Fru talman! Aldrig har den ekonomiska debatten i riksdagen varit så tydligt som just nu. Mot tre partier som i åtta år visat att de kan samarbeta står fyra partier som för första gången enats om en gemensam motion. Det som förenar är att bägge blocken säger att de säger arbete i första rummet.
De två alternativen vill gå två helt skilda vägar. För vänstern är minskade klyftor både ett medel och ett mål. Vi till vänster menar att minskade klyftor och trygghet i all förändring är det säkraste sättet att få med så många som möjligt i det nya arbetslivet.
Till höger säger man att den säkraste vägen till fler i arbete går genom ökade skillnader mellan dem som har arbete och de som vill ha arbete. Alliansen laserar i praktiken ett nytt begrepp: blå skatteväxling. Sänkt skatt för dem som jobbar finansieras med besparingar som främst tas ut på sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer. Det är blå skatteväxling.
I Moderaternas Sverige skär man ned på a-kassa, anställningsstöd och arbetsmarknadspolitik. Jag har räknat på det. Ungefär 97 000 platser försvinner totalt sett. Det skulle kunna öka den öppna arbetslösheten med två procentenheter. I alliansens Sverige byts omedelbara försämringar i a-kassan och neddragningar i arbetsmarknadspolitik, som med nödvändighet ger ökad arbetslöshet, mot sänkt skatt och förhoppningar om fler jobb längre fram.
Fru talman! Filosofin bakom detta är naturligtvis inte ondskefull. Den är tvärtom väldigt enkelt. Det är bättre att dela orättvist på en tårta än rättvist på en bakelse. Det är det ju, om man tycker om bakverk. Men alliansen har inte säkert recept för tillväxt. De har bara ett säkert recept för ökade klyftor.
Vi ser de dåliga sakerna, besparingarna, men vi kan inte i nuet se de goda sakerna. Det är liksom pokerhand som man kan se på tv. Man ser två kort. De är dåliga. Så hoppas man att de tre korten som ska komma säkert blir bra. Så är man kanske
all in
på det. Det är väldigt oklokt. Det är hasard att göra det. Det är mycket oklokt, framför allt i valet.
Det som är ett mål för oss i vänstern, att minska klyftorna, är själva problemet för dem till höger. Kan skillnaden bli tydligare, fru talman? Kan det bli enklare att välja sida? Den svenska ekonomin växer så det knakar, och jobben ökar.
Ute i Europa talar man nu om fyra europeiska modeller. Två av dem är den latinska och den fransk-tyska. De misslyckas med effektiviteten och tillväxten. Två av modellerna lyckas ge bra tillväxt och effektivitet. Det är Englands och vår modell. Men bara en modell, den svensk-nordiska modellen, lyckas kombinera hög trygghet för den enskilde med bra tillväxt och effektivitet. Ändå vill fyra partier byta modell. Varför?
Fru talman! Trygghetssystem kan naturligtvis missbrukas. Skatt utan kontroll är kollekt. Därför har arbetarrörelsen alltid sagt: "Kräv din rätt. Gör din plikt." Men att kräva sjukintyg av alla från första dagen är att belasta vården med en överkontroll som skulle dra resurser från verkliga vårdbehov.
Fru talman! Det finns förslag hos alliansen som jag tror kan diskuteras mera efter valet med en allians i fortsatt opposition. Dit hör till exempel tanken på minskade skatteförtjänster. Det må sedan gälla kommunal hemtjänst, sjukvård eller privata tjänster. Innan skattereformen och EU hade Sverige också lägre skatt på många tjänstejobb. Men att finansiera detta med sämre trygghet för de sjuka är orimligt. Tanken på ett särskilt avdrag för löntagare med låga löner är förenlig med ekonomisk teori om arbete och fördelningsambitioner, men det är ett dyrt förslag. Det blir alldeles fel när a-kassan samtidigt ska försämras. Det är tokigt.
Visst kan jobben gynnas av sänkta skatter. Därför har också Vänstern varit med om att sänka flera skatter för företag, till och med slopat arvsskatten, sänkt arbetsgivaravgifterna för kommuner, infört anställningsstöd och sänkt avgifterna för alla soloföretag som anställer. Men alliansen ser sänkt skatt som en patentmedicin som hjälper mot allt. Det är bara att öka dosen. Jag har till och med i dag i debatten hört att skatt skulle vara en typ av straff. Det är den inte. Den är betalning för tjänster.
