Herr talman! Fri rörlighet för personer är en hörn-
sten i den europeiska integrationen. Samtidigt är det
ett område där det nordiska samarbetet har mycket
långa traditioner och hittills nått väl så långt som EU.
Därför är det egentligen två uppgifter vi står inför
när vi diskuterar Schengensamarbetet.
Den ena uppgiften är att skapa möjligheter också
för svenska medborgare att röra sig fritt i Europa utan
att behöva visa upp pass vid gränsen, på samma sätt
som andra länders medborgare nu kan. Mellan de
nordiska länderna har vi haft möjlighet att röra oss
fritt i över 40 år. Före första världskriget kunde man
resa utan pass mellan nästan alla europeiska länder.
Den möjligheten har stor betydelse för den personliga
friheten och för möjligheten att skapa kontakt och
mänsklig gemenskap i Europa. Det var ett av skälen
till att Sverige ansökte om medlemskap i dåvarande
EG, nuvarande EU.
Den andra uppgiften är att bevara den nordiska
passfriheten. Den har varit och är en utomordentligt
stor tillgång för vanliga människor i de nordiska län-
derna. De flesta medborgare betraktar den nog nume-
ra som en självklarhet. Den har också kommit till
stånd långt innan det var tal om motsvarande åtgärder
inom EU. Den har därmed, kan man säga, varit en
förebild för EG-EU-arbetet.
Det är nödvändigt att hitta en modell för hur pass-
friheten skall bevaras nu när Danmark har ansökt om
anslutning till Schengensamarbetet och Finland har
förklarat sin avsikt att göra detsamma.
Riksdagen har flera gånger uttalat sig om vikten
av att personers fria rörlighet förverkligas i Europa.
Riksdagen har då också betonat att vi har ett stort
intresse av att den nordiska passkontrollöverenskom-
melsen samordnas med motsvarande system, som då
planerades inom EG, men som nu i stället har för-
verkligats genom Schengensamarbetet. Det skedde
bl.a. här i riksdagen 1989, 1990 och 1991.
Under medlemskapsförhandlingarna med EU för-
klarade den dåvarande regeringen, efter avstämning i
riksdagens EU-delegation, att Sverige var berett att
delta i den fria rörligheten för personer inom EU på
villkor att den nordiska passfriheten kunde bevaras
och att tillräckliga gemensamma kontrollåtgärder var
på plats.
Regeringens utgångspunkt är att den inställning till
fri rörlighet för personer som Sverige har deklarerat
före och under EU-förhandlingarna också bör gälla
Schengensamarbetet.
Det överväldigande flertalet av EU:s medlemslän-
der deltar i Schengensamarbetet eller har förklarat att
de vill ansluta sig. Det är samma instrument och reg-
ler som en dag skall gälla inom hela EU. I samma takt
som EU beslutar att reglera frågor inom Schengen-
samarbetets område upphör motsvarande Schengen-
regler att gälla.
Schengensamarbetet började med att Frankrike,
Tyskland och Benelux-staterna 1985 ingick ett separat
mellanstatligt avtal om att avveckla personkontroller-
na vid de inre gemensamma gränserna för att påskyn-
da förverkligandet av den fria rörligheten, den som
man enligt EG-reglerna skulle förverkliga för perso-
ner i fråga om den inre marknaden.
Det var i Schengen i Luxemburg avtalet ingicks.
Senare har också Italien, Spanien, Portugal och
Grekland anslutit sig till samarbetet.
Den fria rörligheten för personer har dock ännu
inte förverkligats inom EU på grund av oenighet om
hur reglerna i EU-fördraget skall tolkas. I det läget har
flertalet av EU:s medlemsländer sålunda beslutat sig
för att gå vidare inom ramen för Schengenavtalet och
genomföra den avveckling av gränskontrollen för
personer som finns inskriven i Rom-fördraget sedan
snart tio år, men som EU ännu inte lyckats tillämpa.
Schengenavtalet började tillämpas först den 26
mars i år mellan sju av de nio medlemmar som har
anslutit sig. Österrike har nyligen blivit medlem i
Schengen, men inleder det praktiska samarbetet först i
början av nästa år. Danmark ansökte i maj 1994 om
observatörsskap i Schengensamarbetet med sikte på
fullt medlemskap, på villkor att bl.a. den nordiska
passfriheten kunde bevaras. Skälet till ansökan var att
Danmark ville undvika att skärpta kontroller skulle
införas vid landgränsen mot Tyskland med köer och
andra praktiska problem som följd. Det var ett av
Danmarks skäl.
Vad som ställer frågan på sin spets för de nordiska
länder är att Schengensamarbetet förutsätter att man
också inför en enhetlig kontroll vid områdets yttre
gräns. Om ett eller flera nordiska länder önskar delta i
samarbetet är det alltså nödvändigt att finna en lös-
ning för den nordiska passfriheten, så att inte nya
gränshinder uppstår mellan de nordiska länderna.
Danmark har i den nordiska kretsen verkat för att
även Finland och Sverige skall ansluta sig till Scheng-
ensamarbetet. Medlemskap i Schengen-samarbetet är
förbehållet länder som är medlemmar i EU.
Finlands regering tillkännagav den 5 maj i år sin
avsikt att ansöka om observatörsskap i Schengen-
samarbetet med sikte på medlemskap.
Frågan om de nordiska ländernas förhållande till
Schengenavtalet har varit föremål för intensiva över-
läggningar de senaste månaderna. De nordiska stats-
ministrarna uttalade sig för ett samarbetsarrangemang
mellan de nordiska länderna och Schengensamarbetet
i syfte att bevara den nordiska passfriheten och vidga
den fria rörligheten för personer till att omfatta både
Schengenländerna och samtliga nordiska länder.
