Fru talman! Till den allestädes frånvarande Allan
Larsson skulle jag vilja hälsa: Nu har det vänt! Det
omslag som skett i den ekonomiska utvecklingen
under den senaste tiden har varit osedvanligt
kraftigt. Det kan beläggas med statistik avseende
orderingång, utrikeshandel m.m., men faktiskt
också med statistik hämtad från arbetsmarknaden:
färre varsel och konkurser, fler lediga platser. Än
mer markant är ändå den förändring av
stämningsläget som inträffat. Allt flera svenskar
tror allt starkare på en ljusare framtid för Sverige
och dem själva.
Redan i riksdagens ekonomiska debatt i december
varnade jag för de inflationsrisker som en plötslig
köpfest skulle föra med sig. Det är alltid svårt i den
ekonomiska politiken att i tid motverka att ett
omslag urartar till ett överslag. De senaste
veckornas händelser har för mig understrukit
betydelsen av att ta till vara de ytterligare
besparingsmöjligheter på den offentliga
utgiftssidan som kan föreligga. Den breda enighet
som vunnits om att sänka kompensationsnivån i
föräldraförsäkringen kommer utöver den
planerade finansieringen för vårdnadsbidraget och
bör därför användas till att minska
budgetunderskottet. På samma sätt bör man
förfara med de medel som AMS inte förmår
förbruka av sina anslag.
Jag förstår att det har varit svårt för
socialdemokraterna att nu när vi går mot bättre
tider skriva ihop en motion som skall finna så
mycket elände som möjligt att lasta regeringen för.
Men även med beaktande av denna komplikation
måste jag beteckna årets ekonomisk-politiska
motion från det stora oppositionspartiet som ett
bedrövligt aktstycke. I den mån det där
förekommer något alternativt program, så är det av
hokus-pokus-karaktär. Man höjer skatter och
lämnar bidrag till investeringar, och -- simsalabim --
når man redan nästa år långt över de 4 % i tillväxt
som man på annat håll i motionen bedömer som
omöjligt för regeringen att få till stånd ens mot
slutet av 90-talet. Det är alltid trevligt med
skapande fantasi, men tyvärr medför sådana här
glädjekalkyler svårigheter för en seriös debatt.
Redan analysen av orsakerna bakom krisen är
oförsvarligt tunn, lika tunn som den blivande
finansministern i spe varit i sin ekonomiska
argumentation här i dag.
Sparandets roll i ekonomin -- och inte minst dess
fördelning mellan offentligt och privat sparande --
utgör en avgörande ideologisk skiljelinje mellan ett
borgerligt och ett socialistiskt synsätt. Jag ser det
förhållandet att hushållssparandet i Sverige nu nått
upp till en gemonsnittlig europeisk nivå som en
förutsättning för återgång till en sunt fungerande
marknadsekonomi. Men för en rättroende
socialdemokrat är det naturligtvis en styggelse.
Den förändringen försvårar möjligheterna att
manipulera företagsamhetens villkor och
människors liv. Det är betecknande att det i
motionen åter talas om aktiv näringspolitik. Den
som var med under de mest radikala åren efter 1968
kommer ihåg att med detta uttryck menas
planhushållning.
Det finns skäl att vara tacksam över att
Socialdemokraterna inte kommer tillbaka med det
förslag om sänkt moms som man så sent som för en
dryg månad sedan röstade för här i kammaren. Det
får ses som ett erkännande av att man nu insett att
den sortens efterfrågestimulans, som faktiskt inte
skulle ha trätt i kraft förrän nästa månad, skulle slå
alldeles fel.
Likaså är det ett intressant utslag av realism när
Socialdemokraterna godtar åtskilliga av regeringen
redan beslutade eller nu föreslagna besparingar,
t.ex. den sänkning av kompensationsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen som förra året
föranledde så högljudda protester.
Men så långt som till att avstå från att styra och
subventionera investeringar har inte omprövningen
gått. Med regeringens politik förutses näringslivets
investeringar växa med 9 % i år och 12 % nästa år.
För industrins del är motsvarande siffror 17
respektive 22 %. Ändå fortsätter
Socialdemokraterna att förespråka
direktavskrivningar av maskininvesteringar med
70 %. Det innebär en kortsiktig
likviditetsförstärkning för särskilt verkstads- och
processindustrin, som redan dunkar och går och
som planerar kraftigt ökande investeringar detta
bidrag förutan. För statsbudgeten blir resultatet
dock en avsevärd försvagning just nu när alla
krafter bör sättas in på att reducera underskottet.
