Fru talman! Jag kan väl också instämma i det mesta, inte minst i tacket till Arne Kjörnsberg och övriga kamrater som avgår i utskottet. Det är fantastiskt trevligt att samarbeta med er. Jag tror inte att väljarna i allmänhet förstår att vi politiker har det väldigt trivsamt tillsammans även om vi står på olika sidor i politiken.
Arne! Jag håller med Karin: Jag hoppas att du får en riktigt skön period. Ta det nu också lugnt i valrörelsen, koppla av och ha en riktigt skön sommar och höst!
Det är lite av examensdag för finansutskottet. Vi får senare under kvällen tillfälle att fortsätta tacktalen, så jag ska inte ta mer tid till det just nu. Men det är också ett lämpligt tillfälle att gratulera. Låt mig gratulera Arne Kjörnsberg och den frånvarande finansministern - han är uppe på något röstfiske i Norrbotten, hörde jag - till att detta år, valåret, faktiskt verkar bli det absolut bästa tillväxtåret under hela mandatperioden. Jag vill gratulera er, för ni är delvis ansvariga för detta. Ni har nämligen underblåst en internationell högkonjunktur med mycket kraftfull finanspolitisk stimulans.
Tyvärr är den inte så bra. När ni låser in ungefär 150 000 människor i arbetsmarknadsåtgärder, samtidigt som vi hör exempelvis Ams säga att det råder stor brist på folk i olika branscher, är detta kanske inte riktigt det resultat man skulle förvänta sig. Eller det skulle man kanske göra om man nu låser in folk i arbetsmarknadsåtgärder.
Men vi har också ett annat mästerskap att gratulera till, nämligen att Sverige är det land som utan vidare är världsmästare när det gäller
jobless growth
, alltså hög tillväxt utan hög tillväxt av sysselsättning.
Nu verkar det ändå som om denna inhemska stimulanspolitik får effekt, i alla fall fram till valet. När vi tittar på försörjningsbalanserna i betänkandet ser vi att statens utgifter ligger på plus under just det här året. Det är minus åren före och minus åren efter, så det handlar verkligen om att kraftsamla runt själva valet.
Men naturligtvis kommer det en baksmälla. Så blev det också i slutet av 80-talet när motsvarande politik fördes. Jag förstår att ni räknar med att efter valet sitta säkert i och kring Rosenbad på ett nytt fyraårskontrakt. Det är möjligt att det är en kalkyl som ni räknar med; jag hoppas naturligtvis inte att det ska gå så. Det är nämligen så, fru talman, att hög tillväxt är bra, men den ska vara hållbar och inte som nu frammanad i ett drivhusklimat. Vi vet ju vad som kommer efteråt, nämligen en baksmälla.
Vi kan titta på börsutvecklingen. Hela uppgången är utraderad. I går gick börsen ned ytterligare 3 %. Den kan säkert gå upp igen, men detta är naturligtvis en påminnelse om att det är en mycket instabil situation vi befinner oss i.
Fru talman! Överhettning i delar av ekonomin och stiltje i andra är naturligtvis i allra högsta grad ett underkännande av regeringens politik. Mitt i högkonjunkturen är ca 8 % arbetslösa eller i åtgärder, enligt traditionella mätmetoder. Då undrar man: Hur ska det då se ut när världskonjunkturen viker? Erfarenheten visar att en konjunkturuppgång av den magnitud som vi nu ser varar i cirka ett år innan den klingar av igen. Och då vet vi att vänsterkartellen redan i vårbudgeten började kasta loss. Nya utgifter på 14 miljarder per år kryddades häromveckan med ytterligare 38 miljarder kronor i stimulanser när Miljöpartiet presenterade sitt valmanifest. Kartellens tredje kraft, Vänsterpartiet, har krävt mer än dubbelt så mycket. Jag hörde i morse att Göran Persson var klok nog att ta avstånd från ingredienserna i det paketet. Det ska bli intressant att höra vad den kloke Lars Bäckström säger om detta.
Vi kan mycket väl, fru talman, få samlade vallöften från vänsterkartellen på 100 miljarder kronor inför valet. Det är en mycket oansvarig politik med tanke på att huvuddelen av de extra inkomster som vi nu ser i statsfinanserna är tillfälliga och kommer att försvinna när konjunkturen klingar av.
Om olyckan är framme och vänsterkartellen skulle vinna valet kan det alltså bli väldigt dyrt under nästa mandatperiod. Valfläsket kommer, sanna mina ord, att följas av en kraftfull bantningskur efter valet!
