Fru talman! Författaren och TV-reportern Jan
Guillou vill att medierna i den kommande
valrörelsen -- som han kallar ''valpisset'' -- sätter
''räknenissarna'' i karantän, medan ''vi andra''
sköter valrörelsen. När det gäller Guillous privata
ekonomi kan jag ha en viss förståelse för att det inte
behövs någon nisse som hjälper honom att hålla
ordning på pengarna. Men när det gäller landets
ekonomi och valet i medierna har jag precis motsatt
önskemål: Sätt propagandanissarna i karantän och
låt några riktigt tråkiga och petrimetriska
räknenissor och räknenissar gräva fram siffrorna
bakom retorikens dimridåer och ge oss några riktigt
kalla fakta.
Valundersökningen 1991 visade att kunskap lönade
sig dåligt. Det som gäller för att nå framgång var
utstrålning, att man liksom Peter Sellers i filmen om
mr Chance säger plattityder på ett spännande sätt,
att man talar så att tittare och lyssnare lägger in det
de själva vill höra, att finansministern när hon talar
om bättre villkor för näringslivet får
småföretagaren i Gnosjö att tänka på sig själv och
inte på näringsminister Westerberg, att Göran
Persson när han kräver räntesänkning får alla att
tänka på sina jobb och hyror utan att någon illvillig
journalist springer i väg och kollar vilka
reservationer Allan Larsson lagt i
riksbanksfullmäktige.
Jag fick för mig häromdagen när jag såg på TV --
jag säger inte vem det var jag såg i rutan -- att den
moderna gentekniken borde kunna utveckla en
mikrolögndetektor, som man sätter på sig som en
mikrofonmygga och som gör att näsan växer som på
Pinocchio i proportion till hur mycket man bluffar.
Föreställ er exempelvis att vår prydlige EU-
minister skulle få en förlängd och lätt blåfärgad
näsa när han spänner ögona i svenska folket och
säger att vetenskapen nu visat att
utlandsinvesteringarna ökar mer än vad
medlemsavgiften kostar om Sverige kommer med i
EU. För balansens skull kan jag med en gång
tillägga att jag själv borde få tomatnäsa om jag
gjorde lika självsäkra påståenden i motsatt
riktning.
Ingen kan veta i dag hur finanskapitalisterna
påverkas av ett svenskt EU-medlemskap. De
ekonomiska teorier som används av
konsekvensutredarna utgår ifrån att kapitalisten
just är en enkelspårig räknenisse som enbart räknar
på framtida vinster diskonterade till nuvärde och
där också riskerna är beräkningsbara. Teorierna
ligger långt ifrån verkligheten.
I gårdagens debatt tävlades det om vem som hade
den modernaste ekonomiska teorin. Men den
hemska sanningen är nog den att vi inte kommer
undan kravet att vi nu måste tänka själva. Teorier
bygger på förenklingar. De är användbara i
naturvetenskaperna där det ändå finns ett antal
ganska så exakta matematiska samband mellan
olika storheter. Men den mänskliga naturen är för
komplicerad för att låta sig fångas i så enkla
räknestycken.
Men att det inte finns någon fast teori betyder inte
att vi inte kan ha övertygelser. Vi vänsterpartister
känner just nu ett visst självförtroende att vi har en
ekonomisk politik som håller. Vi tror att svenska
höginkomsttagare, kapitalägare och
förmögenhetsägare tål en högre skatt och rent av
att många av dem inser att en större jämlikhet kan
vara bra för samhällsklimatet. Vi använder ökade
skatteinkomster för att stärka kommunernas
ekonomi och för att ge stödpengar till
byggbranschen.
Vi tar också ifrån företagen en del av deras
devalveringsvinster för att skapa utrymme för en
framåtsyftande näringspolitik och för en
omställning av ekonomin i ekologiskt hållbar
riktning. Vi inrättar en fond för försöksverksamhet
med sex timmars arbetsdag. Vi använder också en
mindre del av de pengar vi tar in genom ökade
skatter och besparingar inom främst försvar och
motorledsbyggen till att återställa a-kassan till
90 %, höja pensionstillskottet och ge de
långtidssjuka 80 % ersättningsnivå.
Bildtregeringens tid rinner förhoppningsvis ut.
Men det är ännu svårt att urskilja ett tydligt
alternativ. Det är en oerhört svår uppgift att finna
en strategi för den ekonomiska politiken som inte
bara möjliggör ett återvändande till full
sysselsättning utan som också minskar
miljöskulden och innebär en sanering av de
offentliga finanserna. Det är lättare att enbart
skälla på borgarna, hoppas på valseger och skjuta
problemen framför sig.
Vi inom vänstern har alltid varit ganska bra på att
dela en kaka rättvist, men vi har varit sämre på att
tala om hur kakan bakas. Vi har med rätta kritiserat
kapitalisternas odemokratiska maktutövning, men
inte kunnat konkretisera hur företagen skall drivas
i vår socialistiska utopi. Nu när högerns
fundamentalister har misslyckats i både öst och väst
kan det kännas frestande att drömma om att det är
möjligt att återvända till 60-talets och 70-talets
samhälle, då vänstern ännu hade initiativet.
Denna typ av nostalgi finns ännu starkare tror jag
inom socialdemokratin, symboliserad av bilder på
Göran Persson iförd Strängs hängslen och livrem.
Jag skulle vilja försöka locka Göran Persson upp i
en debatt om hur han ser på det här. Är han nöjd
med att bli en ny Gunnar Sträng? Räcker den gamla
politiken till på 90-talet?