Det är inte varje enskilt förslag som gör att alliansens alternativ är sämre - även om vi på vår sida tycker att det finns gott om dåliga förslag - utan det är helheten, bristerna i fördelningspolitiken, jämställdheten, det svaga miljöperspektivet eller avsaknaden av det och den gamla och envisa tron att sänkt skatt är en lösning på allt - också de globala utmaningarna. Ni känner till patentmedicinen på marknaden som skulle hjälpa mot allt från gikt till kräfta. Det är en ålderdomlig tro.
Då säger Reinfeldt att det är en ny allians med nya moderater. Vad är det nya med Moderaterna? Det är kanske nytt att Moderaterna inte längre i ord målar ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken och facket som hinder för tillväxten. Men likafullt är det just det som alliansen i praktiken riktar in sina besparingar på. Nytt är möjligen att kommunerna inte längre ska drabbas av besparingar från högern. Det är bra. Den svenska modellen med starka kommuner och hundratals lokala varianter som kan tävla mot varandra om den bästa lösningen är en unik modell som kan förena dynamik med solidaritet och välfärd.
Men kommunerna kommer att behöva mer än vad bägge blocken lovar i den här debatten med de här förslagen. Lönerna måste upp i skolor och förskolor, i äldreomsorg och i sjukvård. Redan dagens behov och fler äldre i framtiden gör att det behövs mer personal. Det är därför man inte kan säga att skatterna ska sänkas med hjälp av tillväxten till Europanivå. Det är bara att vända sig till Sveriges Kommuner och Landsting och läsa vad man skriver om att åldersförändringar gör att man kommer att behöva höja skatterna för att bevara nuvarande kvalitet - även med beräknad tillväxt. Finansutskottet har lyssnat på företrädare från Sveriges Kommuner och Landsting. De ljuger inte om detta. De har gjort ordentliga beräkningar på detta. Tillväxt är ingen väg för sänkt skatt om vi ska bevara den kommunala välfärden.
Industrin har på många håll slutit avtal om kortare arbetstider. Rättvisan kräver att det ska finnas utrymme för kortare arbetstider också i offentlig sektor. Allt det kommer att kosta. Med fler i arbete i både små och stora företag ökar kommunernas skatteinkomster, men det kommer inte att räcka. Det behövs också mer pengar från staten. Då har inte Sverige råd att sänka det samlade skatteuttaget till Europanivå, som Moderaterna vill.
Moderaterna står fast. Det är Reinfeldt och Lundgren. Det är samma idé. Skatterna ska ned till Europanivå. Hotet mot kommunerna kvarstår på grund av alliansens krav på stora, allmänna skattesänkningar.
Fru talman! Det finns skäl för många att vara kritiska till mycket i Sverige. Det är bristande jämställdhet, segregering, regionala obalanser. Men detta är problem som vi inte löser genom att försämra sjukpenning och a-kassa, genom att bit för bit byta samhällsmodell. Den svenska modellen prövades hårt under 90-talskrisen, men den höll. Många ekonomer och borgerliga i opposition sade att krisen krävde sänkt skatt, ny sorts välfärdspolitik och raserad arbetsrätt. Vänstern sade nej till det systemskiftet, men vi tog också vårt ansvar och ställde upp tillsammans med s på ett saneringsprogram. Vi sparade, men vi höjde också skatterna med lika mycket. Sverige klarade 90-talskrisen med det receptet. Nu med ett överskott på 2 % av bnp har Sverige råd att höja taken i både sjuk- och föräldraförsäkring.
Varför ska vi, när ekonomin går på toppfart, återigen gå tillbaka och diskutera de nödlösningar som borgerligheten föreslog för tio år sedan, när underskotten efter Bildteran låg på 11-12 % av bnp? Tvärtom ska vi vässa den svenska modellen så att vi fullt ut kan dra nytta av den nya globala ekonomin, tävla med hög produktivitet, forskning och miljötänkande, jämställdhet och välfärdslösningar. Då hjälper vi inte bara oss själva utan också alla andra länder som kommer att behöva detta när deras ekonomier växer.
