Fru talman! Som Carin Lundberg precis berättade handlar den här debatten om finansutskottets betänkande 2005/06:FiU20, det vill säga de olika alternativ till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som vi har arbetat med i riksdagen under våren.
De här debatterna tenderar att bli alltmer allmänpolitiska, och i någon mån tenderar de också att bli rätt avslagna, inte därför att de ekonomisk-politiska riktlinjerna, budgetriktlinjerna, skulle vara oväsentliga - tvärtom är den ekonomiska politiken helt central - men det är ingenting i det här dokumentet som inte redan är känt när vi kommer hit till kammaren. Det är också så att vi egentligen har haft vår budgetdebatt. Den stora vårbudgetdebatten är trots allt inte när finansutskottets betänkande läggs på kammarens bord och det formella beslutet fattas, utan det är när finansministern kommer till riksdagen för att lämna över regeringens vårbudget och vi då har en debatt. Nu kommer inte finansministern, och med all respekt för finansutskottets ordförande Arne Kjörnsberg påverkar det kanske också i viss mån intresset för debatten. Redan i morgon har vi ju också en stor allmänpolitisk debatt när partiledarna möts här kl. 9.00 i kammaren. Samtidigt går riksmötet mot sitt slut, och sommarvärmen tränger sig på.
Redan när vårbudgeten lämnades av Pär Nuder till riksdagen framförde jag kritik mot regeringen för att den inte förmådde att presentera politik ägnad att varaktigt öka sysselsättningen i vårt land, trots att vi befann oss i en situation som i grunden inte har förändrats med en förfärande hög ungdomsarbetslöshet. Nästan var tredje ung mellan 18 och 24 år står utanför. Trots det förmådde Pär Nuder inte komma till riksdagen med mer än 1 000 nya plusjobb till ungdomar.
Vi är nu inne i en väldigt stark konjunkturfas. Det statsfinansiella läget förbättras, statsskulden sjunker och det kommer fram en hel del nya jobb. Men det är alldeles för få för att ändå i grunden förändra bilden. Situationen i dag är i allt väsentligt densamma som den var när vi diskuterade budgetpropositionen i höstas. Det var i morse nära en och en halv miljon människor som inte gick till jobbet eller som jobbar mindre än de skulle önska.
Carin Lundberg antydde att hon inte riktigt tyckte om den där användningen av statistiken, men jag vill understryka att när jag pratar om de där nära en och en halv miljon människorna så räknar jag inte värnpliktiga, inte föräldralediga och inte folk som är på semester. Jag räknar in dem som befinner sig i öppen arbetslöshet, dem som är i Amsåtgärder, dem som har förtidspensionerats, många av arbetsmarknadspolitiska skäl, dem som går sjukskrivna, en kvarts miljon, och de många latent arbetslösa, alltså de som jobbar deltid fast de skulle vilja jobba heltid eller som studerar, inte därför att de i grunden vill studera utan därför att de ser det som meningslöst att söka jobb. Jag inbillar mig inte att alla de här människorna har en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden, men det är ändå i någon mening ett mått på det stora utanförskapet i det svenska samhället.
Det är också så att väldigt många av revorna i den svenska välfärden finns kvar. Vi ser de långa köer som möter många människor i sjukvården. Socialdemokraterna gick för fyra år sedan till val på 10 000 nya platser i äldreomsorgen. Det blev 15 000 färre. Vi har en situation där väldigt många människor i vårt land känner otrygghet i ett annat hänseende. Man upplever att rättssamhället backar tillbaka - rättssamhället retirerar. 95 % av vardagsbrottsligheten klaras aldrig upp. Vi har i skolan en bekymmersam situation där var fjärde elev lämnar grundskolan utan att ha godkänt i ett eller flera ämnen, en situation där var fjärde ungdom som fyller 20 inte har klarat att gå igenom gymnasiet med godkända betyg.
Jag menar att när situationen är denna duger det inte att bara luta sig tillbaka och nöja sig och förlita sig på konjunkturen. Jag och också alliansen menar att det behövs en politik för arbete och företagande.
Allians för Sverige - Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centern - har formulerat en sådan politik.
Det är en politik som för det första syftar till att återupprätta en arbetslinje i vårt land. Det är en politik som bygger på kraftigt sänkta skatter på arbete. Det ska åter löna sig att arbeta, och det ska alltid löna sig att arbeta. Det är sänkta skatter på arbete med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare, och det handlar om mycket pengar, bortåt en tusenlapp i månaden för en undersköterska.
Det är en politik som för det andra innebär en reformerad arbetsmarknadspolitik, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring.
Det är för det tredje en lång rad åtgärder som syftar till att förbättra det svenska företagsklimatet. Det måste bli mer lönsamt att starta och driva företag i vårt land. Det måste bli fler som vill och vågar anställa. Det handlar inte alls bara om skatter, utan det handlar om så väldigt mycket annat som har bäring på näringsklimatet, företagsklimatet och på hur värderingarna gentemot entreprenörskap är i vårt samhälle.
