Herr talman! Många kurvor som beskriver den
svenska ekonomin pekar i dag åt rätt håll. Detta till
trots måste vi tillstå att vi har en lång och mödosam
väg att gå innan vi tar oss ur arbetslöshetens
stålbad.
Den ekonomiska politik som vi kristdemokrater
tillsammans med övriga regeringspartier lagt fast är
uttryck för en samlad och långsiktig strategi för att
klara denna utmaning.
Den här debatten -- liksom de flesta andra
ekonomiska debatter -- kretsar i mångt och mycket
kring vilka åtgärder som kan leda till den uthålliga
tillväxt som är nödvändig för att klara
sysselsättningsmålet. För oss kristdemokrater
känns det i detta sammanhang angeläget att lyfta
fram två viktiga, men i debatten något
undanskymda, delar av finansplanen.
Den ena delen är ekonomins koppling till miljön.
Tillväxten vi talar om måste vara förenlig med
kravet på en ansvarsfull miljöpolitik. En
ekonomisk tillväxt som samtidigt förstör våra
livsbetingelser är oacceptabel. Den utredning som
kds tidigare krävt om skatteväxling för miljön, och
som regeringen inom kort tillsätter, hälsar vi med
stor tillfredsställelse.
En skatteväxling skulle, förutom att få positiva
effekter på miljön, även kunna skapa utrymme för
en sänkt beskattning på arbete och därmed bidra till
en ökad efterfrågan på arbetskraft.
Den andra mycket viktiga frågan, som också finns
med i finansplanen, handlar om etikens betydelse
för att främja en långsiktigt positiv ekonomisk
utveckling. Detta är ingen nyhet. Redan Adam
Smith insåg sambandet mellan marknadsekonomi
och etik.
Förra årets nobelpristagare i ekonomi, Douglass C
North, har nu visat vetenskapliga belägg för vikten
av väl fungerande institutioner med klara etiska
normer för att hålla transaktionskostnaderna låga.
En ekonomis förmåga att kunna hålla låga
transaktionskostnader är av avgörande betydelse
för den ekonomiska utvecklingen.
Förmodligen underskattar vi i den ekonomiska
debatten ofta dessa mekanismer, och kanske vi i
motsvarande grad överskattar olika kortsiktiga
ekonomiska åtgärders betydelse för den
ekonomiska utvecklingen.
Herr talman! Vad som orsakat dagens ekonomiska
problem har redan avhandlats i denna och tidigare
ekonomiska debatter. Jag skall inte ta tid att
upprepa detta. I stället vill jag göra några
reflexioner kring Socialdemokraternas ekonomiska
politik, eller skall vi kalla det retorik?
Göran Persson anklagar regeringen för att strypa
den ekonomiska efterfrågan samtidigt som han
kritiserar regeringen för det offentliga
budgetunderskottet. När regeringen tvingades
föreslå en sänkning av a-kasseersättningen från 90
till 80 % eldade Socialdemokraterna massorna och
lät förstå att något sådant skulle
Socialdemokraterna aldrig acceptera. Nu erkänner
man att det inte är aktuellt att höja ersättningsnivån
vid ett eventuellt regeringsskifte.
För mindre än två månader sedan, strax före jul,
stod Göran Persson här i kammaren och
förkunnade att en momssänkning den 1 mars i år
var en viktig del i lösningen på Sveriges ekonomiska
problem. Konsumtionen skulle stimuleras. Några
veckor senare, när Socialdemokraternas
ekonomiska motion presenterades var det inte
längre aktuellt med någon momssänkning.
Det är naturligtvis hälsosamt att även politiker kan
ändra sig, men jag måste ändå få fråga Göran
Persson: Var det något speciellt som hände under
de korta jul- och nyårsveckorna som fick
Socialdemokraterna på andra tankar? Eller rör det
sig om en tillnyktring eller ett nyårslöfte att vara
mer uppriktig för att slippa åtminstone något av den
svekdebatt som otvivelaktigt kommer att drabba
Socialdemokraterna om de -- mot förmodan --
skulle få regeringsansvaret efter valet?
Hur länge kommer Socialdemokraterna att hålla
fast vid den nu presenterade politiken? Kan vi
förvänta oss att den håller över vårriksdagen?
Gäller den även efter valet eller kommer
Socialdemokraterna att fortsätta att bedriva en
kvartalsinriktad ekonomisk politik?
Herr talman! I Finanstidningen den 8 oktober förra
året intervjuades Göran Persson. Han sade då: ''Jag
hör till dem som tror att skattetrycket i vårt land
nått den övre gränsen.'' Likväl föreslår
Socialdemokraterna nu omfattande
skattehöjningar på netto 4,1 miljarder enligt egna
beräkningar och 8,5 miljarder i helårseffekt enligt
beräkningar från Finansdepartementet.
