Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att något
frigöra mig från det tryckta betänkandet om de ar-
betsmarknadspolitiska frågorna, AU5, och ta ut-
gångspunkten i verkligheten utanför kammaren.
I morse var det ungefär 1 ½ miljon svenskar i ar-
betsför ålder som inte gick till jobbet; 1 ½ miljon är
nästan var fjärde svensk. Det berodde på att de an-
tingen var arbetslösa och inte hade något jobb att gå
till, att de var satta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
eller tillhörde den grupp som på kanslisvenska kallas
latent arbetssökande, dvs. de som inte har jobb men
ändå inte tycker att det är idé att söka något, för de
tror inte att de kan få något. De var kanske förtids-
pensionerade, inte sällan av arbetsmarknadsskäl, eller
möjligen sjukskrivna.
Det här är en ganska bister verklighet. I stora de-
lar av landet, inte minst i alla de norrländska kommu-
ner som under hela efterkrigstiden har styrts av soci-
aldemokrater och vänsterpartister, står var tredje
vuxen medborgare utanför den reguljära arbetsmark-
naden. Jag nämner detta därför att den här bistra
verkligheten ligger ganska långt ifrån det betänkande
som ligger på kammarens bord. Bilden där är avse-
värt mer glättad. Där finns förnöjsamheten, ibland
nästan självgodheten. Där berömmer man sig av att
Sverige är på rätt väg, att vi har nått 4-procentsmålet
för den öppna arbetslösheten.
Men, som sagt, läget är betydligt mer bekymmer-
samt än så. Visst är den öppna arbetslösheten i stor-
leksordningen 4 %, ja, lite mer än 4 %. Men lägger vi
till alla dem som är satta i AMS-åtgärder är arbets-
lösheten 7 %. Lägger vi till dem som studerar i Kun-
skapslyftet därför att de egentligen är arbetslösa, dem
som är latent arbetssökande, dem som är undersyssel-
satta - deltidsarbetarna som skulle vilja jobba heltid
men inte kan och får - har vi en arbetslöshet på näs-
tan 16 %, 700 000 människor. Sedan är det ytterligare
450 000 människor som är förtidspensionerade, som
jag sade nyss, inte sällan av arbetsmarknadsskäl. Och
vi har mer än en kvarts miljon människor som är
sjukskrivna längre tid än 14 dagar.
Verkligheten är väldigt annorlunda än man kan få
intryck av när man hör glättade budgetpresentationer
och stolta förstamajproklamationer.
När vi nu tittar i backspegeln vill jag hävda att
domen över 4-procentsmålet för den öppna arbetslös-
heten måste bli hård. Det är naturligtvis rätt att ha
ambitionen att pressa ned arbetslösheten. Det är en
ambition som alla politiker och alla partier delar. Men
det var fel att kvantifiera ett mål för den öppna ar-
betslösheten, därför att det har lett till fel typ av poli-
tiska insatser och politiska åtgärder. Det har lett till en
orgie i statistikpolitik, där alltför mycket resurser och
för mycket energi har ägnats åt att flytta arbetslösa
från statistikkolumnen öppet arbetslösa till andra
statistikkolumner.
Det här syntes särskilt tydligt under 2000, det år
då regeringens 4-procentsmål skulle uppnås. Det var
då som Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmark-
nadsverket, trots att sysselsättningskonjunkturen då
var väldigt god, plötsligt gjorde en massiv satsning på
att öka de arbetsmarknadspolitiska insatserna. I ett
konjunkturläge där alla resurser borde inriktas på att
ställa fler människor till arbetsmarknadens förfogan-
de gjorde arbetsmarknadsmyndigheterna tvärtom.
Man drog bort folk från arbetsmarknaden och satte
dem i AMS-åtgärder därför att regeringen skulle
kunna redovisa att man hade nått 4-procentsmålet.
