Herr talman! Europa visar i dag upp en närmast bisarrt tudelad bild och utveckling på det ekonomiska området. I länder som Tyskland, Polen och Österrike - för att inte tala om vårt eget land - växer snabbt produktion och sysselsättning.
Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har bnp-tillväxten varit så hög som under andra kvartalet 2010 - 9,5 procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent. För Polen var den 5,3, och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära 7 procent. Franska, tyska och brittiska index visar på starka ökningar i orderingång och jobb.
Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.
Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga nordeuropeiska länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och - kanske - från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern och så vidare.
Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? En enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är ganska små och tillsammans utgör kanske 6 procent av EU:s bnp.
Frågan är: Kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset? Även om man lägger till Spanien till denna grupp tror jag att det är ganska osannolikt - om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i Förenta staterna.
För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och medierna. Överallt hördes: Framtidstro, hope and change! Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan han sitter fast och vadar i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.
Detta är tankeväckande, och det gäller inte bara detta att politiken kan skifta snabbt. Det finns också en annan lärdom, nämligen att utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar. Det räcker inte med hopp om förändringar - de måste finansieras också.
Ett tema som har varit uppe här är euroländerna och krisen. Är de europeiska krisländernas problem eurons fel? Några vill hävda att krisen i Grekland och Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.
Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant, i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen och åren dessförinnan ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.
Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.
Förklaringen är i Finlands fall att politikerna där med euron som valuta dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla eller bankkris att utvecklas. De brittiska politikerna, utan euron som valuta, släppte fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem, märk väl utan euron.
Sanningen är sammanfattningsvis att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem. På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarkanden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella åtgärder. Det är just den situationen vi ska se till inte uppstår i Sverige.
Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan. Men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt utan enbart i Dublin. Grekland hade och har statistikfusk, en korrupt politisk kultur och en slapp finanspolitik som grundproblem och inte att räntan har varit några procentenheter för låg.
Att tro att de grundläggande bristerna i Greklands och Irlands inhemska politik inte hade funnits om länderna hade behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt. Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik som till exempel konkurrensdevalvering och protektionism genom olika valutasamarbeten. Det har varit valutaorm, EMS och så vidare.
Herr talman! Det finns alltså återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet i Europa på valutaområdet. De skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns. För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet under årtiondenas lopp stävjar detta hot mot vårt land. Vi ska ge vårt bidrag för att stärka valutasamarbetet. Det ligger i vårt intresse.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsen, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi inte minst i Folkpartiet de förslag som EU-kommissionen har lagt fram även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning, gemensamma strängare budgetregler och så vidare. Ett starkare ekonomiskt samarbete är den bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet och långsiktiga tillväxt.
Så går jag över på en annan aspekt på vår valutafråga. Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland? Jo, ett långsvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är bara vår litenhet som nation som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina med avsändare i främst USA och Frankrike. Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år sänds utomlands där det till stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av bnp.
Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till bytesbalansöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi inte och inte heller Riksbanken som har undersökt frågan.
Jag vill också lägga till att i den situation som vi nu befinner oss är det en riskfylld aspekt att ha detta bytesbalansöverskott. Denna risk förstärks av att vi har en hög trovärdighet i de starka offentliga finanserna under alliansregeringen. Det är en konstig paradox att detta också skapar ett problem. Vår flytande krona riskerar att sticka i väg och revalvera ganska mycket och ganska snabbt, det vill säga öka i värde jämfört med dollar och euro.
Hittills har kronan skuggat euron, och variationen har inte varit så stor. Men både med tanke på den knackiga ekonomin i Förenta staterna och på den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av. Vi som nation och ett litet valutaområde bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att drivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron.
Det kan bli en knepig situation. Då pressas inflationen ned. Det är inte något bekymmer. Räntorna behöver inte höjas. Det är inte heller något bekymmer. Men exportföretagen får prispress och kärvare villkor medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.
Vi har alltså en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp ganska rejält och ganska fort. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa.
I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström (FP).