -- i
statsfinanserna, i kommunernas budget och i den
privata ekonomin -- slår arbetslösheten inte bara
mot de arbetslösa utan också mot oss andra.
Regeringen Bildt kommer långt efter det att den
har avgått att lämna spår efter sig vad gäller krav på
nedskärningar och besparingar. Vi kommer aldrig
ifrån de underskott som är förknippade med
arbetslösheten. De skall betalas.
Att det blir nedskärningar i vården, att
äldreomsorgen försämras, att barnens skola inte
har den kvalitet som vi önskar och att daghemmet
Blåkullan stängs är också en effekt av de enorma
kostnader för massarbetslösheten som vi måste ta
på oss. Därför är passiviteten i
arbetslöshetsbekämpningen också ett accepterande
av dåliga statsfinanser. Därför var vår kritik mot
regeringen den 10 januari så hård. Man
accepterade att vänta till 1996 med att pressa
tillbaka arbetslösheten. Så ser det ut.
Arbetslösheten representerar också en social
katastrof för de människor som drabbas av den.
Långtidsarbetslösheten har under Anne Wibbles
finansministertid ökat med 464 % -- en fullständigt
osannolik siffra. De långtidsarbetslösa hotas nu av
ytterligare försämringar. Det ligger bordlagda
regeringsförslag i riksdagen, och man arbetar i
regeringskansliet med ytterligare förslag om
försämringar i a-kassesystemet.
De människor som är långtidsarbetslösa har mötts
av budskapet: Vad ni har att se fram emot är
kortare ersättningsperioder i a-kassan. Sedan blir
ni utstämplade. Det skall vara 300 dagar plus 150
dagar. Sedan återstår inget annat skyddsnät än det
som socialförvaltningen i hemkommunen kan
erbjuda.
Det är ett utmanande och farligt förslag. Det finns
tecken på att man i regeringskansliet börjar tvivla.
Det går rykten om att man kanske inte kommer att
lägga fram det förslaget i vår.
Jag skulle vilja fråga Anne Wibble: Tänker
regeringen bita sig fast vid förslaget om försämrade
regler för ersättningen i a-kassan, så att det blir 300
dagar och 150 dagar? Kommer ni att lägga fram det
förslaget i vår, eller har ni tagit intryck av kritiken
och backar? Om inte Anne Wibble svarar kanske
det finns någon annan i den borgerliga gruppen som
kan göra det.
Långtidsarbetslösheten är ett socialt gissel.
Arbetslösheten kostar; det sade jag förut. För varje
arbetslös som vi kan ta från arbetslösheten till
produktionen sparar vi 173 000 kr i de offentliga
utgifterna. Anne Wibble har själv i en skrivelse om
EG-politiken sagt att de offentliga utgifterna
avlastas med 9 miljarder kronor för varje
arbetslöshetsprocent som vi pressar tillbaka.
Arbetslösheten är någonting som direkt gröper ur
ekonomin.
Långtidsarbetslösheten ger sociala katastrofer.
Arbetslösheten ger en ekonomiskt katastrofal
utveckling. Om vi inte vänder
arbetslöshetsutvecklingen klarar vi inte av
ekonomin. Därför måste vi börja med att minska
arbetslösheten nu. Vi får inte vänta till 1996.
Vårt ekonomiska alternativ utgår från
utgångspunkten att det är nu arbetslösheten skall
minskas, inte 1996. Då har vi fått en permanent
långtidsarbetslöshet. Då har också skadorna i
ekonomin blivit sådana att det blir oändligt mycket
svårare att hantera situationen.
För att vända utvecklingen krävs stimulanser i
ekonomin. Vi har sagt att de bör ligga på
investeringssidan. Vi vill stimulera industrins
investeringar, så att man nu bygger ut
exportindustrin, i det uppåtgående
konjunkturläget. Vi vill stimulera ytterligare
insatser när det gäller kompetensutveckling och
kompetensutbyggnad. Mänsklig kompetens är, och
kommer att vara, det avgörande i framtiden om vi
skall hävda oss som nation. Då skall man se till att
det som nu passivt utbetalas i kontantstöd i stället
omvandlas till aktiva insatser i
kompetenshöjningen. Vi vill också satsa på ett
investeringspaket för att göra samhället värdigare.
