Fru talman! Jag räknar med att få möta Hans An-
dersson i ytterligare debatter, så jag väntar med mitt
högtidstal till dess.
Jag vill först yrka bifall till reservation 24. För
tids vinnande nöjer jag mig med det yrkandet.
Jag vill börja med att infria Hans Anderssons för-
väntningar, dvs. vara lite negativ. Jag tycker att vi har
en dyster situation på arbetsmarknaden. Jag vill gärna
understryka det som Mikael Odenberg inledde med.
Vi har alltså ett läge, när vi har passerat en hög-
konjunkturs topp, att ungefär 700 000 människor står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden helt eller del-
vis och 800 000 människor är förtidspensionerade
eller sjukskrivna. Vi har sjukskrivningskostnader,
som har noterats tidigare, som ökar i mycket snabb
takt, med 25 miljoner kronor om dagen.
Det är alltså 1 ½ miljon människor, som Mikael
Odenberg påpekade, som inte gick till jobbet i morse.
Det finns ett fyraprocentsmål, som regeringen har
satt upp, som skulle nås år 2000. Det nåddes knappt
hösten 2000, tack vare en del siffermanövrer och
statistikexercis. Men därefter har arbetslösheten stigit.
Regeringen erkände nu i vårpropositionen att man
inte kommer att klara fyraprocentsmålet. Man kan
fråga Socialdemokraterna om det här målet var ett
mål man skulle nå vid en viss tidpunkt, hösten 2000,
och därefter skulle arbetslösheten stiga igen. Var det
ambitionen med detta mål? Åtgärder saknas i alla fall
i den ekonomiska politiken för att klara målet.
Vi ser också hur ungdomsarbetslösheten ökar,
som Hans Andersson mycket riktigt påpekade. Det är
en viktig indikator på att det går åt fel håll. Vi kan till
det också lägga den regionala klyvning. 3,6 % av
arbetskraften i Stockholm är öppet arbetslösa eller i
åtgärder. Motsvarande siffra i Norrbotten är 13,1 %. I
Norrbotten, som har styrts av socialdemokrater sedan
hedenhös och borde vara ett mönsterlän, är alltså över
13 % av människorna öppet arbetslösa eller i olika
konjunkturprogram.
Det är det här bokslutet vi nu kan göra efter soci-
aldemokratins åtta år vid makten, de senaste fyra åren
med hjälp av Hans Andersson.
Då säger Hans Andersson, Sven-Erik Österberg
m.fl. att det skapas nya jobb, att det är vad som har
hänt de senaste åren. Problemet är att det har skett
från en hög nivå men också att det har varit färre nya
jobb i Sverige jämfört med i andra länder i motsva-
rande situation. Konjunkturläget har varit detsamma,
men i Sverige har vi skapat färre nya jobb än de har
gjort i de flesta av de EU-länder som vi handlar
mycket med. Vi är på elfte plats i EU-ligan. Vi har
helt enkelt en sämre utveckling än omvärlden.
Det som är intressant är - konjunkturen kan vi
inte rå på - att vi relativt andra länder kan se om vi
lyckas bättre eller sämre. Sverige har lyckats sämre.
Detta bär Sven-Erik Österberg, Hans Andersson m.fl.
ett direkt politiskt ansvar för.
Vi ska diskutera de mer konkreta arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna. Vi kristdemokrater vill
självklart ha både en aktiv arbetsmarknadspolitik och
en effektiv arbetsmarknadspolitik. Vi ser att det finns
en rad olika problem på arbetsmarknadspolitikens
område.
I de olika åtgärder som erbjuds finns det oerhört
många människor som känner sig kränkta på olika
sätt. Man uppger att valfriheten är mycket begränsad.
Man känner sig som en klient i ett system. Man kän-
ner att ens egna förutsättningar inte tas till vara. Det
är en känsla som ibland kan vara ogrundad, men det
är en känsla människor bär. Man har inga alternativ
när man inte är nöjd med det man får.
Det finns en rad brister och problem i arbetsmark-
nadspolitiken, som inte minst IFAU har påpekat, med
undanträngningseffekter, bristande effektivitet och
liknande. Vi märker att det är oerhört mycket krångel
och byråkrati, oerhört många olika programområden
och detaljregler. Jag brukar själv ta anställningsstödet
som ett bra exempel på hur man ändrar en stödform
fyra gånger på ett års tid, och det är fem olika regel-
verk man ska hantera för att använda sig av ett pro-
gramområde.
Kristdemokraterna har i sina motioner presenterat
ett antal olika förslag för att skapa en effektivare och
bättre arbetsmarknadspolitik. Man kan säga att det
finns tre huvudprinciper i våra förslag.
Vi vill för det första ha färre programtyper. Vi har
i dag ett tjugotal olika programområden men olika
regelverk. Vi tycker att det finns mycket i det som
AMS själv har föreslagit, att ha ett mindre antal pro-
gramområden och mer huvudtyper av programområ-
den och därmed också mindre regelverk och mer
flexibilitet.
