Herr talman! Låt mig först göra en randanmärkning i denna diskussion om skattetrycket och deklarera att vårt förhållningssätt i grunden är väldigt enkelt. Detta förhållningssätt är att det naturligtvis inte kan vara något självändamål att vi i Sverige långsiktigt ska upprätthålla ett väsentligt högre skattetryck än vad man har i jämförbara välfärdsländer. Men det innebär inte att vi har som någon sorts överordnat politiskt mål att ta ned skattetrycket till en bestämd nivå. Än mindre finns det några förslag om att genom skattesänkningar med 250 miljarder åstadkomma detta i någon sorts kort perspektiv.
Herr talman! Jag vill gärna deklarera att jag har ett något komplicerat förhållningssätt till Vänsterpartiet. Det beror på att det är ett parti vars klassiska ursprungliga politik jag förknippar med mycket ont, med förtryck och ofrihet. Det komplicerade ligger i att jag under min politiska verksamhet har stött på ett antal vänsterpartistiska politiker, sådana som Eva Zetterberg, Hans Andersson och under de senaste åren Lars Bäckström, som det är svårt att inte känna stor respekt för. Jag kan i och för sig ibland undra vad som drev Lars Bäckström att i mitten av 70-talet sitta i Kommunistisk ungdoms verkställande utskott. Men den Lars Bäckström som jag har mött i politiken är en person som är mycket ärlig och intellektuellt väldigt hederlig. Detta bidrar möjligen till att det inte bara är jag utan också Lars Bäckström som ibland har ett komplicerat förhållningssätt till Vänsterpartiet.
Lars Bäckström har också åtskilligt med humor och en välgörande distans till sin egen person. Sedan har han en del nackdelar också. Bland annat är han väldigt plikttrogen, vilket gör att han inger dåligt samvete hos sina kolleger. När man själv bara har skummat igenom texten till s. 70 har han också läst fotnoten på s. 150.
Men jag vill ärligt säga att när riksdagen återsamlas den 2 oktober i höst kommer i alla fall jag att sakna Lars Bäckström.