Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land, och Sverige har bättre utgångspunkter än många andra länder när det gäller att växa och att öka jämlikheten. De utgångspunkterna är också det som gör att Sverige, trots att vi drabbats hårdare av finanskrisen än jämförbara länder, klarat sig hyggligt. Vi har haft en stabil ekonomi, och vi har haft ordning och reda. Vi har en fungerande arbetsmarknadspolitik och håller ihop. Vi bryr oss om varandra i det här landet. Det är djupt förankrat i svenskarnas syn på varandra och på svensk politik.
Därför blir jag väldigt orolig när jag ser hur detta håller på att luckras upp, hur Sverige håller på att gå i en helt annan riktning. Vi har nu haft fyra år av generella nedsättningar när det gäller socialavgifterna för unga på arbetsmarknaden. En utsmetning av ett bidrag till den företagare som har en ung anställd stöder inte unga att komma in på arbetsmarknaden och rustar inte unga för att bli starka och kunna gå vidare. Det här är ett slöseri med resurser.
Jag blir orolig när jag ser att vi har olika skattetabeller beroende på vilken källa inkomsten kommer från. Om jag är föräldraledig eller om jag är pensionär eller lönearbetare - också lönearbetare som har passerat 65 år - betalar jag olika skatt. Det är inte ett transparent och enkelt skattesystem.
Jag blir orolig när jag ser den djungel av nedsättningar och avdrag som finns framför allt på konsumtionsskattesidan. Man har rätt till skatterabatt för att någon klipper gräsmattan men inte för att den personen klipper häcken - eller om det nu är tvärtom; det är svårt att komma ihåg hur det är.
Syftet är att pressa ned skatterna. Det stimulerar inte till tillväxt. Ingen tidigarelägger sina städinvesteringar för att på så sätt kunna motverka konjunkturnedgångar. Ett ROT-avdrag däremot stimulerar till tidigareläggning av investeringar i nödvändig restaurering och uppbyggnad beträffande boendet. Det skulle kunna göras mycket bättre. I den rödgröna skuggbudgeten föreslår vi ett utvidgat ROT-avdrag som också omfattar flerfamiljshus. Vi har också ett tydligare miljöperspektiv på boendet.
Vänner, ärligt talat: Jag senarelägger ofta mina städningar. Men jag kommer inte att tidigarelägga dem därför att jag får en skatterabatt på dem.
Vi ser nu efter de senaste fyra åren ett Sverige där arbetslösheten fortsätter att vara hög. Vi har en arbetslöshet som är fullständigt oanständig i ett svenskt perspektiv. Vad säger då regeringen i budgetpropositionen? Jo, man säger att ambitionen är att arbetslösheten när Sverige går till val nästa gång och regeringen Reinfeldt suttit i åtta år ska ha kommit ned till samma nivå som när man tog över regeringsmakten. Det är en ganska svag ambition för en regering som säger sig prioritera arbete!
Vi ser hur man väljer att ge bidrag i stället för jobb. Socialbidragen har ökat lavinartat. Sjuka människor kastas ut i bidrag i stället för att få rehabilitering för att komma tillbaka i arbete. Vidare är det väldigt medvetet att ge kvinnor vårdnadsbidrag. Enda syftet är att de
inte
ska arbeta.
Vi ser hur resultaten i skolan blir sämre. Vi ser hur Sverige slits isär och hur klyftorna ökar. Under de senaste fyra åren - det är samma fyra år som skatterna har sänkts med närmare 100 miljarder kronor - har antalet barn som lever i familjer som under lång tid är beroende av försörjningsstöd ökat med 10 000. 10 000 fler barn är fattiga i Sverige sedan Fredrik Reinfeldt tillrädde som statsminister. Vart och ett av dessa barn har nog en berättelse de skulle kunna berätta för den borgerliga majoriteten i denna kammare.
Det går dock att vända detta, och det är det vi rödgröna hade för ambition att göra och har för ambition att rösta för i riksdagens kammare. Det finns ett alternativ, och det är klassisk socialdemokratisk politik: att koppla ihop tillväxten, som är förutsättningen för jobb, och välfärd.
All välfärd, både den privata och den gemensamma, bygger på att vi arbetar - inte att de som känner för det arbetar, utan att vi som kan arbeta gör det. Då kan också den som är sjuk, får barn, förlorar arbetet eller passerar 65-67-årsgränsen ha en ekonomisk trygghet. Det bygger på att du och jag arbetar, och det bygger på att vi för en ekonomisk politik som ger arbete.
