Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
förslaget i detta betänkande, AU5, i sin helhet, samt
avslag på samtliga reservationer.
Detta är ju ett motionsbetänkande som är ganska
brett och handlar om en rad olika frågor inom det
arbetsmarknadspolitiska området. Det finns kanske
anledning när vi debatterar i dag - detta har också
sagts tidigare - att också titta lite på vad som har hänt
under den mandatperiod som snart är till ända. Det
kanske är ett av de sista tillfällen vi har att i vårt ut-
skott också debattera den här frågan utifrån den ar-
betsmarknadspolitiska situationen.
Det har här talats mycket om stolthet tidigare. Jag
vill deklarera att om man gör en rättvis bedömning
under mandatperioden, ser vad som har hänt 1998,
vad som har hänt sedan dess, ser på statistik och ser
lite på hela samhällsutvecklingen har det i många
avseenden gått åt rätt håll.
Därmed är inte sagt att vi skulle vara vid en slut-
situation och vara nöjda med den situationen. Det vill
jag starkt understryka. Det finns mycket kvar att göra
på detta område. Vi har också från socialdemokratiskt
håll en inriktning att vi ska göra mycket mer också
när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Det finns en viktig sak att peka på. Vi har lyckats
kombinera välfärd med trygghet och också ha en hög
tillväxt. Under några år hade vi väldigt hög tillväxt. I
fjol var det något sämre. Det ser vi också på den in-
ternationella konjunkturen, beroende på den 11 sep-
tember osv. Det var ingenting som bara drabbade oss.
Ändå har vi lyckats att hålla en väldigt hög tillväxt.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken som vi har
fört den har också en väldigt nära koppling till den
ekonomiska politiken. Arbetsmarknadspolitikens
uppgift är att se till att det finns arbetskraft till de
företag som efterfrågar denna. Man ska kunna matcha
dem som söker arbete med de jobb som är lediga och
på så sätt undvika flaskhalsproblem och störningar i
rekrytering av arbetskraft till de branscher som er-
fordrar sådan. Det är en av de viktigaste delarna. Vi
får inte tappa tillväxttakt därför att man inte kan få
fram arbetskraft till de jobb som finns.
Vi vet också att 90-talet i mångt och mycket var
ett förlorat decennium när det gällde sysselsättnings-
frågorna. Så sent som i slutet av 80-talet diskuterades
det. Både SAF och LO var överens om att 90-talets
stora problem skulle bli arbetskraftsbristen. Så blev
det inte. Det blev precis tvärtom.
Det är väldigt lätt för mig att säga att det fördes
fel politik i början av 90-talet. Det tycker jag också
till viss del. Det kombinerades med internationell
lågkonjunktur och andra delar. Den arbetslöshet som
vi hade var den högsta i modern tid. De system som
fanns och som skulle ta hand om detta var inte riktigt
rustade för att klara de nivåerna.
Trots detta tycker jag ändå att man har kunnat
hantera den situationen på ett riktigt hyggligt sätt. Det
viktigaste, som också Hans Andersson pekade på, är
sysselsättningstillväxt. Det har kommit till 250 000
jobb. De har kommit på sådana ställen där vi kan
förmoda att det mesta kommer att finnas kvar.
Det gäller nya områden. Det är inte på något sätt
konstgjorda jobb i gammal teknik eller någonting
sådant. Dessa arbeten har kommit till i en tillväxtbe-
främjande omgivning. Det tillkommer också rekryte-
ringsbehov inom den offentliga sektorn.
Det kanske inte handlar om svårigheten att syssel-
sätta så många som möjligt. Det kanske mer kommer
att handla om var vi hämtar den arbetskraft i framti-
den som behövs i den offentliga sektorn i vård och
omsorg. Det kommer att vara en av de stora utma-
ningarna vi har under nästa mandatperiod, om jag
skulle gissa lite grann.
Som en summering kan jag säga att det inte finns
något självändamål för oss socialdemokrater att AMS
alltid måste ha hand om det. Det är inte på något sätt
ett mål i sig. Det viktigaste är att vi har en arbets-
marknadsorganisation som kan hantera de uppgifter
regering och riksdag lägger på samhället och se till att
de verkställs ute på fältet så att vi får de åtgärder och
det resultat vi har eftersträvat.
Det finns brister i den organisation som finns. Vi
kan peka på vissa saker som vi tycker skulle vara
bättre. Men i stort har man kunnat hantera det på ett
bra sätt med den personal som finns. Den har svarat
upp mot behoven och klarat sin uppgift på ett sätt
som vi kan känna oss hyggligt tillfredsställda med.
Det ska ses mot att man har haft en väldigt pressad
situation.
Detta är på ett sätt en flytande massa. Uppgifterna
varierar, och situationen ändras. Det är viktigt för
hela den organisation som ska hantera arbetsmark-
nadspolitiken ute på fältet att man är lyhörd och kan
svänga om och möta de nya problem som finns med
full effekt och också få effekt i sitt arbete. Då får man
en verkställighet ute på fältet, får ut arbetskraft och
kan möta den efterfrågan som finns.
