Fru talman! Den senste tidens ekonomiska nyheter
visar att ekonomin utvecklas ungefär som vi
förutsåg i finansplanen. Låt mig citera:
''Utsikterna för svensk ekonomi fortsätter att
förbättras. Det är inte bara utvecklingen av
utrikeshandeln som är glädjande. Förbättringar
sker också inom de områden, där de största
problemen finns. Den allt starkare svenska kronan
bidrar till att desarmera den inflationsbomb, som
de höjda importpriserna utgör. Den öppna
arbetslösheten stiger inte längre och det statliga
budgetunderskottet börjar sakta minska.'' Citatet
är faktiskt inte, som man skulle kunna tro, från
finansplanen utan från ett nyhetsbrev från Östgöta
Enskilda Bank, denna vecka.
Ekonomin håller på att återhämta sig. Till och med
Göran Persson har övergivit talet om depression
och backat från kravet på momssänkning.
Sedan finansplanen skrevs har den svenska kronan
stigit rejält i värde, samtidigt som de långa räntorna
har fortsatt att gå ned. Kronan ligger faktiskt nu på
den nivå som de flesta trodde skulle gälla i slutet av
detta år.
Kronans uppgång har medfört att hushållens
köpkraft har stimulerats med ca 5 miljarder kronor.
Priserna blir på ett års sikt drygt 0,5 % lägre och på
litet längre sikt nära 1,5 % lägre. Det motsvarar en
förstärkning av hushållens köpkraft med 5
miljarder kronor i år och 12 miljarder kronor på
sikt. Pengarna räcker till mer.
5 miljarder kronor är mycket pengar. Det är mycket
mer än effekten av Socialdemokraternas förslag om
grundavdrag, som för övrigt står i strid med
krisöverenskommelsen, vilket är ytterligare ett
svek. Det skulle bara ge 3 miljarder kronor. På sikt
ger den starkare kronan som sagt 12 miljarder
kronor i bättre köpkraft, dvs. fyra gånger mer än
Göran Perssons förslag. Och allt detta utan att
försämra statsfinanserna! Tvärtom tyder den
starkare kronan på större förtroende för regeringen
och politiken och gör det lättare att få fram fler
jobb. Inte nog med det. Kronans förstärkning
innebär också att den del av statsskulden som är
upplånad i utländsk valuta på två månader har
minskat med 24 miljarder kronor.
Samtidigt leder kronförstärkningen till att
tudelningen i ekonomin minskar. Då minskar
klyftorna mellan den inhemska delen och den
utlandskonkurrerande delen. Detta bidrar till att
skapa en mer balanserad uppgång och ännu bättre
förutsättningar för fler jobb.
Den öppna arbetslösheten har minskat varje
månad sedan i juli förra året. Då var den enligt
AKU 9,6 %, och i december hade den sjunkit till
8,0 %. Det är en minskning med nästan 100 000
personer. En del av minskningen är säsongsmönster
och en del motsvaras av ökade åtgärder av olika
slag. Det kan bli bakslag under enstaka månader
framöver, men trenden går ändå åt rätt håll. I
januari i år varslades 4 300 personer, vilket var
1 100 färre än i december. Det är 9 600 färre än för
ett år sedan. Konkurserna minskar kraftigt medan
antalet lediga platser ökar. Därmed, fru talman,
kan också Göran Perssons myckna tal om att
regeringen väntar till 1996 av verkligheten
förpassas dit det hör hemma: avdelningen osann
demagogi.
Allt detta är bra, men självfallet räcker inte
utvecklingen. Det måste skapas ännu fler nya jobb,
så att arbetslösheten kan fortsätta att sjunka. Det
kräver att vi fortsätter med strukturreformer och
fortsätter med budgetsanering, annars kan
inflationsspöket snabbt komma tillbaka och med
det högre räntor och en svagare krona som
försämrar hushållens köpkraft och driver upp
statsskulden. Jobben skulle då bli färre,
arbetslösheten större och välfärden hotas.
I förra veckan presenterades
småföretagsbarometern. Optimismen stiger bland
Sveriges småföretag. För första gången sedan 1988
funderar de faktiskt på att öka sysselsättningen.