Det är orimligt att barn och ungdomar skall vistas i
miljöer som ingen av oss vuxna skulle vilja vistas i
samtidigt som de som skulle kunna göra någonting
åt dessa miljöer går arbetslösa och uppbär a-
kasseersättning. Det är också orimligt att man inte
ser till att de äldre som bor kvar i sina egna
lägenheter får en bättre situation.
Handikappanpassa de bostäderna! Gör det nu!
Dessutom kan man inte acceptera förfall i
offentliga lokaler vid sidan om skolsystemet, t.ex.
inom äldre- och barnomsorgen. Se till att de
lokalerna renoveras! Resurserna finns. Det går att
kombinera.
Det är rimligt att vi tidigarelägger underhåll i
vägsystemet. Det är också rimligt att vi nu bygger
ut telefonkommunikationerna även i Norrland,
Värmland och Dalarna på ett sådant sätt att de
regionerna kan vara med och ta för sig av allt det
goda som exemelvis electronic-highway-visionen
ger för framtiden.
Det är på sin plats att vi nu gör investeringar på
miljöområdet. Sådant gör faktiskt att samhället blir
bättre och att de som kommer efter oss får en bättre
situation att leva i. Resurserna finns. Behoven
finns. Koppla ihop dem. Sätt människor i arbete
och inse att detta sker till en samhällsekonomiskt
mycket låg kostnad.
Detta investeringspaket lägger vi fram i det här
förslaget. Det sätter många i arbete, och det ger
Sverige bättre förutsättningar att på sikt hävda sig.
Det är inte bara investeringarna som är viktiga för
oss utan också ansvaret för statsfinanserna. Vi
sparar mer än regeringen. Som oppositionsparti har
vi tagit på oss uppgiften att vara noggrannare med
utgiftsprövningen än regeringen.
När jag stod här och kritiserade Anne Wibble den
10 januari sade jag att jag hade förväntat mig mer
besparingar. Anne Wibble accepterade
uppenbarligen massarbetslösheten i sin budget.
Om hon inte ger sig på arbetslösheten måste hon
göra någonting åt utgifterna. Det fanns inga
besparingar i budgeten.
Jag möttes -- skulle jag vilja säga -- av ett
överseende leende från finansministern. Men det
råder inget tvivel om att den kritik som jag riktade
på den punkten och som vi socialdemokrater stod
för har delats av många oberoende bedömare. Nu
delas den också av OECD.
När vi lägger fram vårt förslag har vi ett bättre saldo
än regeringen. Vi har gjort en noggrannare
utgiftsprövning. Det var vi som orkade med
beslutet om att spara i föräldraförsäkringen. Det är
vi som tycker att det är rimligt att också försvaret
skall spara. Det är alltså inte bara andra
samhällssektorer som skall göra det. Vi tycker
också att det är rimligt att jordbruket tar sin del av
besparingarna. Det går dessutom att spara i fråga
om flyktingmottagningen.
Vi kan gå igenom område efter område i
samhällsekonomin och ser då att det går att skrapa
ihop resurser och att vara noggrannare vid
utgiftsprövningen också ett valår, fru
finansminister, för att använda resurserna på
satsningar på ett investeringsprogram som sätter
människor i arbete.
Vidare har vi omfattande förslag i vårt ekonomiska
alternativ som rör skatteområdet. Där är vi inne på
det som rör en annan del av OECD-rapportens
resonemang. I OECD-rapporten sägs det att får
man inte en folklig uppslutning kring de stora
budgetnedskärningar och finansiella åtstramningar
som är nödvändiga under 90-talet, blir det svårt att
genomföra dem. Får man däremot en folklig
uppslutning har man en ökad grad av frihet att
avpassa tid och storlek när det gäller att hantera
nedskärningarna.
Vad sittande regering inte har gjort och inte har
begripit är att man inte har förankrat
nedskärningarna, besparingarna, hos folkflertalet.
Besparingarna har haft en orättvis fördelning, en
orättvis fördelningsprofil. Särskilt tydligt är detta
på skatteområdet. När man lägger besparingskrav
på arbetslösa och sjuka och samtidigt genomför den
typ av skatteförändringar som nu sker är det
utmanande. Detta klyver Sverige.
Kan Anne Wibble förklara varför vi i nuvarande
konjunkturläge och statsbudgetläge skall sänka
förmögenhetsskatten till 0 % den 1 januari 1995. 2
miljarder kronor tillförs de rikaste hushållen i
landet. Men samtidigt har vi inte råd med att
exempelvis förse barn och gamla med den
omvårdnad och omsorg som vi skulle vilja ge dem.