Samma slappa finanspolitiska betraktelsesätt är
man beredd att anlägga på subventioner till
byggsektorn. Men en återgång till den politik som
tidigare drev fram överinvesteringar i bostäder och
offentliga lokaler är definitivt fel signal i nuläget.
Byggbranschen inrymmer onekligen effektiva
påtryckare med ett fack som ligger på hos
vänsterpartierna och byggmästare och
trähusfabrikanter som driver på högeröver. Men
även inom denna sektor måste man vänja sig vid
sunda produktionsförhållanden utan subventioner.
Och det bästa stöd den kan få är sänkta räntor. Det
kan uppnås med regeringens program för
bekämpning av inflationen och sanering av de
offentliga finanserna. Men hotet om
socialdemokratisk stimulanspolitik verkar i motsatt
riktning.
Vad menar förresten Göran Persson med en
djärvare penningpolitik? Det är en retorik som
borde ha gått i graven med det gamla året. Att i
dagens läge kraftigt sänka den korta räntan är inte
djärvt -- det är dumdristigt, ja rentav dumt. Följden
blir obönhörligen ökade inflationsförväntningar
och stigande långa räntor, vilket direkt går ut över
investeringarna och därmed möjligheterna att få till
stånd de nya företag som skall ge oss jobb i
framtiden.
Det finns tvärtom anledning för Riksbanken att
vara försiktig med att sänka marginalräntan för att
med en stärkt krona motverka latenta
inflationsimpulser och för att stärka tilltron till
konsekvensen i den ekonomiska politiken, vilket
bäddar för en gynnsammare ränteutveckling på
sikt.
Ett tradionellt inslag i Socialdemokraternas
ekonomiska program inför valet är givetvis höjda
skatter på sparande, riskkapitalbildning och vad
man kallar höga inkomster, vilka numera tydligen
anses börja vid knappt 200 000 kr. Förstår ni inte att
sådana åtgärder måste motverka de syften ni säger
er eftersträva med era investeringsstimulanser?
Hur man med höjda skatter på sparande och extra
arbetsinsatser skall kunna skapa nya jobb och ökad
välfärd har för mig alltid varit en olöslig gåta.
Det ena stora hotet mot den gynnsamma
ekonomiska utvecklingen som regeringen fått i
gång i Sverige är risken för ett socialdemokratiskt
maktövertagande efter valet i höst. Även socialister
erkänner numera att kapital och företagande lätt
rör sig över gränserna. Inför perspektivet av höjda
skatter och försämrat näringsklimat hamnar de
satsningar som ger nya jobb utanför vårt land.
Det för mig över till det andra stora hotet. Det är
att Sverige inte skulle vinna medlemskap i EG. Det
främsta resultatet av konsekvensutredningens
arbete är just slutsatsen att inte ens EES-avtalet
räcker för att förmå svenska och inte minst
utländska företag att investera i Sverige. För det
krävs det att vi vinner status av full medlem.
Mot denna bakgrund har Socialdemokraterna
länge varit förbluffande passiva i
opinionsbildningen. Från Göran Persson har det
knappt hörts ett ljud. Ingenting sägs heller i
motionen om betydelsen av ett EG-medlemskap
för Sveriges ekonomiska utveckling. Likadant är
det i Göran Perssons anförande i dag. Han säger
inte ett ord om denna den viktigaste ekonomiska
frågan.
De förslag som läggs fram tyder numera på en
avsikt att låta vårt land gå sin egen väg. Göran
Persson må gärna kalla det ett socialistiskt projekt,
men vill han här och nu deklarera sin avsikt att
hjälpa Ines Uusmann att föra in Sverige i det
europeiska samarbetet?
Fru talman! Göran Persson har själv karakteriserat
sin motion som innehållande klassisk
socialdemokratisk politik. Ja, nog är det
traditionellt alltid att socialdemokrater höjer
skatter och försöker styra näringslivet med
subventioner. Men därmed blir också den
traditionella frågan obesvarad. Hur kan ni tro att
den politik som förde oss in i krisen också skall
kunna visa vägen ut ur den? Frågan väntar så
mycket mera på sitt svar som regeringens politik
redan visat sig kunna vända nedgången och ge
medborgarna en stark framtidstro.