Nu är det klart att den dystra verklighetsbild som
jag ger inte bara är en funktion av arbetsmarknadspo-
litiken. Den handlar egentligen mer om den allmänna
ekonomiska politiken, näringspolitiken och skattepo-
litiken, dvs. att vi i Sverige inte har lyckats skapa det
näringsvänliga klimat som gör det tillräckligt lönsamt
att investera i nya företag och nya jobb. Jag tycker
ändå att det är viktigt att säga det. Vi kan stifta hur
många lagar om anställningsskydd som helst i denna
kammare, men vi bör alla vara medvetna om att det
yttersta anställningsskyddet inte ligger i lagstiftning-
en. Det ligger i ett näringsvänligt klimat som gör att
vi har starka och konkurrenskraftiga företag.
Samtidigt tycker jag att domen över arbetsmark-
nadspolitiken också måste bli hård. Jag tycker kanske
att misslyckandet syns allra tydligast när det gäller
invandrarnas ställning på arbetsmarknaden, eller
rättare sagt den skyhöga arbetslöshet som råder bland
invandrare, särskilt bland icke-nordiska invandrare
till Sverige.
Egentligen är det fascinerande. Det här är männi-
skor som har visat en enorm dådkraft, låt vara att de
kanske inte har haft så mycket val på hemmaplan.
Men det är människor som har brutit upp från sin
invanda miljö, från sin kultur, från sitt land, från sin
släkt och begett sig över halva jordklotet för att bygga
upp en ny tillvaro i ett främmande land. De är männi-
skor som inte sällan är högutbildade, som i andra fall
kommer från kulturer där entreprenörskapet och
entreprenörandan finns i blodet, som inte någonting
hellre vill än att förverkliga en ny framtid, en ny
tillvaro i det här landet, som vill jobba och försörja
sig och de sina. Och det enda vi klarar av att säga är:
Där borta ligger socialkontoret.
Det är ett monumentalt misslyckande för den
svenska arbetsmarknadspolitiken.
Vi är kritiska därför att vi menar att väldigt lite
har gjorts under den innevarande mandatperioden på
viktiga områden som har att göra med att förändra de
strukturer som håller människor utanför. Vi har kriti-
serat att arbetslöshetsförsäkringen inte har återupp-
rättats som den omställningsförsäkring den ska vara,
dvs. en försäkring som under en begränsad tid ger
mig, om jag blir arbetslös, ett skydd mot inkomstbort-
fall så att jag kan söka nya jobb eller skaffa mig en ny
utbildning.
I stället har vi fått förändringar av arbetslöshets-
försäkringen som väsentligen har försvagat den en-
skilde ytterligare, där det handlar om att sätta tummen
i ögat på den arbetslöse, där det handlar om att över-
vaka den arbetslöse, där man har varit tvungen att
introducera nya arbetsmarknadspolitiska instrument
som den beryktade aktivitetsgarantin, av många ar-
betslösa kallad för Agan.
Det har inte skett någonting när det gäller den ar-
betsrättsliga lagstiftningen, den lagstiftning som har
sin grund i 1960- och 1970-talens storskaliga in-
dustriproduktionssamhälle och som är illa anpassad
till den moderna arbetsmarknad som växer fram i
kunskapssamhället med bemanningsföretag, nya
samarbetsformer, projektanställningar, distansarbete
osv. Det har skett väldigt lite egentligen när det gäller
själva arbetsmarknadspolitiken.
Vi har i det betänkande som nu ligger på kamma-
rens bord försökt att på olika av de arbetsmarknads-
politiska områdena ange den förändringsriktning som
vi tror är nödvändig för att ställa den enskilda ar-
betslöse i centrum för politiken och ge honom bättre
möjligheter att inte bara bli en bricka i ett statistikkrig
som förs i landets talarstolar utan som faktiskt ökar
möjligheterna att ge människor riktiga jobb.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer
som vi från moderat sida har avgivit ensamma eller
tillsammans med andra borgerliga partier. För att
bespara kammaren ett antal förutsägbara voteringar
när detta ärende ska avgöras begränsar jag mig nu till
att yrka bifall till reservation nr 1 i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande nr 5.