Fru talman! Jag brukar ofta prata om eftervård av
deprecieringen, och jag har gjort så även i dag,
även om sambandet kanske inte har varit tydligt för
Johan Lönnroth. Det handlar om att se till att
priserna inte börjar öka i Sverige. Då skulle vi
återigen hamna i den spekulationskarusell som blev
följden av den socialdemokratiska bristen på
eftervård efter 1982 års devalvering.
Johan Lönnroth tar upp medlemsavgiften och
utgifter och intäkter för staten respektive samhället
för EU-medlemskapet. Som Johan Lönnroth
mycket väl vet är alla siffror om framtiden
behäftade med någon osäkerhet. Medlemsavgiften
hör väl till det något mindre osäkra i en osäker
framtid, men inte heller den går att beräkna på
kronan när.
Vi vet i synnerhet ännu inte exakt hur våra krav på
infasning och successiv betalning kommer att få
gensvar. Det är självklart att vi måste få en viss
infasning, men vi kan inte veta exakt hur stor
betalning som infaller varje budgetår. Därför var
jag mycket noga med att inte poängtera någon
prognosbedömning utan ge exempel på saker som
man vid ett utanförskap går miste om i fråga om
intäkter, efterfrågan och investeringar.
Man får vid ett utanförskap kostnader över
statsbudgeten -- där medlemsavgiften skall
betalas -- med högre räntor och högre arbetslöshet.
Det finns mycket tydliga siffror, men den exakta
summan kan vi inte veta, och jag hoppas att vi
slipper att få veta den. Vi måste bli medlemmar, för
jobbens skull.