Fru talman! Jag tror att finansministern kommer att
gå till historien. Under den tid av fem år som
regeringens kraftfulla saneringsprogram verkar
ökar statsskulden från ungefär 1 000 miljarder till
ca 2 000 miljarder. Det måste vara rekord. Varje
svensk blir skyldig över 100 000 kr ytterligare under
perioden. Detta kallas för krafttag och sanering!
Jag kommer att uppehålla mig litet grand vid
statsskulden och budgetunderskottet. En sund
ekonomi är ju en förutsättning för lägre räntor,
investeringar och riktiga jobb. Det är bara genom
att ha riktiga jobb som vi kan bibehålla välfärden i
fortsättningen.
Regeringen kommer att gå till val på att
ökningstakten när det gäller statsskulden har
minskat. Men det är långt kvar. Kommande
budgetår behöver vi låna ca 220 miljarder, ungefär
1 miljard per arbetsdag. I finansplanen står det att
en snabbt växande offentlig nettoskuld är oförenlig
med en god ekonomisk utveckling. Det är riktigt.
Problemet är att det bara skenar i väg. Sverige
kommer 1994 att ha västvärldens största underskott
i statsbudgeten. Vi leder den pinsamma ligan och
ligger före Grekland, Finland och Italien. När
regeringen borde jobba skjortan av sig för att klara
ekonomin håller man på att spricka på
Öresundsbron.
Vi kan titta på vad regeringen har kommit med.
Det är ju valår, så man skall inte stöta sig med folk.
Men ett av regeringens djärva sparmål är att det
fr.o.m. det femte barnet bara blir 2 barnbidrag per
barn i stället för 2,5. Man baxnar!
I stället är det brukligt att, som finansministern
snart kommer att göra, tala om ljus i tunnlar,
vändpunkter, fler jobb och lägre räntor. Men
sanningen är att det kommer att krävas stora
besparingar under nästa mandatperiod. Det vet
regeringen. Det vet Socialdemokraterna. Det vet
alla. Det ligger i allas vårt intresse att inte mörka
detta före valet. Ju längre vi väntar med att vidta
nödvändiga åtgärder, desto värre blir det och desto
mer kommer det att svida.
Det brukar gå till så här när man låtsas som om det
regnar tills allt faller ihop som ett korthus. Då sätter
man sig i nattliga krisuppgörelser som sällan blir
bra. Det är alltid för sent. Det vore väl bättre om
vi tog tag i problemen innan det är för sent.
Så här kommer det antagligen att gå någon gång
under 1995/96. Vi klarar ett eller ett och ett halvt
år till. Men sedan kommer en smäll. Finanshajarna
flyttar sina positioner när de märker att det börjar
gå åt skogen.
Ljuset i tunneln måste vi se upp med. Det kan
hända att tunneln rasar ihop. Då kommer vi att sitta
här med Svarte Petter i handen.
Sveket mot kommande generationer är oerhört.
Den mesta tiden i den ekonomiska debatten går åt
till att diskutera hur vi skall fördela pengar som vi
inte har. Det är inte bara Vänsterpartiets och
Socialdemokraternas starka sida.
Var tredje krona i statsbudgeten är lånad och
räntebördan växer. Men notan kommer att behöva
betalas så småningom. Det får kommande
generationer göra. Deras framtida
konsumtionsutrymme kommer att minska
betydligt. Vi tar oss friheter som vi inte har rätt till.
Redan nu betalar varje svensk 10 000 kr i ränta per
år. Det är ungefär lika mycket som staten betalar ut
till sjuka, handikappade och pensionärer.
Vi rullar statsskuld och räntebörda framför oss.
Hur länge det kommer att kunna fortgå är svårt att
säga. I OECD-rapporten som nyligen
presenterades står tydligt att läsa det vi redan vet.
Men inga rapporter i världen verkar kunna få
regeringen att ta tag i de heliga korna mer än
möjligen med ett litet ryck i svansen.
Finansministern har själv sagt att
saneringsprogrammet, som alltså leder till en
dubbelt så stor statsskuld under saneringsperioden,
är ett minimiprogram. Det är inte så svårt att hålla
med. Budgeten innehöll i stort sett heller inget nytt.
Det var besparingar på 3 miljarder. Resten var känt
i förväg.
Regeringen har också räknat positivt. Var finns
beredskapen för en internationell kris eller något
annat mindre förutsägbart? Svaret på den frågan
måste bli: Ingenstans.
Det är obehagligt att säga som det är och att inte
kunna lova att det blir bättre för alla. Problemet är
att nästa gång vi går in i en lågkonjunktur kommer
det att bli så mycket värre. Då finns det ingen
buffert. Då får politikerna stå till svars. Debatten
kommer då att påminna om Lindomemordet, dvs.
man skyller på varandra. Ingen skyldig alltså.
Tittar man på motionsfloden blir man fullständigt
perplex. Skulle man kräva finansiering fullt ut av
alla reformer, lokala vägstumpar och annat som
föreslås, skulle motionsfloden minska betydligt. Då
skulle det inte bli många kvar. Jag har ett litet tips
till finansministern: Sätt Birgitta Hambraeus som
ensamutredare med målsättningen att eliminera
underskotten i statsfinanserna. Jag undrar hur den
utredningen skulle se ut.
Det behövs management i politiken. Personer som
kan leda och förklara svåra saker så att folk förstår,
inte sådana som bara talar om att det är andra som
gör fel. Vi måste se helheten och hålla undan
kravmaskinerna innan det blir en statsfinansiell
kollaps.
