Fru talman! Låt mig gärna poängtera att det inte är för sent för Vänsterpartiet att ansluta sig till den breda majoriteten i riksdagen kring hanteringen av den finansiella krisen. Vi har tidigare haft samförstånd om både Island och Lettland. Det sker förändringar som jag tycker att även Vänsterpartiet bör titta på.
Beträffande barnfattigdom: När man tittar på de konkreta beskrivningarna av vad det handlar om är det viktigt att inse att det inte bara är en fråga om pengar - det är inte bara det som är nyckeln - utan det handlar också om frånvaron av fungerande familjer, alkoholmissbruk, andra former av missbruk, familjevåld och oordning i familjelivet som gör att barn inte får den trygghet som de förtjänar.
Det handlar också om arbete. Det finns områden och grupper i Sverige som har en mycket svag förankring på arbetsmarknaden. Lever en familj i en utanförskapskultur där få människor i närheten arbetar, då är det klart att det påverkar hur hela normsystemet ser ut.
Det handlar om kunskap. Det är inte lätt att läsa på vare sig högstadium eller gymnasium om familjelivet inte fungerar. Har barnen föräldrar med alkoholmissbruk eller bekymmer med familjevåld är det klart att det påverkar barnens förmåga att tillgodogöra sig skolutbildningen. Därför är det bredare former som behövs.
Arbetslinjen är en nyckel i detta. När man tittar på de samlade bedömningar av trygghetsförsäkringar som görs från till exempel OECD:s sida ser man att Sverige fortsatt ger människor med svag arbetsmarknadsförankring och lägre utbildning en väldigt hög tröskel in på arbetsmarknaden, en av de högsta. Det har förbättrats genom jobbskatteavdraget, men det är fortsatt mycket höga trösklar.
Men vi ska naturligtvis göra också annat. Vi har förstärkt flerbarnstilläggen, och vi har höjt barndelen i bostadsbidragen. Men vi kan inte komma ifrån att vi måste fortsätta att förstärka arbetslinjen.