För det andra vill vi ha fler aktörer på området. Vi
vill ha mer valfrihet och släppa fram mer kreativitet,
och exempelvis utnyttja bemanningsföretag i mycket
större utsträckning än i dag.
För det tredje vill vi ta till vara alla dessa äldre
eldsjälar, alla dessa kreativa människor som vill nå-
gonting och som gör saker och ting utöver det vanli-
ga. Problemet med dagens arbetsmarknadspolitik är
att dessa människor inte tas till vara. Vi har många
exempel på goda idéer som sprids i begränsad om-
fattning, men systemet verkar inte förmå fånga upp
de goda idéerna och eldsjälarna och stimulera dem.
Incitamenten verkar saknas.
Mot våra principer och vår färdriktning står en so-
cialdemokrati och ett vänsterparti där arbetsmark-
nadspolitiken i alltför hög grad präglas av byråkrati,
klientperspektiv, bristande valfrihet och få incitament
för eldsjälar och förmåga att ta till vara deras kreati-
vitet och engagemang.
Jag vill också, fru talman, kommentera två mer
konkreta programområden. Det första är aktivitetsga-
rantin. Vi kristdemokrater har sagt att inom det nuva-
rande systemet tror vi att aktivitetsgarantin kan ha
någonting att tillföra, men vi har också sagt att det
står och faller med genomförandet. Vi vet att det har
funnits en hel del kritik mot kvalitetsbrister när det
gäller aktivitetsgarantin. Den programformen bygg-
des upp från noll till i dag 39 000 individer på i stort
sett knappt två års tid. Det har skapat kvalitetsbrister i
sig. En av orsakerna till att man var så snabb med att
genomföra en verksamhet som borde ha haft mer
planering bakom sig, var ju att man ville få männi-
skor i åtgärder för att kunna klara målet om en öppen
arbetslöshet på 4 % hösten år 2000.
Ett av de stora problemen med aktivitetsgarantin
är att olika arbetsförmedlare bedömer att mellan
8 000 och 13 000 av de 39 000 människorna befinner
sig i en sådan situation att det är mycket svårt att få ut
dem i ett vanligt arbete. De behöver en meningsfull
sysselsättning och kanske mer social träning och
olika typer av stödinsatser än arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Då finns det förslag om en övergångsar-
betsmarknad och liknande saker. Vi kristdemokrater
har länge krävt att vi ska hitta en lösning för de här
människorna för att skapa en meningsfull sysselsätt-
ning.
Utskottet har nu äntligen gjort ett tillkännagivan-
de, men det är ett ganska lamt tillkännagivande. Hans
Andersson säger att det är viktigt. Vi får hoppas att
det ligger mer substans bakom det än vad texten vi-
sar. Hans Andersson säger att regeringen ska åter-
komma senast i budgetpropositionen. Men i vårpro-
positionens texter på det området står det bara att man
ska återkomma. Det står mycket vagt om hur man ska
återkomma och ingenting om tidpunkten. Det är möj-
ligt att Hans Andersson har en större visdom att för-
medla till kammaren än vad vårpropositionen har. Det
kunde vara intressant att höra om den uppgift som
han redovisade här stämmer.
Den andra åtgärden som jag kort vill kommentera
är vårt förslag om ett lärlingssystem. Vi har i en om-
fattande motion pekat på vikten av ett modernt och
ändamålsenligt lärlingssystem för gymnasieskolan,
och också som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Vi
ska lämna det här med gymnasieskolan åt sitt öde i
dagens debatt. Men vi tycker att ett lärlingssystem
skulle kunna användas mycket flitigare i arbetsmark-
nadspolitiken. Det gäller inte minst i hantverksyrkena
där vi ser att återväxten är mycket dålig.
Det handlar helt enkelt om att finna en form där
utbildningen och praktiken helt och hållet ligger ute
på arbetsplatser där det sker en naturlig inskolning i
ett yrke. Det handlar om att utveckla yrkeskompeten-
sen i nära samverkan med näringslivet, de anställda
och de fackliga organisationerna. Detta är en åtgärd
som skulle kunna vara mycket effektiv. När man
avfärdar vårt förslag i betänkandet skriver man att det
finns praktik i många av de olika utbildningsinsatser
som ordnas i dag. Därmed tror man att problemet är
löst. Men om läser motionen förstår man vad det
handlar om. Då inser man att det handlar om ett lär-
lingssystem som innebär mycket mer än bara ett antal
praktikveckor i en utbildning. Den bristande insikten
har tyvärr gjort att vi inte kan utnyttja det goda i ett
mer systematiskt lärlingssystem inom arbetsmark-
nadspolitikens ram.
Fru talman! För tids vinnande vill jag yrka bifall
bara till reservation 24.