Chanserna till fler jobb i de mindre företagen är
goda, men det förutsätter en företagarvänlig
politik.
Att återinföra krångliga arbetsrättsregler och
orättvisa skatter ger definitivt inte fler jobb i
småföretagen. Tvärtom hotar Göran Perssons
förslag de nya jobben.
Fru talman! Det har nyligen kommit några
rapporter som har stor betydelse för den svenska
ekonomin, för jobben och för välfärden.
Konsekvensutredningen om de
samhällsekonomiska effekterna av olika relationer
till Europeiska unionen är en både pedagogisk och
mycket läsvärd rapport. Utredningen visar att varje
alternativ har både fördelar och nackdelar. Men
slutsatsen är klar: Tillväxten, tryggheten och
jobben vinner på ett svenskt medlemskap i EU.
Utredningen slår fast att utanförskap ger en
markant sämre utveckling av investeringarna. Den
visar övertygande att medlemskapet ger både
större volym investeringar och en bättre kvalitet på
investeringarna. Skall Sverige få de
r1 > högteknologiska, kunskapsintensiva investeringar
som ger välbetalda jobb måste vir0 > ingå i den inre
marknaden till hundra procent. Något annat duger
inte.
Svenskt EU-medlemskap är faktiskt särskilt viktigt
för de mindre företagen -- de stora är ju redan
etablerade på kontinenten. Det är som jag nämnde
i de mindre företagen som de nya jobben finns.
På längre sikt innebär EU-medlemskap enligt
nästan alla bedömningar mer tillväxt och tryggare
välfärd. Men frågan har stor betydelse även på kort
sikt. Mer investeringar är också mer efterfrågan
som ger fler jobb. Det går vi miste om vid ett
utanförskap. Ett nej till EU skulle också medföra
en risk för högre räntor och fortsatt hög eller ännu
högre arbetslöshet. Detta skulle genast märkas för
hushållen och för statskassan.
Man kan med olika exempel räkna ut vad det
betyder. En procentenhets högre ränta skulle öka
kostnaden för statsskulden med 5--10 miljarder
kronor per år -- ökade utgifter i budgeten. En
procentenhets högre arbetslöshet jämfört med jobb
i privat sektor kostar 8--9 miljarder kronor per år
för statskassan, utöver de negativa sociala
kostnaderna. Så även om EU:s medlemsavgift är
hög kan ett ja till EU därför redan på kort sikt vara
bättre för statsbudgeten än ett nej.
Sverige tänker inte betala den fulla
medlemsavgiften från första stund. Vi kräver
infasning, som det så vackert heter, där avgiften är
lägre i början och sedan successivt ökar. Jag har
under de senaste veckorna talat med flera av mina
kolleger i de nuvarande medlemsländerna om just
Sveriges krav på infasning av medlemsavgiften.
Vissa är förvisso mer förstående än andra. Det
ligger i jobbet som finansminister att vilja ha så
mycket pengar som möjligt från andra. Men de vill
också ha bra medlemmar med en sund ekonomi.
De inser att vår budgetsanering skulle försvåras av
en plötslig, stor ny utgift. Det ligger även i deras
intresse att vår budgetsanering går bra, utan
ränteuppgångar och fladdrande växelkurs. Så jag är
optimist i fråga om att få gehör för vårt krav på
infasning av medlemsavgiften.
Sverige behöver nya jobb, och vi behöver
investeringar i privata företag. Därför är det
förödande att Sveriges största politiska parti ännu
inte tagit ställning i denna den största politiska
framtidsfrågan. Det spelar ingen roll hur mycket
investeringsstimulanser Göran Persson föreslår så
länge socialdemokraterna inte kan tala klartext om
medlemskap i EU. Den senfärdigheten kostar
många arbetslösa jobbet.
Fru talman! Den andra utredning som jag vill
beröra är OECD:s Sverigerapport som kom i
måndags. Den är ett starkt stöd för regeringens
ekonomiska politik.
OECD skriver att regeringen och Sverige är på rätt
väg. Mycket har uträttats de senaste åren.
