Fru talman! Vi har nyss hört det riksdagsanförande med vilket Arne Kjörnsberg kröner en 21-årig riksdagskarriär. Jag finner det lite tragiskt, nästan lite tragikomiskt. Det var oerhört ålderdomligt, inte ett ord om framtiden, inte ett svar på de frågor jag ställde om vad en röst till Socialdemokraterna kommer att innebära.
I stället fick vi höra en 20 minuters lamentation över svunna tider. Det var kosackvalet 1928, Wigforss, det var Ådalen 1931 och det var ATP-omröstning, en ATP-omröstning som dessutom inte handlade om ATP-strid, som inte handlade om huruvida allmän pension skulle ges också till arbetare utan som handlade om hur det nya pensionssystemet skulle utformas. Hade utgången blivit annorlunda hade vi kanske besparat Aren Kjörnsberg tio års arbete i den så kallade Genomförandegruppen. Då hade kanske inte en pensionsreform varit nödvändig såsom det nu blev.
Arne Kjörnsberg avslöjar en väldigt märklig syn på de politiker som inte är socialdemokrater. Han försöker framställa politiker från andra partier som drivna av att öka motsättningarna i samhället, att gynna vissa grupper på folkflertalets bekostnad. Jag kan försäkra Arne Kjörnsberg att detta inte är drivkraften för politiker i några andra partier.
Den gemensamma finansieringen av våra välfärdstjänster är inte ifrågasatt, och i den meningen är inte den svenska modellen ifrågasatt. Men sanningen är att Socialstyrelsen i sin socialrapport har påvisat att de sociala klyftorna i vårt land har ökat under de senast tio åren med Göran Persson som statsminister. Det verkliga hotet mot den svenska modellen kommer om vi inte får tillbaka människor ut i arbete. Då klarar vi inte med en åldrande befolkning att långsiktigt finansiera den välfärd som vi alla vant oss att ta för given.
Om detta har Arne Kjörnsberg ingenting att säga i sin långdragna retrospektiva betraktelse. Jag tycker att det var synd att Arne Kjörnsberg inte kunde lämna ett värdigare testamente efter sig.