Fru talman! Nu sitter och står vi här igen och
pratar om arbetslöshet, om AMS och om aktivitetsga-
ranti. För mig är den här debatten en oerhört konkret
erfarenhet, därför att jag lever väldigt nära de lång-
tidsarbetslösa, framför allt invandrare.
Vad ser jag? Jo, jag ser en doktor i franska från
Stockholms universitet som dessutom kan många
andra språk och som har översatt svenska stora för-
fattare till sitt modersmål gå in i aktivitetsgarantin
och tröstas där med orden: Du ska inte känna dig
ledsen, för det är väldigt många akademiker i din
ålder som nu går på aktivitetsgaranti.
Jag ser en somalisk kvinnlig läkare som söker en
kurs i sjukvårdssvenska och som jagas av arbetsför-
medlaren att ta jobb som sjukvårdsbiträde, för då blir
statistiken bättre - osv.
Jag ser grupper av invandrare som tidigare hade
jobbat med mål 3-pengar och fått goda erfarenheter.
Det hade öppnat arbetslivet för folk som hade varit
borta från arbetslivet i 14 år, i sex år, i tio år osv. Jag
ser hur de fullständigt tappar förtroendet för det
svenska samhället därför att de inte får fortsätta sitt
arbete. Arbetsförmedlingen och kommunen ska göra
hela jobbet.
Då kan jag inte på något sätt vara nöjd med det
här betänkandet. Vi i Folkpartiet är inte nöjda. Vi är
inte nöjda med statistiken, inte därför att statistiken
skulle vara någon form av akrobatisk övning i politisk
retorik, utan därför att vi känner till det fruktansvärt
svåra liv som de här människorna har, de som inte
finns i statistiken. Socialbidragstagare finns inte i
statistiken.
Vi vet allt detta. Och förresten: Vetenskapsmän-
nen som studerar arbetslivet på uppdrag av regering-
en inom Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärde-
ring har precis samma bild av verkligheten. Den s.k.
öppna arbetslösheten är bara en liten bit av arbetslös-
heten. Hur kan man då vara nöjd med den här statisti-
ken som inte visar sanningen?
Vad händer med folk som går direkt från mycket
långvarig arbetslöshet till mycket långvarig sjuk-
skrivning? Siffror på detta område har vi inte. Vi har
bara de här siffrorna för 90-talet. Där har gruppen av
människor som går från långvarig arbetslöshet till
mycket långvarig sjukskrivning vuxit hela tiden. Men
vi vet inte hur det ser ut år 2000 och år 2001. Där-
emot har jag träffat folk som har gjort den här resan
och som inte mår bättre alls på grund av det. Deras
ekonomi är lite bättre, om de hade arbetslöshetser-
sättning. Arbetslöshetsersättning får man bara fem
dagar i veckan och dessutom är taket lite lägre än för
sjukpenningen. Sjukpenning får man sju dagar i
veckan, och är man också långtidsarbetslös kan man
skjuta upp perioden med a-kassa framför sig - och
det finns ingen bortre parentes för sjukskrivningen.
Så visst finns det väldigt mycket som borde ha under-
sökts ordentligt i statistiken. Men det ser ut som om
det också finns grupper som inte vill se de riktiga
siffrorna och som är nöjda med dimmiga kunskaper.
Jag går tillbaka till invandrarna. Det finns väldigt
mycket kritik i väldigt många stora rapporter och
undersökningar när det gäller hur man har arbetat
inom AMS med den möjliga arbetskraft som invand-
rarbefolkningen representerar, men den kritiken dis-
kuteras mycket sällan här. Varför? Det finns bevis på
att det finns grupper av invandrare som har mycket
dålig kontakt med de svenska myndigheterna. Det
finns undersökningar som understryker detta. Ändå
satsar vi jämt och ständigt på ett och samma stora,
tunga system: AMS. Varför inte släppa loss männi-
skornas initiativförmåga och handlingskraft? Varför
behandlas människorna ständigt som åtgärdsobjekt?
Jag har redan sagt att det fanns en liten öppning
för några år sedan, när EU-stödet kom in, för vissa
grupper som tog initiativ och ville bedriva ett sådant
arbete. Det här har stramats åt ordentligt, och nu finns
det mycket mindre sådan erfarenhet i Sverige. Var-
för? Behöver vi inte experiment, försök, nyansträng-
ningar och nya tankar från just de människor som
hela tiden behandlats som ett slags levande råvara för
arbetsmarknadsåtgärder? Får de inte någon gång
bestämma över sitt liv?
Tala inte med mig om personliga handlingsplaner,
därför att jag har hört, från de långtidsarbetslösa in-
vandrarna, hur de här personliga handlingsplanerna
ser ut. Jag har t.o.m. sett anvisningar till jobb som
skulle sökas. Det var bara det att arbetsförmedlaren
inte hade märkt att han eller hon skickade anvisning-
en till en finländsk dam på 55 år. I jobbet som anvi-
sades krävdes klart och tydligt att det skulle vara en
manlig arbetstagare under 30 år och med en mycket
avancerad form av körkort.
Visst skulle det behövas en total förnyelse av ar-
betsmarknadspolitiken.
Jag vill inte försvåra och förlänga vårt arbete här.
Jag ska inte gå in på alla de olika områden som be-
handlas i betänkandet. Jag vill bara säga ett par ord
till om företagarnas svårigheter och deras behov av
bättre försäkringar. Detta är markerat i en gemensam
reservation som redan har yrkats bifall till. Jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation 14 under punkt
15.
Sedan skulle jag gärna vilja trösta Hans Anders-
son. Det här med ett enda parti som kommer med ett
väl genomfört eget program - det behövs inte. Om en
vecka eller två kommer de borgerliga partierna att
presentera sitt program för total reformering av ar-
betsmarknadspolitiken. Då kommer den här tanken
att få en mycket konkret verklighet.