I övrigt innehåller det socialdemokratiska
alternativet en överbudspolitik vad gäller
infrastruktur- och utbildningssatsningar. Men --
som Socialdemokraterna även skriver i sin
motion -- underskotten i de offentliga finanserna
lägger klara restriktioner när det gäller ytterligare
finanspolitiska stimulanser. När
infrastruktursatsningarna ligger på en tredubbel
nivå jämfört med 80-talet ter det sig något
besynnerligt att just Socialdemokraterna föreslår
ytterligare satsningar.
När Socialdemokraterna dessutom, bara några
månader efter det att århundradets
infrastruktursatsningar klubbats av riksdagen,
skriver att ''en nationell plan för investeringar i
infrastruktur behövs'', blir det närmast komiskt.
Socialdemokraternas budgetförslag innebär en
ytterligare underfinansiering av statens budget.
Ekonomer från alla håll, inte minst OECD och
IMF, har tydligt deklarerat att det inte finns något
utrymme för ytterligare underbalanseringar av den
svenska budgeten.
Inte ens länder med så blygsamma underskott som
4--5 % av BNP vågar chansa med en mer expansiv
finanspolitik. I Sverige ligger underskottet på 13--
14 %! Tvärtom är en fortsatt stram finanspolitik
absolut nödvändig för att återupprätta och
vidmakthålla förtroendet för svensk ekonomi.
Det av riksdagen i våras antagna
saneringsprogrammet är en absolut miniminivå.
Det ger förutsättningar för varaktigt låga räntor,
och därmed stimuleras investeringarna.
Jag är helt överens med oppositionen om behovet
av låga räntor. Men det behöver påpekas att
räntesänkningar inte kan kommenderas fram eller
beslutas av politikerna. Låg ränta kan bara
förtjänas med hjälp av en ekonomisk politik som
upprätthåller och förstärker förtroendet för svensk
ekonomi.
Herr talman! De nya jobb som Socialdemokraterna
menar sig skapa med sitt budgetalternativ kommer
nästan uteslutande den offentliga sektorn till del.
Samtidigt kritiserar man regeringen för att den
offentliga sektorns andel av BNP uppgår till över
70 %.
Finansieringen av de nya jobben sker i huvudsak
med tämligen omfattande skattehöjningar -- trots
Göran Perssons för några månader sedan uttalade
tveksamhet till sådana. Bl.a. vill
Socialdemokraterna nu återinföra
dubbelbeskattningen på utdelningar, dvs. placera
Sverige i den lilla exklusiva grupp länder som
beskattar avkastning på kapital som satsas i företag
som skapar nya jobb hårdare än avkastningen på
passivt sparande i t.ex. bank.
Göran Persson, om Socialdemokraterna nu, till
skillnad från partikollegerna i Norge, så gärna vill
dubbelbeskatta kapitalinkomster, vore det då inte
bättre att lägga dubbel skatt på bankräntor och
liknande avkastningar på passiva
kapitalplaceringar?
Slutsatsen av Socialdemokraternas förslag är att
man visserligen vill och troligen förmår att
kortsiktigt skapa jobb, men att det sker i den
offentliga sektorn på bekostnad av minst lika
många jobb i den privata sektorn. Jag tillåter mig
tvivla på att detta är en riktig väg.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta upp den
kommunala ekonomin. Grundläggande för vår
välfärd är att känna trygghet inför ålderdom och
sjukdom. Det handlar ytterst om respekt för livet
och solidaritet med de svagaste. Därför tillhör
vården och omsorgen om våra äldre de områden
som kds prioriterar allra främst.
Antalet äldre har ökat markant i Sverige de senaste
20 åren och kommer att fortsätta att öka. Samtidigt
kräver, som jag tidigare sagt, de mycket ansträngda
statsfinanserna att den offentliga konsumtionen
totalt sett begränsas. Det innebär att stora krav på
prioriteringar kommer att ställas i kommuner och
landsting.
De senaste åren, när BNP sjunkit och reallönerna
stigit mycket långsamt, har de finansiella ramarna
för offentlig konsumtion inneburit att kommuner
och landsting faktiskt begränsat sin konsumtion
mer än vad ''realt oförändrad konsumtion'', som
anges i saneringsprogrammet, kräver. Det kan
diskuteras om det är en sund stabiliseringspolitik
att låta den kommunala sektorn genomföra en
större del av sin andel av saneringsprogrammet de
år det samhällsekonomiska läget är som sämst.
Herr talman! Mot den bakgrunden kan det finnas
anledning att se över förhållandena i den
kommunala sektorn.