Eftersom Norge och Island står utanför EU och
därför enligt Schengenavtalets regler inte kan bli fulla
medlemmar i samarbetet gäller det att finna en prag-
matisk lösning som gör det möjligt för Norge och
Island att delta i Schengensamarbetet. Både den nors-
ka och den isländska regeringen har förklarat sig vara
beredda att acceptera Schengenreglerna och ta på sig
de förpliktelser som ett samarbete skulle innebära,
bl.a. ett förstärkt yttre gränsskydd.
I det läge som då har uppstått är det naturligt att
även Sverige ansöker om observatörsskap i Schengen-
samarbetet med sikte på medlemskap, och att vi inle-
der förhandlingar om detta. Därvid avser vi - precis
som Danmark och Finland har gjort, och som Sverige
gjorde när frågan var uppe i förhandlingarna om EU-
medlemskap - att göra ett tydligt förbehåll av inne-
börd att ett medlemskap i Schengensamarbetet förut-
sätter att vi kan behålla den nordiska passunionen och
därmed den fria rörligheten i hela Norden. Detta för-
utsätter lämpliga samarbetsformer med Island och
Norge.
Schengensamarbetet innehåller också en rad ge-
mensamma kontrollåtgärder, s.k. kompensatoriska
åtgärder, bl.a. ett förstärkt yttre gränsskydd och sam-
arbete mellan polismyndigheterna för att bekämpa
internationell brottslighet. Vi kommer, på samma sätt
som under medlemskapsförhandlingarna i EU, i vår
ansökan att markera att vi förutsätter att dessa åtgär-
der är tillräckliga också för våra skydds- och kontroll-
behov.
Jag tänker först och främst, herr talman, på våra
krav att kunna kontrollera narkotikatrafiken, som
regeringen kommer att lägga särskild vikt vid under
förhandlingarna. Eftersom Schengenländerna har
åtagit sig att förstärka samarbetet mot narkotika och
internationell brottslighet, kan ett medlemskap i
Schengensamarbetet t.o.m. innebära förbättrade möj-
ligheter att komma åt bl.a. narkotikahandeln över
gränserna. Motsvarande regler finns inte ännu inom
EU.
Av dessa skäl vill vi delta i det ökade polissamar-
betet och de övriga kontrollåtgärder som ingår i
Schengensamarbetet. Det är ett villkor som Sverige
ställer.
Det bör också sägas att samarbetet sker inom ra-
men för svensk lag. Schengensamarbetet ger möjlig-
heter till samarbete och informationsutbyte, men det
är svenska myndigheter som avgör hur möjligheterna
skall utnyttjas.
Det bör också sägas att Schengensamarbetet bara
avser personers rörlighet. När det gäller införsel av
olika varor - där har varit många missförstånd i de-
batten - gäller reglerna i vårt anslutningsfördrag till
EU, inklusive de speciella bestämmelser om t.ex.
alkohol som de nordiska länderna uppnådde. Detta
fördrag som godkänts av alla EU:s 15 medlemsländer
kan självfallet inte ändras genom Schengenavtalet.
Schengensamarbetet inskränker inte Sveriges
möjligheter att fortsätta en generös och solidarisk
flyktingpolitik. Principen om första asylland fins både
i Schengenavtalet och i den s.k. Dublinkonventionen
som vi i och med EU-medlemskapet har åtagit oss att
ratificera. Den anger i vilket land asylansökan skall
prövas i sak, men det landet gör sedan självt pröv-
ningen och bedömningen enligt sina egna regler.
Riksdagen har, som sagt, upprepade gånger uttalat
att det är ett svenskt intresse att den nordiska pas-
söverenskommelsen samordnas med motsvarande
system inom EU. Vi har under EU-förhandlingarna
sagt oss vara positiva till fri rörlighet för personer,
och riksdagen har godkänt detta i och med behand-
lingen av EU-propositionen.
När avveckling av gränskontrollerna inom
Schengensamarbetet var nära förestående uttalade de
nordiska statsministrarna i februari att det var en
gemensam uppgift att finna en lösning. Dessförinnan
informerades Nordiska rådets svenska delegation.
Regeringen har samrått med Utrikesnämnden i frågan
tidigare i vår. Frågan har diskuterats i riksdagens EU-
nämnd vid två tidigare tillfällen och i justitieutskottet
vid flera tillfällen. Efter ett fortsatt beredningsarbete
har regeringen kommit fram till att Sverige bör in-
lämna en ansökan om observatörsskap i Schengen,
med sikte på anslutning när förhandlingarna är avslu-
tade. Regeringen har därefter återigen tagit upp frågan
i Utrikesnämnden och riksdagens EU-nämnd nu i juni.
Slutligen lämnar regeringen nu denna information i
kammaren. Därefter avser regeringen att fatta beslut
om att avge en ansökan.
Under förhandlingarnas gång avser regeringen att
lämna fortlöpande information till bl.a. EU-nämnden.
När ett förslag till avtal föreligger kommer det natur-
ligtvis att föreläggas riksdagen, i enlighet med rege-
ringsformens bestämmelser.
En svensk ansökan om anslutning till Schengen-
samarbetet är nu naturlig med hänsyn till att Danmark
ju redan har ansökt och Finland deklarerat sin avsikt
att göra det. Det är angeläget med ett enat nordiskt
uppträdande, så att vi med största möjliga förhand-
lingsstyrka kan verka för ett samarbete som inbegriper
såväl Norge som Island och som gör det möjligt att
bibehålla den nordiska passfriheten.