Fru talman! Jag tänkte backa lite till det förra valet, 2006. Då hade vi en borgerlig allians som kampanjade frenetiskt mot höjda miljöskatter. Vissa gick till och med så långt att de kampanjade för sänkta miljöskatter.
Sedan kom inte bara valet utan också IPCC, Stern och Al Gore, och plötsligt insåg regeringen att man behövde ha en klimatpolitik. Det tog lite tid, men efter några år hade man tänkt klart och kommit fram till att det absolut mest effektiva var koldioxidskatten. Den var både träffsäker och kostnadseffektiv, så det var den man skulle använda. Var det så att den fick oönskade fördelningseffekter så fick man hantera dem separat hellre än att låta bli att använda det mest träffsäkra verktyget.
Sedan blev det dock valrörelse, och plötsligt var vi tillbaka i en situation där vi hade borgerliga partier som kampanjade frenetiskt mot höjda koldioxidskatter - den skatt man just hade utnämnt till den mest effektiva. Tillåt mig att sucka lite.
Nu har vi dock haft valet, och det är fyra år kvar till nästa. Kanske är det läge att slänga in en koldioxidskattehöjning nu, precis som man gjorde efter förra valet då man slängde in en impopulär urholkning av våra trygghetssystem och hoppades att folk skulle hinna glömma det på fyra år - en taktik som faktiskt funkade oförtjänt bra.
Kanske är det dags för koldioxidskatten nu. Det kanske inte är så populärt alla gånger, men alla ansvarskännande politiker vet att vi inte klarar klimatet utan den. Varför inte sätta i gång nu?
Vi rödgröna hymlar inte med att vi kommer att behöva höja koldioxidskatten framöver. Då vet företag och hushåll redan nu att de ska planera för att det inte kommer att bli billigare med bensin och koldioxidutsläpp framöver. Det kommer det visserligen inte att bli ändå, för oljan kommer knappast att bli billigare.
Här ger vi dock tydliga signaler om vad som är på väg, så att man vet och kan planera utifrån det. Då vet man att det lönar sig att satsa på de klimatsmarta alternativen, och företagen vet att det lönar sig för dem att satsa på klimatsmarta lösningar. De kan nämligen tjäna pengar på detta. Då kan vi sätta i gång med kreativitet ute i näringslivet så att vi tillsammans kan få ett bättre klimat.
Gör man däremot som regeringen gjorde förra gången - först kampanjar man frenetiskt mot koldioxidskatten, och sedan drämmer man till med en höjning - står många där med sin bensinslukande bil i tron att bensinpriset ska ligga stilla. Man känner sig lite lurad.
Vi rödgröna hymlar inte heller med att vi tror att vi behöver höja alkohol- och tobaksskatterna framöver. Precis som på miljöområdet är alkohol- och tobaksskatterna effektiva styrmedel för att minska konsumtionen och därmed skadeverkningarna, skadeverkningar som inte bara drabbar den som själv valt att konsumera de här produkterna utan också personer i närheten som inte själva valt det. Genom att dessa skatter inte är indexerade har betydelsen successivt urholkats i takt med pris- och inkomstutvecklingen. Eftersom såväl resandeinförsel som smuggling har minskat under en rad år är det inte heller en anledning till att undvika en restriktiv och solidarisk alkoholpolitik där vi vet att priset är en mycket viktig faktor vid sidan av tillgängligheten.
Vi rödgröna hymlar överlag inte med att vi ser behov av vissa skattehöjningar framöver. Under förra mandatperioden sänkte regeringen skatterna med ungefär 100 miljarder kronor. Jag tror säkert att det har gett ett välkommet tillskott i mångas plånbok, händelsevis mest i de plånböcker som redan var tjockast. Men det går inte att dra undan 100 miljarder från välfärden utan att det sätter sina spår.
Det här innebär förstås utmaningar för oss som ser behov av satsningar på välfärden framöver, på trygghetssystemen och på en klimatomställning som rustar Sverige starkt för framtiden. Vi har också en utmaning i att ta oss tillbaka till överskott efter den lågkonjunktur och den finanskris som drabbat oss. Netto föreslår vi skattehöjningar på ungefär 15 miljarder kronor, en rätt blygsam summa jämfört med de skattesänkningar som genomförts, men det ger oss ändå bättre förutsättningar för ett mer hållbart och solidariskt samhälle.
Visst kan man kritisera utformningen av enskilda skatteförslag, men sammantaget är de ändå ett uttryck för en ambition inte bara att använda skatter som effektiva styrmedel utan också att minska de klyftor som skapar en rad sociala problem. Vi försöker utforma våra skatter så att de i första hand ska bäras av dem som redan har det bra ställt ekonomiskt, medan människor med låga och normala inkomster inte ska behöva känna av några större skattehöjningar. Genom att använda skatter som ett fördelningspolitiskt medel kan vi skapa ett bättre och jämlikare samhälle.
Men skattepolitik handlar tack och lov inte bara om skattehöjningar. Om det ekonomiska läget tillåter ser vi gärna även skattesänkningar framöver. Framför allt tänker jag på skattesänkningar för företagare, för att skapa ett bättre företagarklimat där fler människor vill och vågar starta och driva företag. Särskilt inom den arbetsintensiva tjänstesektorn finns det en stor potential som delvis hålls tillbaka av skattenivåerna på arbete. Genom sänkt moms i den sektorn skulle vi bidra till att mer av den potentialen kan förverkligas. Även i andra branscher skulle ett riskkapitalavdrag vara ett välkommet tillskott för företagare i startgroparna.
Fru talman! Vi rödgröna vann inte valet. Men vi står fast vid vår dröm om ett mer hållbart och mer solidariskt samhälle. Kanske kommer vi att ompröva delar av vägarna dit framöver, men målet består.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 1.
(Applåder)