Vad vill vi i Ny demokrati göra? Allas vårt uppdrag
som politiker är självfallet att hushålla med
skattebetalarnas pengar. Det är självklart att varje
tänkbar insats måste göras för att rationalisera verk
och myndigheter, landsting och kommuner.
Uppenbara brister finns i de omfattande
verksamheter som bedrivs av AMS,
Arbetsmarknadsverket, arbetsförmedlingarna,
Invandrarverket och SIDA. Bristerna har påtalats
men inte föranlett kraftfulla åtgärder.
Indexeringen är ett gissel. Ta bort hela systemet
med indexering så får vi bättre kontroll över
inkomster och utgifter.
Sedan måste vi gå på offensiven och skapa riktiga
jobb. Sänkt bygg- och tjänstemoms till 12 % ger
jobb och är en förutsättning för omstrukturering av
den offentliga sektorn. Sysselsättningsexpansionen
i framtiden kommmer också att finnas i den
tjänsteproducerande sektorn, så vad väntar vi på?
Förändringarna i arbetsrätten var otillräckliga. Det
hämmar antalet lediga platser. Dispenser måste ges
till mindre företag.
Hur har vi det med besparingarna? Göran Persson
säger att besparingar behövs. Det är trevligt att
Socialdemokraterna börjar se det. Det vore också
kul om regeringen kunde säga något sådant. När får
vi en budget i balans för första gången? Det vore
intressant att få ett svar på den frågan. Vad jag vet
finns det inga sådana beräkningar.
Vi vill ta bort flerbarnstillägget, ha lika
ersättningsnivåer på 80 % och ett tak på 5,5
basbelopp. I framtiden kommer det nog inte att
vara fråga om 90 % eller 80 %. Vi får vara ytterst
glada om vi klarar 80 %. Organisationsbidrag,
partistöd och presstöd är gamla bekantingar.
Organisationsbidragen kritiserades skarpt av RRV
redan 1986. Sedan tillsatte regeringen en utredare
som inte kom fram till någonting, trots att
direktiven lät lovande. Jag anmäler mig som
frivillig till en ny utredning. Då skall fru
finansministern få se på andra bullar!
Flera jobb kräver riskvilligt kapital.
Investeringsklimatet måste förbättras ytterligare.
En del har gjorts, men mer kan göras. Medlemskap
i EU är viktigt för att få hit investeringar och
därmed sysselsättning. Det räcker inte med EES-
avtalet. Det ger inte samma stabilitet som ett fullt
medlemskap gör.
Vi lever i en värld där kapitalet blir mer och mer
lättflyktigt. Investerare ser till att placera sitt
kapital där det ger bäst avkastning i förhållande till
risktagandet. Har vi bra regler för investeringar får
vi många investeringar. Har vi sämre regler flyttar
kapitalet utomlands. Ökat skattetryck är ett
beprövat medel som garanterat skrämmer i väg
investeringarna.
Får vi investeringar här ger det arbetstillfällen.
Uteblivna investeringar medför uteblivna jobb.
Hur illa man än tycker om kapitalägare är det så att
de alltid klarar sig. De ser till att placera kapitalet
där de får bäst utväxling på pengarna. För vanligt
folk däremot står och faller allt med fler eller färre
jobb beroende på var investeringarna hamnar.
Vi måste också bereda oss på att konkurrensen från
det forna Östeuropa kommer att öka. När det
politiska systemet där blivit stabilare, när man har
fått ordning på bankerna och något så när på
inflationen kommer tillverkning att i mycket högre
utsträckning läggas där. Det kommer att
konkurrera ut oss här.
En Lindbeckkommission om hur vi skall öka
sysselsättningen och få ned arbetslösheten -- som vi
väl är överens om är vårt största problem -- vore
bra. Jag tänker särskilt på ungdomsarbetslösheten,
som man borde titta på extra. Det finns ingen
anledning att den skall var i stort sett dubbelt så stor
som annan arbetslöshet.
Sedan har vi de gamla vanliga frågorna om
bistånds- och flyktingpolitik. I det läge vi befinner
oss nu kan vi inte öka biståndet, som regeringen
föreslår. Kom igen och diskutera biståndet när vi
har en riktig handlingsplan för hur vi skall få rätsida
på ekonomin! Då kan vi diskutera biståndet. Nu
sker det med lånade pengar, som kommande
generationer får betala.
Totalt föreslår vi besparingar på nästan 38
miljarder. Vi föreslår, oklämt, skattesänkning på ca
13,5 miljarder totalt sett. Där ingår en
bensinskattesänkning på ungefär 2,5 miljarder.
Sammanlagt rör det sig om budgetförstärkningar på
över 20 miljarder nästa budgetår. 1995/96 slår
budgetförstärkningarna igenom med ca 40
miljarder. Det borde finnas någonting i detta,
tycker jag, som regeringen skulle kunna tänka sig
valåret 1994.
Jag skulle vilja avsluta med att ställa några frågor.
Jag vänder mig först till Göran Persson. Ser Göran
Persson någon risk för försvagad ekonomisk tillväxt
om man höjer skatterna? Hade man kunnat lösa
Sveriges problem med höjda skatter hade
Socialdemokraterna löst Sveriges problem för
länge sedan. Finns det risk för försvagad
ekonomisk tillväxt och därmed färre jobb om man
höjer skatterna?
Jag får återkomma till finansministern med fler
frågor senare. Tack.