Det handlar för det fjärde om reformer för att förbättra kvaliteten i den offentligt finansierade välfärden, och särskilt då på de områden som jag nämnde initialt där vi har stora problem: vården, rättssäkerheten och skolan.
Grunderna för de fyra allianspartiernas ekonomiska politik skisseras i den reservation som finns i finansutskottets betänkande, en reservation som jag för övrigt, fru talman, yrkar bifall till.
Det är ett unikt dokument, fru talman. Ta hem det och spara det i bokhyllan! Det är unikt i den meningen att det är första gången som finansutskottets betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken bara innehåller en enda reservation, en gemensam borgerlig reservation i stället för partivisa reservationer. Det här är förstås ett uttryck för allianspartiernas beredvillighet att ta och bära regeringsansvar och driva en ansvarsfull ekonomisk politik i landets intresse, men det är också ett uttryck för att vi har nått väldigt långt under en tvåårig process som har handlat om att fyra partier tillsammans breddar och fördjupar sin alternativa politik.
Då kan man säga att det är två samlade ekonomiska alternativ som står mot varandra i finansutskottets betänkande, men jag vill säga att det är skenbart. I realiteten finns det bara ett samlat alternativ, och det är det som man hittar i reservationen.
Den väljare som lägger en röst på Moderaterna vet att han också lägger en röst på Kristdemokraterna, på Centern och på Folkpartiet och röstar för alliansen. Den som röstar på Mats Odell riskerar i någon mån att också rösta på mig och lägger definitivt också en röst på Karin Pilsäter och Roger Tiefensee.
Men om man röstar på Socialdemokraterna, vad röstar man då på? Vad blir det då för ekonomisk politik? Vi vet ju att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu går till val på den uttryckliga ambitionen att bilda en koalitionsregering med Socialdemokraterna efter valet. Vad blir regeringspolitiken? Vad är då socialdemokratins besked till väljarna? Är en röst på Göran Persson på motsvarande sätt en röst på Lars Ohly eller en röst på Peter Eriksson?
Vi borgerliga partier kommer i dag att deklarera att vi avser att avbryta den gröna skatteväxlingen. Om man röstar på Göran Persson, hur mycket kommer energiskatterna då att höjas? Ni har ju en överenskommelse som innebär att ni ska fortsätta att skatteväxla 13 miljarder kronor, det vill säga höja skattebördan på redan tungt belastade hushåll med höjda energiskatter, och sedan ska ni sänka inkomstskatterna. Men Lars Ohly vill ha en rödgrön skatteväxling. Det innebär att man kör upp energiskatterna, men man sänker inte inkomstskatterna utan sätter sprätt på pengarna i stället. Det deklarerade han häromveckan.
Då är frågan: Är en röst på Socialdemokraterna kanske en röst för en rödgrön skatteväxling? Hur mycket kommer energibeskattningen att höjas om vänsterkartellen vinner valet och med Peter Eriksson som näringsminister? Kan det vara så, Arne Kjörnsberg, att en röst på socialdemokratin kan komma att innebära ännu fler friårsplatser, att vi ska betala ännu fler människor för att de inte ska jobba, i en situation där vårt lands problem är att det är så många som står utanför och saknar möjligheter att försörja sig själva genom eget arbete och påverka sin egen livssituation?
Jag tror att väljarna har anledning att få en del förtydliganden om vad det innebär att rösta på ett av partierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vad är det egentligen för regeringspolitik som kan komma efter höstens val? Den regeringspolitik som kan komma efter en röst på något av de borgerliga allianspartierna skisseras väldigt tydligt i den reservation som vi gemensamt har avgivit i utskottet.
Till sist, fru talman, är det väldigt många ledamöter i finansutskottet som avgår i samband med höstens val - Yvonne Ruwaida, Kjell Nordström, Tomas Högström och också Carin Lundberg och mina två motdebattörer i den här debatten, Arne Kjörnsberg och Lars Bäckström. Låt mig bara väldigt kort säga att alla de ledamöter av finansutskottet som lämnar riksdagen representerar sammantaget oerhört mycket av engagemang, oerhört mycket av kunskap och oerhört mycket av erfarenhet. Jag vill uttrycka ett tack för att jag har fått möta er i det politiska arbetet i riksdagen och fått ta del av en del av den erfarenheten och kunskapen. Jag vill då naturligtvis särskilt rikta mig till finansutskottets ordförande Arne Kjörnsberg och till Vänsterpartiets gruppledare Lars Bäckström och tacka er för samarbete och motsättningar under den tid som har varit och önska er lycka till i den fortsättning som följer utanför Riksdagshuset efter höstens val.