Tillväxt och jämlikhet hör ihop. Plockar man bort det ena så faller det andra. Har man som jag som socialdemokrat ambitioner för att öka jämlikheten, för att fler barn ska slippa leva i fattigdom, för att fler barn ska kunna förverkliga sina drömmar, för att friheten ska öka för människor, för att de begränsningar som finns i klass, kön, etnicitet, bakgrund och bostadsort ska begränsas, för att fler barn ska våga, orka och kunna förverkliga sina drömmar och kanske gå ännu längre än vad de själva trodde, vad föräldrarna trodde och vad den ryggsäck som de hade med sig hemifrån tillät - då krävs det att vi har högre ambitioner. Sverige är inte färdigt.
Man säger från borgerligheten: Folk vill inte betala skatt. Skatt är dåligt. Det har ett värde i sig att sänka skatter.
För mig har skattenivåerna i sig inte ett värde. Värdet är om vi får ett samhälle där jobben ökar, där välfärden ökar och där fler människor får mer frihet. Det är ett politiskt värde. Man kan tänka så här: Om man vill ha bra sjukvård måste man pröjsa för det. Så enkelt är det. Om jag vill ha nya byxor är det klart att jag helst skulle vilja ha dem gratis, men jag måste pröjsa för dem. Så funkar det nämligen.
Det finns i Sverige ett djupt förtroende för att betala för sjukvård. Det handlar inte om att betala själv. Det är inte att bara jag ska betala när jag råkar bli sjuk. Det handlar om vetskapen om att när min granne blir sjuk, eller när hon i skolan vars mamma har det lite tufft och just nu är arbetslös blir sjuk, eller när min mormor inte orkar leva längre och behöver palliativ vård - då ska vården vara den bästa. Det ska vara den bästa oavsett hur plånboken ser ut.
Detta förtroende ökar i Sverige. I går kom Stefan Svallfors med den rapport om förtroendet för välfärden han gör vart tredje år. Den visade att förtroendet för offentligt finansierad - skattefinansierad - välfärd har ökat under de senaste åtta åren. På frågan: Kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till sjukvård? svarar 75 procent av svenskarna ja. Det är en ökning med 10 procentenheter.
Svenskarna vill ha bra, skattefinansierad sjukvård, och då är man beredd att pröjsa för det. Det är det skattepolitiken handlar om. Den handlar inte om nivåer, tariffer eller tabeller, utan den handlar om huruvida vi är beredda att pröjsa. Vad vill vi ha? Vill man ha sämre vård, vårdgallerior och gräddfiler har vi en regering som möjliggör det, tyvärr. De flesta svenskar vill dock ha en bättre vård och är beredda att betala mer för det.
Jag vill ha en skattepolitik som driver tillväxt, för jobb är förutsättningen för all välfärd. Jag vill ha ett neutralt skattesystem som inte snedvrider konkurrens och som inte säger att det tjänsteföretag som går hem till mig och lagar mat får lägre skatt än det tjänsteföretag som lagar maten på en snabbmatskedja dit jag går och handlar. Jag vill ha ett skattesystem som är neutralt inte bara mot företagare utan också mot mina val.
Miljöskadlighet, tobak och alkohol ska vi beskatta hårdare, men jag vill inte att Anders Borg och hans kompisar bestämmer om jag ska klippa gräset eller om jag ska klippa häcken. Detta val vill jag göra själv. Det är inte skattepolitikens uppgift att bestämma var konsumtionen ska göras. Den friheten tycker jag att svenska folket ska ha själva.
Det ska vara ett enkelt skattesystem, och det ska vara begripligt. Det ska motverka fusk, och det ska vara fördelningspolitiskt bra. Är det enkelt, begripligt och neutralt samt driver tillväxt finns också ett stort förtroende för skattepolitiken. Då kan man ha högre ambitioner vad gäller jämlikhet och välfärd, för då håller det ihop.
Vänner och ovänner! Jag yrkar med detta bifall till reservationerna 1 och 3. Det gör jag för att jag vill ha fler jobb, ökad frihet och jämlikhet. Så kan vi bygga Sverige starkare.
(Applåder)
I detta anförande instämde Christina Oskarsson (S).