Fru talman! Om jag på något sätt har framställt mina kolleger som elaka eller ondsinta ber jag verkligen om ursäkt. Vad jag har sagt är att er politik leder till detta, och det tar jag mig friheten att göra. Er politik leder till ökade klyftor.
Låt mig ta ett exempel. Jag känner en kvinna, något över 50, hemma i Borås. Hon har varit sömmerska. Hon har nu fått en mycket svår sjukdom, kronisk. Hon är det vi tidigare kallade för förtidspensionär. Henne och tiotusentals andra tar ni in i siffrorna över dem som inte går till jobbet, dem som i realiteten är arbetslösa. Jag tycker att detta är ett förakt för dessa människor.
Jag angriper inte Mikael Odenberg, jag angriper er politik som leder till detta. Det är det jag tycker är alldeles förskräckligt. Det tillåter jag mig att säga i denna kammare. Den enda som kan hindra mig från att säga vad jag vill här i kammaren är fru talmannen. Talmannen kan säga: Det där får du inte säga. Det är därför jag aldrig säger att någon ljuger, som en del ibland anklagar mig för. Det ska man inte säga. Men om jag vill säga att er politik leder till ökade klyftor, till att den här kvinnan, 53, som jag talade om nyss, får lägre pension, då säger jag det.
Det var inte en pamflett jag hade läst. Det var från tidningen Svenskar i Världen. Där står denna intervju, och jag har den i mitt arbetsrum.