Varför just ge 2 miljarder till nämnda grupp?
Om man driver en sådan politik, samtidigt som man
höjt skatterna för löntagare och pensionärer med
29 miljarder kronor, höjt konsumtionsskatterna
med 14 miljarder kronor och sänkt kapitalskatterna
med 23 miljarder kronor, ställer man grupp mot
grupp. Då får man en samhällsutveckling som det
kommer att vara utomordentligt svårt att hantera.
När man sedan ser att de kärva budgetbudskapen
från regeringen ändå kan kombineras med att man
kostar på sig politiska, inte sociala, reformer -- typ
vårdnadsbidraget -- vad har man då från
regeringens sida för trovärdighet när man går ut och
talar om nödvändigheten av att en stram
finanspolitik förs? Har man råd med ett
vårdnadsbidrag på 3 miljarder kronor, med en ny
reform, i ett läge där underskottet är 172 miljarder
kronor? Hur har man råd med det?
När jag, Anne Wibble, träffar IMF:s och OECD:s
representanter och pratar med dem om den
finanspolitiska situationen och budgetunderskottet
i Sverige säger de att de aldrig har hört talas om
vårdnadsbidraget. De tror att vi har en regering
som är inriktad på att pressa ner kostnaderna,
utgifterna. När jag berättar för dem att
finansministern jobbar på en ny social reform som
skall ligga i budgetunderskottet och som därmed
anses vara finansierad tar de sig, precis som de allra
flesta svenskar gör, för pannann och säger: Detta
kan rimligen inte vara möjligt. Jo, så är det!
Till den finansminister som säger att vi skall spara
och hålla igen, som sänker skatterna för dem som
har det bäst ställt och som inför nya sociala
förmåner som egentligen inte särskilt många vill ha
men som har blivit politiskt nödvändiga för
koalitionsregeringen -- Alf Svenssons politiska
fallskärm -- vill jag ställa frågan: Är detta moral och
etik i den ekonomiska politiken? Knappast!
På samma sätt kan man tala om Bo Lundgrens
skattesänkningar. Men det skall nästa debatt här på
förmiddagen handla om. Skattesänkningarna,
säger Bo Lundgren, är finansierade inom
budgetarbetets ram. Men budgetarbetet slutar ju i
att vi ligger 172 miljarder back. Hur har man då råd
att finansiera skattesänkningar på nämnda sätt?
Om man har den attityden till nya reformer och
skattesänkningar, dvs. att det ligger inom
budgetarbetets ram, blir ju utrymmet för
skattesänkningar och nya reformer obegränsat.
Förstår inte Anne Wibble att detta är det kanske
farligaste bidraget just nu till den ekonomisk-
politiska debatten? Vi kommer aldrig att klara att
gå ut till svenska folket och begära av människorna
att de tar på sig nya bördor och nya uppoffringar
om ni samtidigt hanterar statsfinanserna så
vårdslöst som ni gör. Därför har vi lagt fram vårt
förslag, som har en bättre fördelningspolitisk
profil, en rättvisare profil och ett bättre
budgetsaldo än regeringens. Detta har varit
nödvändigt, därför att alla inser lägets allvar.
Vi vill satsa på investeringar och sätta människor i
arbete. Vi vill spara mer än regeringen. Vi
återställer skattereformen, en rättvis beskattning
mellan arbete och kapital. Vi får ett bättre saldo,
och socialdemokratin i opposition får på så sätt en
starkare position ett valår. Det är viktigt för oss,
därför att vi räknar med att vi kan få regera landet
i höst. Den valrörelse som kommer att föregå den
nya regeringen kommer att präglas av ett val mellan
två alternativ: å ena sidan alternativet att det går att
bekämpa arbetslösheten nu, å andra sidan
regeringen som säger: Vänta till 1996!
Vi måste minska budgetunderskottet nu. Men
regeringen säger att det finns utrymme för nya
reformer och ofinansierade skattesänkningar.
Det går att bedriva en politik som utgår från
jämlikhet och rättvisa. Troligen är detta det enda
möjliga receptet. För att vi skall få det svenska
folket att ställa upp på en hård finanspolitik under
resten av 90-talet måste människorna känna att alla
är med och delar bördorna.
(Applåder)