Sträng var en stor pedagog, och jag skulle gärna
vilja höra Göran Persson förklara era förslag. Ni
har haft här en debatt om skattehöjningar. Men
sanningen är den, Göran Persson och Dan
Eriksson, att era förslag i allt väsentligt innebär
skattesänkningar för företagen genom
direktavskrivningarna.
Ni socialdemokrater säger i er finansmotion att ni
anslår 20 miljarder till utbildning och fler jobb och
att 15,8 miljarder av dem kommer tillbaka redan
kommande budgetår i form av minskade utgifter
för arbetslösheten och ökade skatteinkomster. Det
här är en sorts kalkyl över multiplikatoreffekter,
eller dynamiska effekter, som ekonomer hade i
ryggmärgen på 70-talet men som Sträng ofta var
skeptisk till. Jag vill fråga Göran Persson hur starkt
han tror på de här kalkylerna. Jag begär inte att han
skall rita formler men att vi får en rimlig
uppfattning om vilka antaganden som gjorts.
Man kan höja skatten rejält för näringsministern
och andra miljonärer, men det räcker tyvärr inte
långt. Också ganska så genomsnittliga
inkomsttagare måste offra några hundralappar om
vi skall klara rimliga villkor för exempelvis
kommunernas ekonomi.
I min egen hemkommun Göteborg är läget
tämligen katastrofalt. Jag vill fråga Göran Persson:
Var någonstans går gränsen mellan dem som
förlorar och dem som vinner på era skatteförslag?
Sänker ni inte i själva verket skatten för dem
ganska högt upp i inkomstskalorna? Och har ni
glömt att ert förslag till återställt grundavdrag
berövar kommunerna ett antal miljarder i
skatteinkomster? Jag har fått en uppgift från
Göteborg att vi förlorar ca 200 miljoner kronor på
återställandet av grundavdraget. Det skulle vara
den definitiva katastrofen för den kommunala
ekonomin i Göteborg.
Jag vill också försöka locka med finansminister
Wibble i en litet mera analytisk debatt -- talmannen
har ju begärt av oss att vi skall försöka att vara litet
mer analyserande -- om vad som döljer sig bakom
regeringens retorik. Ni tycks ju inte längre använda
begreppet ''Den enda vägen'', och det tycker jag är
ett framsteg. Men jag vill fråga Anne Wibble hur
mycket hon tror på att den i dag rådande trenden
bland OECD:s ekonomer och bland majoriteten av
de svenska ekonomerna, som kräver ännu större
besparingar och ännu större skattesänkningar, skall
hålla i sig.
I början av 70-talet var OECD-ekonomerna
keynesianer. De trodde då att oljeprishöjningarna
och valutasvängningarna var tillfälliga störningar
som kunde botas med statlig efterfrågestyrning.
Under 80-talet blev hela bunten plötsligt
monetarister. Nu var det normpolitik och
avreglering för hela slanten. Jag har läst på det som
Anne Wibble själv och alla dessa ekonomer sade i
mitten av 80-talet, då man krävde avveckling av
valutaregleringen. Det var absolut inga problem,
sade man. Det skulle bli litet tillfälliga utflöden av
kapital på någon miljard eller möjligen två
miljarder. Sedan skulle det bli en oerhörd harmoni
och stabilitet. Det var alltså prognosen.
Efter detta producerade ekonomerna och också
finansministrarna stolta prognoser över vad som
skulle hända i framtiden. Men man högg i allt
väsentligt till 95 % i sten. Mot denna bakgrund
skulle jag gärna vilja att finansministern visade litet
ödmjuk osäkerhet inför framtiden.
Jag vill också gärna veta vad finansministern anser
om de ekonomiska teorier som används i
utredningarna kring föräldraförsäkringens,
vårdnadsbidragets och sextimmarsdagens effekter.
Har hon tagit del av den feministiska kritiken mot
att man utgår ifrån att familjen har en enhetlig
vilja -- oftast könsbestämd som en han -- som
enbart räknar på mätbar nytta när besluten fattas
om vem som skall förvärvsarbeta och vem som skall
städa eller om och när familjen skall skaffa barn? I
den här teorin finns det varken kärlek, maktbegär
eller moral. Det finns ingen som helst möjlighet att
skilja Alf Svenssons beteende från Bengt
Westerbergs eller Bert Karlssons från Anne
Wibbles.
Våra förslag till ny ekonomisk politik gör inte
anspråk på att vila på någon vetenskaplig teori. Vi
håller däremot på arbetarrörelsens grundläggande
värderingar som vi försöker väva ihop med våra
historiska erfarenheter. Vi låter oss också inspireras
av en del idéer som vi hämtat från både marxistiska,
feministiska och ekologistiska tanketraditioner.
Vi tror att det som är unikt med just vår
ekonomiska politik, dvs. det som skiljer oss från er
andra, är försöket att kombinera de röda och de
gröna perspektiven. Ägaren av en strandtomt har
ingen trovärdighet när han använder miljöskäl för
att hindra andra att komma ned till vattnet. Den
nödvändiga omställningen av ekonomin kan bara
klaras om den bygger på solidaritet.
Sverige behöver en ny regering, men det räcker inte
med det. Det behövs också ett nytt ekonomiskt
tänkande, en ny ekonomisk politik och en ny
moral. Ett något minskat ljugande i valrörelsen
skulle vara en bra början.