Herr talman! Jag tror säkert att det går att förbättra
författningen på olika punkter. Det är inte det som
diskussionen gäller. Jag föreställer mig att de föränd-
ringar som vi har gjort sedan författningen trädde i
kraft 1974 eller 1975 har inneburit förbättringar. Jag
är också beredd att medverka till ytterligare förbätt-
ringar. Men det som anvisas i motionerna - och inte
bara i Moderaternas utan även i Kristdemokraternas
och andras - med en utökad domstolsöverprövning av
politiska beslut anser inte jag vara förbättringar av det
hela. Det har väl också framgått.
Antalet riksdagsledamöter är intressant. Jag har
bett att få en liten beräkning av detta - man får väl
ställa upp någon slags modell. Med det förslag som
innebär 249 ledamöter och fortfarande 25 utjäm-
ningsmandat skulle Norrbotten tappa två ledamöter
och Stockholms län skulle tappa 11 ledamöter på
1998 års valresultat. Det kan i och för sig komma att
ändras; det är ju inte bestående i mer än några måna-
der till. Detta visar effekterna av det som ni faktiskt
talar om. Jag har nästan aldrig stött på en väljare ute i
landet som tycker att riksdagsledamöterna springer
om benen på väljarna. Det är snarare tvärtom - leda-
moten träffar väljaren för sällan. Och det skulle ju
inte öka möjligheterna att träffa en riksdagsledamot
om de skulle vara väsentligt färre.
Låt mig sedan säga någonting om småpartispär-
ren. Den kan man säkert diskutera. Jag har vid något
tillfälle tyckt att man kan tänka sig att ta bort utjäm-
ningsmandaten och sedan diskutera en väsentligt
lägre småpartispärr. Det är ett sätt att hantera dessa
frågor. Men både det och utvecklade personval leder
till sist till att det blir mycket färre partier i den här
församlingen. Det vill ju också Cityuniversitetet.