Herr talman! Det är rätt tydligt att Carl B Hamilton inte ser något problem med att man avsagt sig räntevapnet i euroländerna och tycker att det är helt okej att man i stället stabiliserar ekonomin med att sänka lönerna eller neddragningar i välfärden.
Det är en linje som Folkpartiet också stöder här i Sverige, det vill säga att man sänker ersättningsnivåerna i sjukersättningen och a-kassan och jobbar för att sätta en press nedåt på lönerna genom till exempel att både ha låg nivå i a-kassan och jobbskatteavdraget.
Vi har ungefär 400 000 arbetslösa i Sverige i dag. Av dem är det 370 000 som inte kan få ett jobb eftersom det inte finns några lediga jobb i dagsläget. Visst finns det möjligheter att få jobb för en del av dem. Men det stora problemet i dag är att det är för lite jobbskapande åtgärder och att man i stället lägger fokus på de enskilda individerna, det vill säga att de inte söker tillräckligt med jobb eller att de ska ha bättre coachning och så vidare. Det är där de stora insatserna ligger.
Vi ser också hur regeringen har tänkt. Man inför ett modernt moderat slaveri, som jag kallar det, i och med att man har fas tre. Man har en stor grupp långtidsarbetslösa människor som får någon form av sysselsättning, ofta rätt meningslös, till väldigt låg ersättningsnivå och helt utan rättigheter.
Snart är det 40 000 som är i fas tre. Jag undrar hur Carl B Hamilton anser att den här gruppen personers möjligheter ska förbättras och hur vi ska skapa arbetstillfällen. Det säger inte Carl B Hamilton ett ord om. Jag tror inte att Folkpartiet har någon riktig jobbpolitik förutom någon förhoppning om att sänkta ersättningsnivåer i trygghetssystemen och sänkta löner är det sätt vi ska skapa jobb på.