Rapporten ger den tidigare socialdemokratiska
regeringen ett svidande underkännande för 1980-
talets finanspolitik. Att den offentliga sektorn
under några år visade överskott beror enligt OECD
enbart på att ekonomin var överhettad och på några
tillfälliga faktorer, t.ex. engångsskatten på
pensionssparande. Överhettningen och de
tillfälliga skatteökningarna dolde ett underskott.
OECD säger också att mycket återstår. Saneringen
av de offentliga finanserna måste fortsätta under de
kommande åren. Det är därför mycket beklagligt,
skriver OECD, att det inte längre finns politisk
samling kring detta. Jag kan bara instämma.
Socialdemokraternas ekonomiska motion
innehåller inte ens ett embryo till ett
saneringsprogram. T.o.m. Aftonbladet har noterat
och beklagat detta.
Budgetförslaget i s-motionen för nästa budgetår
innebär inte någon förstärkning, som Göran
Persson påstår. Det ser ut så på grund av vad man
möjligen skulle kunna kalla kreativ bokföring. I
själva verket innebär det socialdemokratiska
förslaget ett mycket större underskott än
finansplanen. En multiplikator, eller s.k.
dynamiska effekter, på ungefär åtta skulle ha fått
inte bara Keynes utan med stor säkerhet även
Gunnar Sträng att vända sig i sin grav. Var är det
långsiktiga saneringsprogrammet? Varför har ni
inte lagt fram ett sådant? Vågar ni inte?
När det gäller reformeringen av
socialförsäkringarna och den offentliga sektorn
konstaterar OECD att många viktiga steg har tagits
de senaste åren, och att resultaten uppmuntrar.
Men vi får inte vila på lagrarna, skriver OECD. Att
åter höja ersättningarna till 90 % går inte för sig.
Ändå såg jag att Ingvar Carlsson i går sade att höjd
a-kassa möjligen inte går nu, men ganska snart. Jag
förstår uttalandet mot bakgrund av det svek som
många upplever när socialdemokraterna nu
plötsligt accepterar det som bara för några månader
sedan kallades för klasskampspolitik och katastrof.
Men Göran Persson är ju ekonomisk talesman.
Han vet att vi inte har råd, vare sig nu eller sedan.
Det är oärligt att luras, Göran Persson.
OECD pekar också på hur viktigt det är att
pensionssystemet reformeras. Det nyligen
framlagda pensionsförslaget är därför ett viktigt
steg i rätt riktning. Det står också i OECD-
rapporten att möjligheterna till evig rundgång
mellan a-kassa och åtgärder måste upphöra och att
ingångslönerna måste vara flexibla för att man skall
kunna minska ungdomsarbetslösheten. Allt i linje
med regeringens uppfattning, men på tvärs med
socialdemokraternas. När Göran Persson citerar
OECD-rapporten med gillande har han antingen
inte läst rapporten eller inte förstått innehållet.
Fru talman! Under de senaste två och ett halvt åren
har regeringen lagt grunden för en uthållig
ekonomisk tillväxt. Nu måste vi bygga vidare, så att
tillväxten fylls med rätt innehåll: nya riktiga jobb
och tillförlitliga trygghetssystem.
Vi behöver inte en stark tillväxt för att avhjälpa
brist på prylar i det här landet. Men vi lider brist på
riktiga jobb, och många enskilda människor känner
en brist på trygghet. Det är det vi måste råda bot
på.
Det är inte heller så, som en del ekonomer menar,
att trygghet och tillväxt står emot varandra.
Tvärtom, de är starkt beroende av varandra. Utan
tillväxt finns det ingen bas för trygghetssystemen.
Om trygghetssystemen raseras ökar osäkerhet och
sparande ytterligare, och vi kan spana i stjärnorna
efter tillväxten.
Trygghet och tillväxt går alltså väl att förena. Att
klara det på ett bra sätt är 1990-talets stora
utmaning. Det kräver att alla tar ett ansvar. Många
av de beslut som krävs är besvärliga och motsatsen
till oppositionspartiers väljarfrierier. Icke desto
mindre måste de tas.
Problemen, fru talman, är stora; många har ordat
om dem. Men möjligheterna är också stora. För att
ta till vara möjligheterna, skapa massor av nya jobb
och tryggad välfärd, måste vi fortsätta att angripa
problemen på det sätt som regeringen gör.