Fru talman! Enligt den statistik som vi använder i Sverige, och som är allmänt vedertagen, var det förra veckan bland ungdomar 29 000 öppet arbetslösa och 26 000 i åtgärder. Det blir om jag räknar rätt i huvudet 57 000. Nu sade Roger Tiefensee att det är 150 000. I nästa replik säger han nog 200 000, fru talman. Han började med 100 000 i sitt huvudanförande, om jag kommer ihåg rätt.
Antalet långtidsarbetslösa ungdomar är 1 500. Jag kan se 1 500 ungdomar framför mig. Det är ett jätteproblem. Låt oss hjälpas åt med det. När ni satt och hade ansvaret, Roger Tiefensee, vet Roger Tiefensee hur många långtidsarbetslösa ungdomar det var i augusti 1994? Jag kan tala om det. Det var 30 000. Nu är 1 500. Kom inte och försök slå mig på fingrarna i de här frågorna. Vi har visat resultat.
Ni bara öste på. Det skulle bli värre, värre och värre. Jag hör till dem, precis som Carin Lundberg sade i sitt inledningsanförande, som fick reda upp efter er. Inte för min skull men för svenska folkets skull hoppas jag att det inte ska hända en gång till. Det var inte Socialdemokraterna som ordnade det. Det var svenska folket med oss i ledningen.
Sedan ska jag bara säga en sak till. För ungefär en månad sedan träffade jag en delegation från Frankrike där jag var i min funktion som finansutskottets ordförande och därför att jag arbetade med pensionsfrågor. Det var därför de var här. Det var så angelägna att tala om för mig att det som ni nu föreslår, att man ska kunna sparka ungdomar precis hur som helst, var som helst och av vilket skäl som helst, blir en förlust. Delegationsledaren var ett regeringsråd. Hon sade till mig tre gånger: Inte ens arbetsgivarna i Frankrike ville ha det. Så var det med det.