Fru talman! Vi känner igen anförandet. Trots att vi får rapporter om stor risk för permanentning av hög arbetslöshet och utanförskap, trots att vi får beskrivningar av att svensk skola halkar efter omvärlden, har Anders Borg i huvudsak ett svar, nämligen fortsatta jobbskatteavdrag.
Tillåt mig tvivla på att det är lösningen på de stora utmaningar som väntar för svensk del. Vi är helt överens om behovet av starka offentliga finanser. Jag har många gånger välkomnat att Moderaterna har anslutit sig till vår linje på den punkten. Det är positivt. Bosse Ringholm har lyssnat på debatten under förmiddagen, och han är säkert också glad över att det är slut på fajten med högern om behovet av starka offentliga finanser.
Det återstår nu ett antal viktiga utmaningar när vi får rekylen i svensk ekonomi. Det är stark ekonomisk tillväxt; naturligtvis efter att Sverige föll handlöst under 2009. Det är oerhört viktigt. Arbetsmarknaden vaknar till liv igen, men inte tillräckligt för att långtidsarbetslösheten inte ska bita sig fast på extremt höga nivåer. Samtidigt finns en risk för att vi får en bostadsmarknad som visar bubbeltendenser.
Det är här det kommer att krävas ekonomisk politik som är något annat än fortsatta jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdraget är inte lösningen på utanförskapet.
Anders Borg sade 2007 att man skulle minska utanförskapet med 200 000-300 000 personer för att kunna säga att politiken var lyckad. Det är mellan 40 000 och 50 000 fler i utanförskap nu än då. Var tredje arbetslös är långtidsarbetslös. Jobbskatteavdraget har inte på något sätt påverkat ungdomsarbetslösheten. Tvärtom!
Här ligger de stora utmaningarna, det vill säga att våga föra en politik som förhindrar överhettning i bostadssektorn med stora risker och att föra en politik som minskar arbetslösheten på lång sikt och den strukturella arbetslöshet som har fördjupats under Anders Borgs jobbskatteavdrag.