Fru talman! Låt oss komma ihåg att vi för ett par år sedan låg på uppemot en och en halv miljon människor som var beroende av olika transfereringssystem. De bedömningar som vi gör nu är att vi bortåt 2014 kommer att ligga runt 750 000. I så fall har vi nära nog halverat antalet personer som är beroende av olika transfereringssystem.
Det är självklart att det är lång väg tillbaka till full sysselsättning. Vi ska göra allt vad vi kan för att förstärka det.
Men låt mig också konstatera att Sverigedemokraternas ekonomiska politik inte går ihop. Den är inte ett fungerande alternativ. Man har som huvudlinje att man ska minska invandringen med 90 procent. Det är klart att dagens integrationspolitik har fört med sig stora kostnader. Det kan handla om 30, 40 eller till och med 50 miljarder kronor. Det beror på att de som kommer till Sverige ofta arbetar mindre och i större utsträckning riskerar att fastna i utanförskap.
Då är huvudsvaret i fråga om en fungerande integrationspolitik arbetslinjen - att det lönar sig att arbeta, av vi har grindvakter mot utanförskap, att vi ger alla som kommer hit bra språkundervisning och att vi öppnar vägarna in på arbetsmarknaden. Det är nyckeln.
Att minska invandringen med 90 procent är nära nog omöjligt, med de internationella konventioner som vi har skrivit på. Därtill skulle det inte ge någon minskning av kostnaderna som står i proportion till de siffror som vi talade om, eftersom de allra flesta som i dag befinner sig här och är för lite på arbetsmarknaden inte försvinner med mindre än att Sverigedemokraterna börjar utvisa människor.
När Sverigedemokraterna likt Socialdemokraterna vill försvaga arbetslinjen genom att återgå till gamla tiders bidragspolitik ökar också integrationspolitiken, och då ökar riskerna för att människor fastnar utanför arbetsmarknaden. Det är det som är det grundläggande problemet med Sverigedemokraternas politik. Det finns kostnader för integrationspolitiken. Men låt oss då förstärka arbetslinjen så att alla som kommer hit kan arbeta och försörja sig!