Herr talman! Det är glädjande att regeringen äntli-
gen har kunnat bestämma sig för att ansöka om obser-
vatörsskap i Schengensamarbetet. Det sorgliga är bara
att vi kom sist - både Danmark och Finland har redan
lämnat in sina ansökningar. Men det kunde förstås ha
varit värre. Efter att ha tagit del av den interpella-
tionsdebatt om Schengenavtalet som fördes här i
kammaren den 3 april i år blev åtminstone jag oroad
då justitieminister Laila Freivalds bedömde att det
kunde komma att ta upp till ett halvår för regeringen
att bestämma sig för eller emot en svensk ansökan.
Mot denna bakgrund är det en positiv överraskning att
regeringen nu deklarerat en beredvillighet vad gäller
Schengensamarbetet och därmed möjliggjort dagens
debatt, som jag hoppas skall kunna föras i en öppen
och konstruktiv anda. Det finns en förväntan hos det
svenska folket om att få svar på de frågor som ett
svenskt medlemskap i Schengen helt naturligt reser.
Inledningsvis kan det vara viktigt att göra klart, att
även om det är de nuvarande Schengenländerna som i
höst har att ta ställning till den svenska ansökan om
observatörsskap, så är det här i kammaren som det
avgörande beslutet om ett svenskt medlemskap i
Schengen fattas.
Vi moderater har drivit på processen om att få till
stånd ett svenskt medlemskap i Schengen. Vi vill att
Sverige skall vara med och försöka förverkliga den i
Romfördraget fastlagda principen om fri rörlighet för
personer inom den europeiska unionen. Som med-
lemmar i EU kan vi inte nöja oss med att ha en vision
om det gränsfria Europa. Vi måste också vara beredda
att arbeta för ett förverkligande av medborgarnas
Europa.
Schengenavtalets främsta syfte är att påskynda ar-
betet med att avskaffa de inre gränskontrollerna, ef-
tersom detta visat sig gå trögt på det unionella planet.
Avskaffandet av de inre gränserna måste även i
Schengensamarbetet ersättas av kompensatoriska
åtgärder, om en fri rörlighet för personer skall kunna
uppnås mellan Schengenländerna. Det är här fråga om
en frivillig, mellanstatlig överenskommelse mellan
EU-länder på ett område som än så länge i praktiken
inte har kunnat förverkligas inom EU.
Schengenavtalet går emellertid inte längre än de
åtaganden som vi förbundit oss att uppfylla i och med
EU-medlemskapet. Samarbetet inom Schengen kan
sägas utgöra en genväg för att snabbare uppnå målet
om den fria rörligheten inom EU. Den dag samtliga
medlemsländer i EU kan enas om att avskaffa de inre
gränskontrollerna och genomföra de kompensatoriska
åtgärder som fordras blir Schengenavtalet överflödigt,
vilket också statsrådet påpekade. Först då är visionen
om de fyra friheterna på EU:s inre marknad uppfylld i
enlighet med Romfördragets bestämmelser.
Det råder för närvarande olika uppfattningar om
hur de kompensatoriska åtgärderna kommer att funge-
ra. Vissa anser att de inte kommer att utgöra tillräck-
ligt skydd mot narkotikan och annan gränsöverskri-
dande brottslighet. Andra hävdar att tillgången till
Schengens datoriserade informationssystem utgör en
risk för den personliga integriteten.
I den allmänna debatten har från vissa håll fram-
kommit att man känner oro för att polissamarbetet
inom Schengen kan förvandlas till en samling polis-
stater. Vad som glöms bort i detta sammanhang är att
alla olika former av samarbete måste bygga på förtro-
ende. När det gäller internationellt samarbete på det
juridiska området förutsätts, för att samarbetet över
huvud taget skall kunna bli effektivt, att länderna kan
lita på varandras rättssystem. Annars går det inte att få
till stånd något samarbete.
Polissamarbetet enligt Schengenkonventionen
handlar framför allt om informationsutbyte mellan
ländernas polis- och tullmyndigheter och utväxling av
sambandsmän. Vid gränserna skall samarbetet under-
lättas genom standardiserad telekommunikationsut-
rustning. Allt detta sker inom ramen för varje lands
nationella lagstiftning.
Den andra delen av samarbetet ger polisen en
möjlighet att på annat lands territorium "skugga"
personer som är misstänkta för allvarliga brott. Vidare
kan polisen i vissa allvarliga fall ges möjlighet till
efterföljande "hot pursuit", dvs. en rätt för polisen att
följa efter och gripa misstänkta brottslingar på en
annan medlemsstats territorium. Detta är helt klart en
mer ingripande form av myndighetsutövning än
skuggning, men den är också begränsad till att omfat-
ta endast grov brottslighet. För båda dessa fall gäller
att samtycke krävs från varje land.
Slutligen vill jag framföra kritik mot majoritetens
besparingskrav på tullen, i strid med bl.a. Socialde-
mokraternas vallöften. Besparingskraven innebär att
de personella resurser som frigjordes inom tullen då
de traditionella tullklareringsuppgifterna upphörde i
och med EU-medlemskapet - och som vi moderater
ville överföra till att bekämpa den internationella
brottsligheten - inte längre finns kvar. Men kravet på
ett effektivt polis- och tullsamarbete är och måste vara
oförändrat.