Fru talman! I betänkandet diskuterar vi arbets-
marknadsproblem för olika grupper: äldre, yngre,
invandrare, kvinnor och funktionshindrade. Det finns
väl snart inte en grupp som inte är ett problem.
I ett mycket långt särskilt yttrande har Vänster-
partiet diskuterat och resonerat kring det här och om
en del andra spörsmål. Vi har sagt oss: Det är ju inte
grupper av människor som är problemet. Problemet är
ett arbetsliv som inte har förmåga att anpassa sig efter
de människor som faktiskt lever i vårt land. Det finns
också påtagliga brister när det gäller resurser och
makt hos människor som gör att de inte tar sig in på
arbetsmarknaden.
Vi menar att många av de problem som arbets-
marknadspolitiken försöker lösa är problem som finns
i det reella arbetslivet. Där skapas det ohälsa och
rehabiliteringsbehov. Där ska praktikplatser komma
till, men de kommer inte till utan statlig subventione-
ring. Där är kompetensutveckling en bristvara, etc.
Det gör att vi i det särskilda yttrandet säger att
man nog egentligen måste integrera arbetslivspoliti-
ken med arbetsmarknadspolitiken. Politiken måste
nog mer bli att ställa krav på de verkliga aktörerna -
de som anställer, de som avskedar och de som talar
om vilka krav de har vid sina rekryteringar. Det är
arbetsgivarna, men också facken ute på företagen och
förvaltningarna.
Vi har sagt oss att det kanske är dags för en ny ar-
betslivs- och arbetsmarknadsutredning. Jag satt i
Arbetsmarknadskommittén, som tillsattes 1993. Det
är nog dags att ta nya grepp efter tio år.
Så tycker vi. Vad tycker Sven-Erik Österberg om
framtiden ur den synpunkten?