Fru talman! Jag tycker inte att högkonjunkturen ska förspillas med nya permanenta utgifter utan varaktig finansiering. Den måste i stället användas till att hitta de strukturella verktyg som gör att vi kan få en varaktig uppgång av sysselsättningen och tillväxten. Då handlar det i stället om att stimulera företagande och arbete så att ekonomin uthålligt kan växa med 3 %
varje
år och inte bara under valåret.
Det måste också vara så att utbildning och strävsamhet lönar sig bättre än vad det gör i dag. Ändå straffas i år mer än var tredje heltidsarbetande med den statliga inkomstskatten. Vi kristdemokrater föreslår att ingen som tjänar under 30 000 kr i månaden ska betala statlig skatt. Det ger en skattesänkning på upp till 700 kr i månaden för de ca 1,3 miljoner heltidsarbetande men också en radikalt lägre marginalskatt för de ca 400 000 inkomsttagare som ligger precis över dagens brytpunkt.
Vi föreslår naturligtvis också att värnskatten ska avskaffas. Det går inte i en globaliserad kunskapsekonomi att ha en straffskatt på högre utbildning.
Den passivitet vi har sett under de senaste tolv åren inför Sveriges stora utmaningar tror jag bottnar i en brist på idéer och genomtänkt politik för ett bättre företagsklimat. Förslaget om en ny heltidslag är ett sådant exempel. Ett antal andra förslag som hotar företagens vilja att anställa är också exempel på detta. Här är socialism och jantelag väldigt dåliga inspirationskällor.
Det verkar, fru talman, fortfarande vara viktigare att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom. Varför är annars Sverige snart det sista landet i Europa som håller fast vid en särskild förmögenhetsskatt? Jag menar att förmögenhetsskatten måste bort för de oförmögnas skull. Förmögenhetsskatten måste bort om vi ska klara äldreomsorgen i framtiden. Nu har den drivit ut 500 miljarder, säger en del, ur landet. Andra säger 1 500 miljarder, om vi också räknar in familjerna Kamprad, Rausing och andra som med sina företag och förmögenheter har flyttat ut ur landet och som nu är stora skattebetalare utomlands. Jag tror att Hans Rausing är den störste skattebetalaren i Storbritannien. Han adlades av drottningen för bara något halvår sedan för sina stora insatser.
Det hade varit ganska bra att ha kvar dessa personer i Sverige och det riskkapital som de har tagit med sig ut, men tydligen är det viktigare att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom. Det är fel ideologisk inriktning, och det måste vi ändra på.
De riktiga jobben måste bli fler genom strategiskt viktiga skattesänkningar och ett rejält röjningsarbete i den regeldjungel som trots löften om motsatsen fortsätter att breda ut sig.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om de vallöften som regeringen ställer ut. De sämst ställda pensionärerna ska få ungefär 80 kr mer i månaden. Det räcker knappast till den vårkappa som Göran Persson menade att farmor skulle ha råd att unna sig. Det räcker framför allt inte till en värdig ålderdom.
Vi kristdemokrater anser att garantipensionen behöver höjas rejält - vi har sagt 853 kr i månaden i vårt budgetalternativ. Det är en viktig signal att också sänka skatten för alla pensionärer genom en höjning av grundavdraget på 5 000 kr som ger ungefär 130 kr mer kvar i månaden för alla pensionärer. Det är en viktig signal om att vi har sett pensionärerna och deras situation. De är den grupp som verkligen har släpat efter i den välfärdsutveckling som vi har haft under senare år.
Men det är inte nog med det. Vi vill också ta makten över barnfamiljernas vardag från politikerna och ge den tillbaka till föräldrarna. Vi vill ge både ökad valfrihet och mer tid med barnen genom 300 barndagar och ett kommunalt vårdnadsbidrag.
Fastighetsskatten, fru talman, är också en orättfärdig skatt som driver människor från hus och hem. Vi kristdemokrater har en modell för hur den statliga fastighetsskatten snabbt ska kunna avskaffas och ersättas med en låg kommunal avgift, något som delvis finansieras genom att man betalar lite mer i skatt när man har sålt huset och har pengar i handen.
Ja, det här är några av våra viktiga vallöften. De kostar också pengar. Men vi har, fru talman, en klart stramare budget än regeringen. Vi har i vårt budgetalternativ ett finansiellt sparande som är nästan 10 miljarder starkare än regeringens.
Vi har fått uppleva vad socialdemokratiskt valfläsk kostade den svenska ekonomin i slutet av 1980-talet och efterbörden sedan i början av 1990-talet och vill inte vara med om en sådan allvarlig baksmälla en gång till.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till alliansreservationen.