Det har den senaste tiden talats väldigt mycket om
aktivitetsgarantin. Jag kan inte låta bli att säga några
ord om det. Anfallen från borgerligt håll har varit
väldigt massiva. När man kommer till något slags
slutsummering av delarna visar det sig att de våld-
samma utspel som varit inte har kunnat påvisas i
verkligheten. Det har inte varit så illa som det har
sagts ibland i enskilda intervjuer.
Det har gjorts utredningar. AMS har självt gjort
en utredning. Den känner alla i utskottet till och har
tittat på. Regeringen har också lagt ett ordentligt
utredningsuppdrag på IFAU. Den kommer så små-
ningom att komma med en rapport där man belyser
garantin ur ett brett perspektiv och ser var den gett för
resultat. Jag ska med förväntan ta del av den rappor-
ten och se om justeringar behöver göras på de olika
delarna.
Man ska ha klart för sig att det uppdrag man har
inom aktivitetsgarantin är ett oerhört svårt uppdrag.
Ju mer arbetslösheten betas av desto svårare blir det
att få ut den kärna av arbetslösa som finns kvar på
arbetsmarknaden. Det känner vi alla till. Det behövs
mer motivation, kanske mer åtgärder och mer stimu-
lans. Varje person som ska ut på arbetsmarknaden
kommer att kräva mer kraft.
Det tycker jag att man ska ha med sig när man
belyser frågan. Det är ett svårt uppdrag. Det blir allt
svårare för varje steg som arbetslösheten sjunker. Vi
har här sett att det finns behöv av ytterligare åtgärder,
som också Hans Andersson nämnde tidigare. Ska
aktivitetsgarantin kunna vara effektiv, hålla hög kva-
litet och leverera det vi har efterfrågat måste den
också se till att man inte får alltför många arbetssö-
kande som fastnar i den delen. De kommer att upple-
va det som svårt och kanske meningslöst ibland att gå
kvar om det inte har någon effekt.
Mycket av åtgärden lever på att den har den ge-
nomströmning som man har haft. Där måste vi se till
att ge verktyg till dem jobbar praktiskt med detta på
fältet så att de också kan få den rotation i aktivitetsga-
rantin som tidigare har varit. Jag ser jag med spän-
ning fram mot det. Jag kommer att göra allt jag kan
för att se till att det kommer ordentliga förslag på
området.
Någon sade här att vi inte hade preciserat exakt
hur det skulle se ut. Visste vi exakt vad vi skulle göra
för att få ned antalet personer i aktivitetsgarantin
borde vi vara ganska överens om i denna kammare
hur vi skulle göra. Problemet är ganska sammansatt
och består av en hel del olika komponenter. Därför
måste de extra åtgärderna belysas och analyseras
ganska noga.
Det har talats om omställningsarbetsmarknad och
sådana saker. Samtidigt måste man vara väldigt för-
siktig. Man kan inte skapa en ny arbetsmarknad där
man placerar människor vid sidan av det ordinarie
arbetslivet. Målet måste vara att få ut alla på den
ordinarie arbetsmarknaden så långt som det över
huvud taget är möjligt. Dessa människor ska finnas
där andra arbetstagare finns i det ordinarie arbetslivet.
Här måste vi också ha en flexibilitet från arbetsgi-
varnas sida. Vi måste acceptera arbetstagare som inte
alla är 100 %. Människor har lite olika förmåga att
kunna verka och vara effektiva på arbetsmarknaden.
Det måste accepteras.
Till sist vill jag säga några ord om sjukskrivningar
och hela den problematiken. Det är naturligtvis ett
bekymmer. Det tycker jag inte att man ska sticka
under stol med. En av de stora utmaningar vi har nu
och säkert också in på nästa mandatperiod är att akti-
vera människor.
Vi ska se upp och inte ta sjukskrivningsproblema-
tiken i det politiska knät och säga att det är vi som ska
lösa det. Var finns problemet? Jo, oftast ute på ar-
betsplatserna.
Därför tror jag också att det är där som problemen
ska lösas. Parterna ute på arbetsplatserna sätter sig
ned och funderar ut vad de ska göra åt sin arbetsplats
för att inte skapa nya sjuka individer. Är det arbetsor-
ganisationen, är det den fysiska arbetsmiljön eller vad
är det? Gör man en sådan analys och ett åtgärdspro-
gram ute på arbetsplatserna runtom i landet så tror jag
också att man kan komma åt sjukskrivningarna och
minska dem och komma ifrån den stora problematik
som ligger här.
Det finns en rad andra saker som handlar om detta
också. Allra sist kan jag säga att jag tycker att vi
sammantaget i den arbetsmarknadspolitik som vi för
kan skönja en hel rad positiva saker, och dem gläder
jag mig åt. Men jag är också beredd att anta utma-
ningen att ta tag i de problem som återstår och jobba
aktivt med dem. Vi har ju också saker som vi måste
rätta till i framtiden; det är jag den första att erkänna.