Herr talman! Den europeiska integrationen har
åstadkommit mycket, och vi har haft anledning att
diskutera en hel del av det under det senaste året. En
sak som den inte har lyckats med är människornas fria
rörlighet. Det är en av de målsättningar som finns i
Romfördraget från en generation sedan som inte har
förverkligats. Människornas fria rörlighet är också en
av de fyra friheter som skulle bygga under arbetet
med att åstadkomma den inre marknaden.
På något vis har vi i vårt land och i andra europe-
iska länder vant oss vid att det skall vara pass och
passkontroll om man rör sig åtminstone utanför Nor-
den. Så väldigt självklart är det väl inte historiskt sett.
Strax före första världskriget var det om jag minns
rätt bara två europeiska länder som hade pass och
krav på pass för att kunna resa in i dessa länder. Det
var två av de mest repressiva länder som då fanns -
tsarens Ryssland och det ottomanska imperiet.
Frågan är om vi skall kunna återskapa den fria
rörlighet som fanns i Europa före det första världskrig
som förstörde så mycket och om vi skall kunna klara
av det innan det har gått 100 år sedan den tidpunkten.
I bästa fall hoppas jag att det skall kunna ske redan
under detta decennium.
Det är beklagligt att detta inte har åstadkommits
inom EU och att det inte har åstadkommits inom EG-
rätten. Inte alla EU:s medlemmar är, som redan har
konstaterats, med i samarbetet. Det tillhör inte ens den
s.k. tredje pelaren, som ju ligger utanför själva EG-
rätten. Det har tvingats fram ett avtal som innebär
speciella former för samarbete m.m. - former som är
svårare att kontrollera demokratiskt för medborgarna i
vårt land och för de andra EU-medlemmarna än om
det vore en del av EG-rätten.
Det finns enligt vår uppfattning i Folkpartiet libe-
ralerna goda skäl att försöka se till att med tiden få en
sådan tingens ordning till stånd som innebär att avtalet
ingår i EG-samarbetet och att man därmed får den
möjlighet till ökad kontroll och insyn som Europapar-
lamentets befogenheter i så fall skulle innebära och att
det faller inom ramen för det som EG-domstolen har
att övervaka.
Schengenavtalet innebär ökade möjligheter till
polissamarbete. Det innebär att gränsöverskridande
brottslighet i större utsträckning kan mötas med
gränsöverskridande polissamarbete. Det innebär möj-
ligheter att bekämpa narkotikahandeln med ett ökat
samarbete.
Nu finns det en oro också för detta ökade polis-
samarbete. Det finns de som pekar på riskerna för de
medborgerliga fri- och rättigheterna och för integrite-
ten. Det finns all anledning att vara uppmärksamma
på sådana varningar och påståenden. Det är förstås
lika viktigt med medborgerliga fri- och rättigheter i
internationellt samarbete som Sverige är med i som
det är inom Sverige. Det är förstås viktigt att pröva
saker som hur man skall utforma ett spaningsregister
och vilka uppgifter som skall lämnas från svensk sida
i enlighet med våra värderingar och hur vi uppfattar
det hela.
När väl det är sagt, och det är ganska självklart att
det sägs från liberalt håll, kan jag inte undanhålla
reflexionen att det verkar finnas många eller åtmins-
tone några riksdagspartier som är mera oroade över
tanken på att det kan dyka upp någon dansk polis i
Malmö eller någon finsk polis i Haparanda än att det
finns danska bovar i Malmö eller finska bovar i Hapa-
randa.
Det andra område som det finns all anledning att
fundera närmare över är utformningen av asyl- och
flyktingpolitiken. Sverige har redan, som det har
konstaterats, i samband med ansökningsförfarandet
inför EU-medlemskapet slagit fast att vi skall ratifice-
ra Dublinkonventionen. Möjligen äger det rum redan i
höst. Åtminstone skall det äga rum så fort som möj-
ligt. En av tankarna med den är ju att undvika ett
Svarte-Petter-spel med flyktingar som kommer till
europeiska länder.
Från liberalt håll ser vi det som en målsättning att
på sikt få en gemensam asylpolitik och att detta kan
vara grunden för en human europeisk flyktingpolitik.
Vi tycker att de senaste årens flyktingkatastrofer i
Europa borde ha lärt oss att det är utomordentligt
svårt för enskilda länder att bedriva en human flyk-
tingpolitik om många andra undandrar sig sitt ansvar.
Det borde finnas större möjlighet att uppnå en bra
flyktingpolitik för hela Europa om vi samarbetar med
varandra än om vi ställer oss utanför.
Ett sådant samarbete har förstås sina problem och
skönhetsfläckar. De flesta regelsystem här i världen
har ju sådana. En som vi har pekat på många gånger
är den som har att göra med transportörernas ansvar i
samband med flyktingar. Vi kritiserade de nuvarande
svenska reglerna när de infördes i slutet på 80-talet
här i landet med stor majoritet, och vi har förstås
samma uppfattning i sak om de bestämmelser som
finns i Schengenavtalet. Såvitt vi kan förstå är det inte
någon större skillnad mellan de bestämmelserna och
de nuvarande svenska bestämmelserna. Vi kan bara
konstatera att vi som vill ha ett annat regelsystem på
den punkten än så länge tillhör en minoritet.
Den nordiska passfriheten är förstås central i dessa
sammanhang, och det har redan framhållits av flera av
de tidigare talarna. Jag tycker att den samsyn man
lyckas uppnå mellan de nordiska länderna, oavsett om
de är medlemmar av EU eller inte, är utomordentligt
glädjande. Det talar för att vi borde ha mycket goda
möjligheter att övertyga våra vänner i det övriga Eu-
ropa om att vi inte skall låta en påbörjad europeisk
passfrihet förstöra den 40 år gamla nordiska passfrihe-
ten.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att
vi välkomnar möjligheterna till friare rörlighet i Eu-
ropa. Vi noterar att det finns problem och att de måste
hanteras. Vi noterar också att de nya samarbetsfor-
merna ger nya och ökade möjligheter att hantera
gränsöverskridande problem. Vi tillstyrker den svens-
ka ansökan.