Fru talman! Vägen till uthållig tillväxt går genom att utveckla Sveriges starka sidor. Samarbete mellan politik, löntagare, forskning och företag har varit en sådan stark sida. En politik för trygghet och mot växande klyftor är en annan stark sida när det gäller att snabbt kunna ställa om produktionen. Det kallas den produktiva rättvisan. Det är oklokt att bryta den traditionen. Nu kan vi utveckla vår modell i ett efterkrisprogram. Branschavtalen mellan staten, facken och företagen visar en väg framåt, precis som satsningen på samarbete mellan forskning och småföretag. Vi ska fortsätta att styra de statliga företagen i miljösatsningar, och vi borde börja använda allt det kapital som löntagarna har avstått till kollektiva fonder, till exempel sjunde AP-fonden. På alla bolagsstämmor ska krav ställas på mindre till utdelningar och bonusar men mer till produktiva investeringar.
Fru talman! Den globala ekonomin rymmer mer av möjligheter än hot, men det finns också hot från globala företag och allt snabbare finansdrömmar. Därför gäller det för oss till vänster att vi förmår ta till oss precis det som Marx sade en gång: Arbetare i alla länder, förena er! Men i dag måste vi lägga till: miljövänner, feminister och konsumenter i alla länder måste förena sig! Det handlar om solidaritet både inom och utom våra gränser. Det är det valet i höst handlar om.
Fru talman! Det här var det jag hade tänkt säga och som fanns med i mitt skrivna anförande. Talartiden är slut, men eftersom det är min sista debattdag och jag ska sluta ska jag rikta ett tack och säga några avslutande ord.
Jag lämnar riksdagen men naturligtvis inte politiken. Det gör man inte. Men jag ska ge några bakåtblickar. När jag kom till riksdagen var vpk det röda alternativet. Det var ett parti som vågade ta fram visioner och långsiktiga mål i riksdagsdebatten. Det var en grupp som var tränad av decennier av opposition och med ledamöter som gärna såg talarstolen som en röd tribun för alla som hade lite men som kämpade för sin rätt mot dem som hade mycket. Mot den traditionen har motståndarna sagt: "Det låter bra, men era visioner fungerar inte. De kostar för mycket, går inte, kan inte ta ansvar. Med er i leken blir det bara en röd röra."
Den bilden har jag och många i mitt parti försökt att förändra, inte genom att ta bort visionerna men genom att visa att vi har fullt beräkningsbara och genomförbara förslag. Jag menar att vi har klarat den uppgiften. Vi har sedan tidigt 90-tal och i oppositionsrollen visat att vi har haft alternativ som kan fungera och att det går att förena både visioner och praktisk handling.
Under de senaste åtta åren har vi varit med och bildat majoritet för alla budgetförslag som har antagits i riksdagen. Vänstern har visat att vi både vill, kan och törs.
Fru talman! Jag hoppas att Vänsterpartiet kommer att fullfölja den linjen efter höstens val och att vi till hösten kan se en samarbetsregering till vänster, en röd-grön regering, en regering som är både radikal och realistisk, en regering som vågar ta strid men som ser samarbete som den bästa vägen till ett samhälle i bättre balans och med minskade klyftor.
Fru talman! Eftersom det här är min sista debattdag vill jag också passa på att tacka all personal i huset för en otroligt fin service. Ni gör det lätt att vara folkvald. Naturligtvis tackar jag mina med- och motdebattörer för er kritik och era argument. Det är just debatten som gör att vi förmår se både styrkan och svagheterna i våra tankar och förslag. Det hjälper oss alla att bygga ett bättre samhälle och ett bättre Sverige.
Fru talman! På väggen till ledamotshuset står det en devis. Jag tror att den fritt översatt betyder: Var enig när det är nödvändigt. När du är tveksam öppna för frihet, men var alltid varsam.
Jag tror att det är ord som vi alla kan ha nytta av, både här i huset och utanför. Den devisen är den bästa sammanfattningen av det bästa i demokratin och riksdagen.
I detta anförande instämde Siv Holma, Kjell-Erik Karlsson, Lars Ohly och Rolf Olsson (alla v).