Fru talman! Det är ganska intressant att Ulla Andersson försöker blanda ihop välgörenhet och bostadspolitik. Det är lite grann två olika områden. Men du försöker blanda ihop korten lite grann. Det får du göra om du vill; det är fritt för dig att göra det. Men det är två olika spelplaner.
Vi kan konstatera att välfärdssektorn, kommuner och landsting, går mot överskott i år på 21 miljarder kronor. Det är ungefär prognosen. Nästa år går man också mot överskott. Trots det ökar vi statsbidragen och ger ett extra bidrag för att kunna hantera det. Det kan vi konstatera. Det är med andra ord inte brist på resurser i välfärdsproduktionen, om vi uttrycker det så, bland kommuner och landsting. Det är inte där skon klämmer.
Det andra vi kan konstatera är att detta är gjort under en lågkonjunktur och efter att jobbskatteavdragen har genomförts, alltså skattesänkningar. Trots det tillför vi mycket mer resurser till kommuner och landsting än vad Vänsterpartiet någonsin har varit med om att göra. Hur kan den ekvationen gå ihop, Ulla Andersson? Du kan grunna lite på det. Omvänt: Hur mycket ska du höja skatten för att göra det du vill göra, och vad innebär det för drivkraften att jobba och att därigenom vara med och bygga vårt välfärdssamhälle?
Vad gäller bostadspolitik pratar ni i Vänsterpartiet om investeringsstöd. Men det var ju det som gjorde att ni inte byggde lika mycket som vår omvärld, till exempel Norge och Finland och andra ställen. Det var det som hindrade det.
När vi fick bort det och om vi nu får spelregler som fungerar får vi fart på bostadsbyggandet. Vi måste också komma ihåg att lågkonjunkturen slog undan benen på bostadsbyggandet. Det var ju ingen som ville köpa de bostäder som byggdes. Det är ett bekymmer, men den politik ni förde var inte det som gav fart i bostadsbyggandet. Det gjorde i stället att vi gick på halvfart i vårt land under den tid ni satt och styrde Sverige.