Fru talman! Jag vill också först och främst säga att jag blev väldigt glad över nyheten att ni hade kommit överens på skatteområdet inom EU-länderna om att man inte ska konkurrera skattemässigt. Det var en bra nyhet.
Det jag framför allt vill prata om just nu är den växande barnfattigdomen i Sverige. Vi kan se att ungefär en miljon människor i dag lever i relativ fattigdom i Sverige. 12 procent är i farozonen, och bland de arbetslösa är det nästan 30 procent. Drygt en tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom, och nästan hälften av dem lever under socialbidragsnormen. Det är framför allt barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående.
Men ingen siffra är väl lika uppseendeväckande som den för barn till i utlandet födda föräldrar, där nästan hälften av alla barn lever under den relativa fattigdomsgränsen, det vill säga nästan vartannat barn. Bland svenskfödda föräldrar är det nästan vart tionde barn.
Min gissning är att försämringarna i trygghetsförsäkringarna, framför allt sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, är bidragande orsaker till den växande barnfattigdomen. Om jag minns rätt har barnfattigdomen ökat med nästan 33 procent på fyra år.
Vi vet dessutom att fattigdom är starkt kopplad till andra riskfaktorer. Det handlar om risk för dålig hälsa, fetma, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar men också att man har kortare livslängd och har större risk att utsättas för våld. Barn som har erfarenhet av fattigdom får sämre utbildningsresultat, sämre boende, sämre kontakter med arbetsmarknaden och så vidare. Den PISA-undersökning som kom häromdagen visar detta mycket tydligt.
Rädda Barnen har länge efterfrågat en åtgärdsplan från regeringens sida för att möta det här med förslag om förbud mot vräkning av barnfamiljer, en avgiftsfri skola, stöd vid läxläsning och så vidare. Man har också begärt att regeringen ska analysera konsekvenserna av förändringarna i ekonomin och trygghetssystemen. Men ingenting händer. Jag skulle vilja fråga: Varför, finansministern?